Den digitala revolutionen

Vid Högskolan Västs program Digitala medier har lärarna utvecklat en ny pedagogik. Maximal öppenhet och engagemangsdriven examination är nyckelbegrepp. Pedagogiken har inte uppstått plötsligt utan har mer än 20-åriga rötter.
I programmet Digitala medier vid Högskolan Väst diskuterar studenterna både på web­ben och i klass­rummet till­sam­mans med lärarna. (Bilden är ett montage)

Det blir en resa genom 20 års teknisk och pedagogisk utveckling när jag träffar delar av lärarlaget i Digitala medier i ett litet konferensrum på Högskolan Västs campus i Trollhättan. Jag förstår snart att det är en grupp eldsjälar jag möter, som drivs av lika delar teknik­intresse, teknikkunnande, pedagogisk ambition och engagemang i studenterna.
– Vi kommer att prata mycket teknik, men för oss är tekniken ett verktyg för pedagogiken, säger Livia Norström, lärare och doktorand.

Metoden i det nuvarande treåriga programmet Digitala medier kan kallas blended learning, man blandar nätlärande med diskussioner ansikte mot ansikte. På programmets kurser använder man bloggplattformen WordPress, lägger ut kurskompendier som blandar text med powerpointbilder, inspelade föreläsningar och material hämtat från webben. Studenterna diskuterar både på webben och i klassrummet tillsammans med lärarna.

  • Livia Norström
  • Lars Johansson
  • Lennarth Bernhardsson
  • Tomas Lindroth

Började i Färgelanda på 1990-talet
Man kan spåra upprinnelsen till Högskolan Västs digitala pedagogik till början av 1990-talet i Telestugan i Färgelanda i sydvästra Dalsland. Telestugan skulle vara ett nav där lokala företag fick tillgång till datateknik och fungerade också som ett lärcenter.

Lennarth Bernhardsson, nu lärare på programmet, var med från början i Telestugan. Där installerades ett videokonferenssystem och Lennarth Bernhardsson byggde en så kallad brygga som gjorde att man kunde koppla upp fler än två orter samtidigt. Det blev grunden till att Högskolan Västs föregångare Högskolan i Trollhättan/Uddevalla 1996 kunde börja med distansutbildningar via telebild till lärcentra i Dalslands kommuner.

Ungefär vid millennieskiftet startade högskolan ett program med inriktning mot morgondagens digitala teknik, det tvååriga programmet digital informationsproduktion, DIP, som snart utökades till ett tredje år vilket gav en kandidatexamen.

Föreläsningar via telebild
Den nuvarande avdelningschefen för Media och design vid Högskolan Väst, Lars Johansson, tillhörde den första kullen studenter som läste programmet på campus.
– DIP gick också två omgångar som ett tvåårigt kurspaket via telebild och lärcentra. Föreläsningarna skedde live framför studenter och sändes ut via telebild. Samtidigt spelade en vaktmästare in föreläsningar på VHS-kassetter som skickades till lärcentra så att studenter som inte varit närvarande kunde titta på dem, berättar han.
Några år efter millennieskiftet kunde man överge video­konferenssystemet och det tvååriga kurspaketet blev helt nätbaserat.

Till saken hör att tekniken med lärcentra uppkopplade via telebild hade klara nackdelar.
– Vi var i händerna på lärcentra och deras personal, kommunerna hanterade det här väldigt olika. Ofta fick studenterna själva se till att uppkopplingarna funkade och det gick åt mycket tid åt tekniska problem, säger Lars Johansson.

Inte heller de pedagogiska vinsterna med att samla distans­studenter på lärcentra blev vad man hoppats på. Att studenterna skulle kommunicera med varandra var tidigt ett mål, men det blev inga samtal mellan studenterna på lärcentra.

Egen lärplattform
Högskolans första egenutvecklade lärplattform, Disco, skapades redan 1998. Den används fortfarande på högskolan, nu är man inne på tredje generationen. Grundfunktionerna att skicka ut material till studenterna och ta in deras inlämningsuppgifter fanns från början och strax lade man till ett diskussionsforum.
– Men diskussionsforumet blev inte bra förrän vi fick till trådade diskussioner, säger Lennarth Bernhardsson.

Inte heller då fungerade det fläckfritt, den tidens skärmar hade för låg upplösning så slutet på diskussionstrådarna hamnade till höger utanför bildskärmen.
– Och folk var inte heller vana att diskutera på nätet, säger Livia Norström.

