Varje forskare måste, då nya tjänster söks eller forskningen utvärderas, bli utsatt för en värdering av kompetens och produktivitet. Det är kutym globalt att både antalet vetenskapliga arbeten, tidskrifternas kvalitet och citeringsgraden har en avgörande betydelse i denna rankning där forskningsanslag och löner fördelas till de mest meriterade.
Trycket att publicera är påtagligt stort och i vissa länder faktiskt nästan livsavgörande för en fortsatt karriär. Utan anslag och löner till både medarbetare, och ibland lön till och med till sig själv, är den framtiden ingen dans på rosor längre, och alternativ till den egna nyfikenhetsdrivna forskningen måste övervägas.
Detta är olyckligt. Som bekant har Sverige tappat påtagligt i internationell forskning de senaste åren. Och det är inte bara Macchiarini-affären som bidragit till detta.
För att dokumentera forskningsaktiviteten krävs normalt publikationer i välrenommerade tidskrifter som trycks av stora internationella tidskriftsförlag (som Springer, Elsevier med flera).
Går vi några decennier tillbaka i tiden trycktes arbetena på papper, distribuerades med post till prenumeranter, intresseorganisationer, bibliotek och andra intressenter. Hanteringen var dyr vad gällde både papper, tryck och distribution, och lagringskapaciteten på biblioteken blev mindre och mindre. Långsiktiga möjligheter att upprätthålla verksamheten fick granskande ögon på sig, och alternativ övervägdes.
Tidskriftsförlagen ägdes, då liksom nu, i allmänhet av privata koncerner, och lönsamheten var direkt beroende på intäkter från prenumeranter, intresseföreningar och bibliotek. Tidigare var enda möjligheten att få sina arbeten publicerade att utnyttja dessa tryckerikoncerner och uteslutande lönsamhetsaspekter styrde verksamheten, som helt betalades av de nyttjande, det vill säga läsarna eller beställarna.
Enorm förändring
De senaste åren har det skett en enorm förändring av publikationsmönster vad gäller vetenskapliga publiceringar. Runt millennieskiftet började rent elektroniska tidskrifter dyka upp och i dag har marknaden helt accepterat att den dominerande affärsmodellen för vetenskapliga publikationer är licensiering av ”buntar” av olika tidskrifter till framför allt universitet och större institutioner, och utan nödvändigt tryck på papper.
Samtidigt möjliggjorde detta det innovativa draget att i stället låta författarna, alltså inte läsarna, betala för att trycka artikeln. I ett enda slag blev det således möjligt att göra sig oberoende av tryckerikoncerner och stora förlag, och med tillgång till internet kan plötsligt en global spridning ske av alla forskningsresultat.
Den nya publikationsmodellen kallas ”open access”. Innebörden är att innehållet i artikeln finns tillgängligt för vem som helst i hela världen via internet utan kostnad, och detta är något som flera anslagsgivande myndigheter, bland annat i USA, tidigare har krävt.
Det ska inte kosta att ta del av forskningsresultat som tagits fram med statliga forskningsmedel. För övrigt hanterades artiklarna då, som tidigare, vad gällde granskning av ”reviewers”, språkgranskning, korrektur, layout och indexering.
Det har beräknats att den genomsnittliga kostnaden för att trycka en artikel på det gamla sättet ligger omkring 30 000 kronor per artikel. Med ”open access” kring cirka 15 000 kronor per artikel eller ibland till och med lägre.
Vem som helst kan kalla sig förlagschef
Men nu sker den nästan obegripliga revolution som ägt rum under bara de senaste tre–sex åren. Det är inte längre nödvändigt att ha kontakt med något förlag. Vem som helst med tillgång till en vanlig dator och förmåga att göra en hemsida kan utropa sig själv till förlagschef och börja publicera vetenskapliga tidskrifter. Det gäller bara att kunna marknadsföra sig själv och sitt nyskapade ”förlag” på ett professionellt sätt.
Man skulle kunna tro att man inte utan vidare satsar på sådant, som borde vara både krävande och ansvarsfullt, men hur är det egentligen?
Frestelsen är naturligtvis stor för vilken entreprenör som helst.