Men några år efter millennieskiftet exploderade teknikutvecklingen. Den första streamingservern sattes upp vid Högskolan Väst ungefär 2005. Med hjälp av programmet MS Producer kunde lärarna börja spela in Powerpointpresentationer tillsammans med video. De första programmen för screencapture dök upp och lärarna kunde spela in vad de gjorde på skärmen.
– Vi var tidiga med föreläsningar på nätet och det var mycket uppskattat av studenterna. De ville inte behöva åka till lärcentra för att se föreläsningen, säger Lars Johansson.

Begreppet ’sociala medier’ kommer
2006 blev kurserna helt nätbaserade. Då var tekniken under snabb utveckling.
– Youtube kom cirka 2005–2006, Facebook och Twitter 2007–2008 och begreppet sociala medier kom ungefär 2008, säger Tomas Lindroth, nyss disputerad lärare på programmet.

Nu öppnade sig en rad möjligheter för lärarlaget på Digitala medier vid Högskolan Väst.
– Då blev det en enorm aktivitet och experimenterande för att skapa nya videor. Det var viktigt att vi kunde tänja på gränserna och testa oss fram. Vi har haft en ledning som stöttat oss när vi experimenterat mycket och gått utanför gängse normer, säger Tomas Lindroth.

Miljön är kreativ och det är högt i tak.
– Det har skapat en social trygghet som gett grunden för innovationer, säger Livia Norström.

Under åren kring 2010 diskuterade lärarlaget många frågor som fortfarande är aktuella; upphovsrätt, vem som äger materialet, lärarundantaget, integritetsfrågor. De frågade sig vad de exempelvis får lägga ut på ett Youtube-konto. Under diskussionerna kom de fram till att de genom lärarundantaget äger sitt eget material. Då slutade de fråga vad de får göra och lät pedagogiken styra.
– Jag avgör själv var materialet ska ligga, om det ska ligga på vår server eller på Youtube, om jag ska lägga ljudfilen på Soundcloud och videon på Vimeo. Det är mitt beslut och det kan inte någon annan bestämma över, lika lite som någon kan bestämma att alla läroböcker ska ges ut på Gleerups, säger Lennarth Bernhardsson.

Till stor del har lärarlaget vid Digitala medier gått fram på egen hand. Så mycket stöd har man inte haft, vare sig av lärosätet eller av högskolevärlden i stort.
– All video producerades av enskilda lärare fram till 2013–2014, det fanns inget utbyggt produktionsstöd alls. Nu finns det sedan några år en enhet för IKT- och medie­stöd (IMS) och Högskolan Väst har sedan 2015 en IKT-policy, vilket få andra lärosäten har, säger Lars Johansson.

”Nätutbildning styvmoderligt behandlad”
Tomas Lindroth är lite förfärad över hur långsamt utvecklingen gått under de 20 åren sedan starten.
– Anledningen är att nätutbildningen är styvmoderligt behandlad, den är inte en integrerad del av högskolornas verksamhet.

När Högskolan Väst tvingats skära i utbudet av utbildningar har det, som på andra lärosäten, påverkat distansutbudet kraftigt så att det i dag i stort sett har halverats jämfört med för fem år sedan.
– Att man skurit i distansutbildningen är olyckligt för den pedagogiska utvecklingen, tekniken driver på pedagogiken, säger Livia Norström.

Lennarth Bernhardsson pekar på att den lärplattform som utvecklats inom distansutbildningen nu används inom hela högskolan.
– Tekniken har gett oss stora pedagogiska vinster som vi tagit med oss in till övriga högskolan. Vi har drivit digitaliseringen länge men nu breddas den och man kan digitalisera undervisningen överallt i högskolan, säger han.

Argumenten för att digitalisera undervisningen är många, från att man måste möta den nya studentgeneration som växt upp med digitala verktyg till att alla samhällssektorer digitaliseras. Högskolan kan inte stå utanför utan att riskera att bli förbisprungen, som Facit med sina mekaniska räknemaskiner eller Kodak med den analoga rullfilmen.

Pedagogiska vinster
Men lärarlagets främsta argument för att digitalisera högre utbildning är de pedagogiska vinster som är möjliga.
– Vårt stora uppdrag är att träna kritiska samhällsmedborgare. Det förhållningssättet tränar man bättre på nätet. Det är inte lätt för studenter att förhålla sig kritiskt till den rekommenderade kurslitteraturen. Men med material som vi hämtar från webben är det betydligt lättare, säger Lennarth Bernhardsson.

Ett nyckelbegrepp i det pedagogiska arbetet på programmet Digitala medier är maximerad öppenhet, mellan studenter och lärare, mellan studenterna och även öppenhet ut mot internet.
– Från att ha kommunicerat med studenterna via mejl, så gick vi över till att kommunicera på bloggen, på Facebook och i Disco, så alla kan se vad vi skriver. Då kan studenterna diskutera det sinsemellan och också kanske svara på varandras frågor, säger Livia Norström.

Tomas Lindroth betonar att den transparens som uppstår när undervisningen digitaliseras är pedagogiskt värdefull och leder till högre kvalitet.
– Om jag gör så att mitt material blir synligt inte enbart för studenterna utan för alla så måste jag skärpa mig. Och det är klart att studenterna gör bättre inlämningsarbeten om alla kan se dem, även till exempel personalen på deras praktikplatser.

Öppenhet innebär marknadsföring
Tomas Lindroth påpekar också att maximerad öppenhet innebär marknadsföring, blivande studenter och studenternas blivande arbetsgivare kan se vad man gör på programmet.
– Googla till exempel på ”digitala distributionsformer” eller på ”maximerad öppenhet” så kommer du till oss, säger han.
Lärarlaget menar dessutom att det är en trovärdighetsfråga att lägga allt material öppet på nätet; det innebär att man vågar stå för vad man gör.

Det andra nyckelbegreppet i lärarlagets pedagogik är engagemangsdriven examination. Studenterna ska inte bara studera för att få ett betyg utan också för att åstadkomma inlämningsuppgifter som har en nytta.
– Vi konstruerar uppgifterna så att studenterna måste gå utanför högskolan och hämta ny kunskap, säger Tomas Lindroth.

Studenternas uppgifter ligger kvar på kursportalen, de skriver inte bara för lärarna och sina kamrater utan också för kommande studenter.
– Studenter tillför kompetens som är helt avgörande, de är ute på arbetsplatser och tar med erfarenheter in till kurserna. Det är en helt otrolig resurs, säger Livia Norström.

Den engagemangsdrivna examinationen är också ett led i att skapa ett livslångt lärande.
– Vi försöker lära studenterna att lära sig, säger Livia Norström.

Hur man lär sig är också innehållet i den allra första kursen på programmet Digitala medier.
– Vi vill skapa hållbart lärande. Studenterna ska exempelvis inte behöva gå tillbaka till högskolan och läsa tre år till för att utvecklas vidare, utan de ska kunna vidare­utbilda sig själva och ta till sig ny kunskap. Att vi lär dem det är vår största styrka, säger Lennarth Bernhardsson.


Digitaliseringen går långsamt

Lärosätenas intresse för digitalisering av högre utbildning är stort, man diskuterar och man gör utredningar.
Betydligt trögare går det med digitaliseringen av själva undervisningen.

Akademiska hus arkitekturråd Ingrid Gustavsson bedömer att svensk högre utbildning fortfarande i mycket liten grad är digitaliserad.
– Studenterna är digitala. Men lärosäten och personal är inte särskilt digitala. De gamla overheadapparaterna används fortfarande.

Hon menar att i stort sett alla lärosäten är intresserade av att digitalisera utbildningen.
– Jag uppfattar att man på ledningsnivå har ett stort intresse för det här, man diskuterar och gör utredningar. Men det händer inte så mycket i praktiken, nu gäller det att komma igång. Man måste våga testa, säger hon.

Trenden hon ser går mot större flexibilitet både i undervisningen och i undervisningsmiljöerna.
– Tiden i klassrummet blir mer präglad av diskussion, det börjar bli gammaldags med enbart föreläsningar. Till exempel minskar andelen gradängsalar i nya anläggningar.

Får inte glömma lärarna
Men hon varnar för alltför häftig omsvängning och påpekar att man inte får glömma lärarna.
– De pedagoger som är trygga i sin traditionella undervisning ska inte behöva bli utkastade i osäkerhet genom att lokalerna plötsligt är ombyggda. Man måste ha rum som tillåter olika människor att arbeta som det passar den personen.

Också Sveriges universitets- och högskoleförbund, SUHF, är engagerat i hur framtidens lärande ser ut och organisationens arbetsgrupp Framtidens lärandemiljöer kommer snart med en framtidsspaning i form av en diger rapport.
– Pedagogiken och undervisningsformerna går mer och mer mot aktivt lärande och föreläsningarna ersätts mer och mer av onlinepresentationer. Studenterna inhämtar stoffet enskilt i stället för i föreläsningssalen och bear­betar det tillsammans med andra studenter och med läraren, sammanfattar Mikael Söderström, lektor vid Umeå universitet, som arbetat med rapporten.

Vill ha levande campus
Många lärosäten bygger nya lärandemiljöer.
– Jag tror att lärosätena gärna vill ha ett levande campus där det i princip pågår verksamhet dygnet runt och bygger lokaler som ska stimulera studenterna att vara på plats, säger han.

Enligt en enkät vid Umeå universitet har en stor andel av studenterna någon form av digital pryl som de använder i sina studier.
I princip alla universitet har datorer tillgängliga för studenterna och de virtuella lärmiljöer, lärplattformar, som man tidigare mest använde i distansutbildningar används i dag av de flesta lärosäten också för campusundervisningen.

En aspekt på digitaliseringen är att när studenterna använder lärplattformar så får man mängder av data om studenternas beteende som bland annat går att använda för att vässa pedagogiken.
– Det är ett jätteområde som är under utveckling, säger Mikael Söderström och fortsätter med att berätta var han anser att skon klämmer för att en digitalisering av undervisningen ska gå fort.
– Studenterna är i allmänhet vana teknikanvändare och de flesta lärosäten har en relativt bra teknisk infrastruktur i form av nätverk och lärplattformar. Så i princip skulle den digitala utvecklingen kunna gå ganska fort. Vad det handlar om är att de enskilda lärarna måste satsa på nya former av undervisning.


”Vi måste utnyttja full potential i campusundervisningen”

Traditionella lärosäten riskerar att bli förbisprungna om de inte utvecklas. Det säger Sverker Janson, forskare vid forskningsinstitutet Swedish ICT, SICS.

Sverker Janson
Sverker Janson

Sverker Janson tror att både studenter och samhället i övrigt kommer att kräva flexiblare utbildningsformer och att alla lärosäten måste erbjuda det. Han hävdar att digitaliseringen innebär att studierna kan frikopplas i tid och rum. Alla studieaktiviteter kan organiseras digitalt och allt studiematerial kan tillhandahållas online.
– En student kanske börjar studera på distans, fortsätter något år på campus och läser sista delen på deltid parallellt med ett deltidsjobb som praktikant, säger Sverker Janson.

”Guldstandard”
Han påpekar att digitaliseringen också öppnar för att använda den fulla kapaciteten hos högskolans högt utbildade och erfarna lärare på ett effektivare sätt, inte minst som experter i klassrummet på campus.
– Jag tror fortfarande att campusutbildning är guldstandarden om den realiseras i sin fulla potential.

Sverker Janson menar att det finns stora möjligheter att utveckla pedagogiken hos traditionella lärosäten. Universiteten och högskolor utnyttjar exempelvis inte fullt ut en av sina stora fördelar, att de är fysiska platser där man träffas.
– Det är för mycket av att studenterna bara går till en föreläsningssal några gånger i veckan och lyssnar till någon som pratar.

Risken finns att traditionella lärosäten kan bli förbisprungna om de inte utnyttjar sin potential och sina fördelar utan fortsätter att ge utbildning som den sett ut hittills.
– Om de andra aktörerna som erbjuder nätkurser, som moocar, utvecklar dem med mer stöd för interaktion mellan studenterna och organiserar studiegrupper på ett bättre sätt skulle de kunna utgöra ett reellt hot mot en stilla­stående högskola.

Moocliknande metod
Sverker Janson samordnar ett projekt, Scalable Learning (se artikel i i Universitetsläraren 2014), som syftar till att utnyttja den fulla potentialen hos digitali­seringen för campusundervisning.
– Vi har lagt ned mycket tid på att föra ut det här konceptet. Metoden är moocliknande där studenterna för­bereder sig med material på nätet, korta videor varvade med kontrollfrågor. Det frigör tid för fördjupande aktiviteter på campus och på så sätt transformeras campusundervisningen till modern pedagogik.

Man kan ta samma material och använda för distans­utbildning men då måste det kompletteras med aktiviteter som på något sätt motsvarar campusundervisningen.
– Den heliga graal är när allt det här flyter ihop. Alla kurser ska naturligtvis ha materialet organiserat enligt metoder som liknar Scalable Learning och det ska kunna användas både på distans och på campus. Och studenten ska kunna välja mellan att läsa själv, tillsammans med en onlinegrupp, på campus, eller växla däremellan, säger Sverker Janson.


Kategorier: Artiklar, Undervisning
Lärosäten: Högskolan Väst