Om 1 000 artiklar publiceras per år av en tidskrift för en kostnad av 15 000 kronor per artikel är det lätt att räkna ut omsättningen. Många författare vill gärna se sina resultat publicerade och accepterar denna kostnad. Tro det eller ej, under åren 2010–2014 ökade antalet sådana vetenskapliga tidskrifter från 3 000 till 16 000 (!).
Det är alltså mer än 10 000 nya tidskrifter under bara några år (åtskilliga ifrån BioMedCentral) och antalet artiklar som publicerats uppgår till närmare en halv miljon under denna period.
När nu lycksökande och mindre nogräknade individer, globalt, ger sig in i denna bransch som nya förlagschefer, är naturligtvis inte det vetenskapliga värdet i varje enskild artikel av någon som helst betydelse, utan i stället de intäkter hanteringen ger till den nyetablerade förlagschefen. Av detta följer, ganska självklart, att vare sig vetenskaplig kvalitetsvärdering, språkkorrektion, korrekturjustering eller andra åtgärder ges prioritet.
Mindre nogräknade
De nya tidskrifterna blir med andra ord mycket mindre nogräknade när det gäller vad som kan publiceras, och det rigorösa kvalitetsarbete som tidigare varit förhärskande börjar krackelera.
Plötsligt blir det okej att skicka sitt arbete till flera tidskrifter samtidigt och dra tillbaka arbetet när det accepteras någonstans. (Så får man inte göra då varje tidskrift engagerar flera högt kvalificerade experter att bedöma arbetet utan ersättning. Konsekvenserna blir att de vid ”duel submissions” arbetar i onödan).
Plötsligt kan ”bra” arbeten köpas och säljas på forskningens bakgård, av mindre nogräknade men duktiga forskare. (det finns flera dokumenterade fall av detta).
Plötsligt kan nya medförfattare introduceras när arbeten accepterats och ska modifieras, eller författarna kan till och med helt bytas ut.
Plötsligt kan fejkade e-postadresser, med misstänkta modifieringar, användas när renommerade forskare föreslås utvärdera arbetena.
Kan kallas ”fusktidskrifter”
Dessa tidskrifter har fått namnet ”predatory journals” och går numera att hitta förtecknade på många ställen på internet. Den närmaste översättningen är kanske ”rovtidskrifter” eller ”fusktidskrifter”som helt enkelt skor sig på forskares intensivt kända behov av dokumenterade publikationer.
Plötsligt vill författare, när de får sitt arbete accepterat, ändå direkt dra tillbaka det med hänvisning till att det innehöll fel, som måste rättas till. I stället var sanningen att arbetet redan accepterats av en annan tidskrift – och mycket sällan kommer det tillbaka.
Plötsligt blir samma arbete samtidigt publicerat av flera tidskrifter, då tillbakadragandet inte kunde stoppas.
Plötsligt upptäcks att stora stycken i ett arbete är direkt kopierade från redan publicerad text av andra författare (”plagiarism”).
Lyckligtvis finns det numera datorprogram som måste utnyttjas för att faktiskt identifiera dessa avarter för varje enstaka vetenskapligt arbete, där det jämförs med allt som över huvud taget publicerats tidigare. Detta är en nödvändighet i dag för många seriösa förlag.
Även om internet är en välsignelse för en betydande del av jordens befolkning, så medför det också möjligheter att missbruka detta och man kan dölja sig som förklädd förlagsgud, utan att målsättningarna direkt avslöjas, och utan att förlagets identitet blir helt entydig.
Håller med Nobelpristagaren
För några månader sedan hade jag förmånen att få sitta och diskutera med 2004 års Nobelpristagaren Aaron Ciechanover om de förändrade publikationsbeteenden som nu växer fram. Han var upprörd över det faktum att ett vetenskapligt arbete kanske kostar i storleksordningen en halv miljon kronor i löner och reagens och övriga omkostnader inom laborativa teknisk-naturvetenskapliga discipliner, och dessa kostnader kommer från statliga medel på ett eller annat sätt och är existensskapande för hela forskningsgruppen.
Men när arbetena ska publiceras är man nu till viss del beroende av lycksökande både nya och delvis gamla förlagsdirektörer som prioriterar omsättning och har lämnat alla vetenskapligt motiverande ambitioner. I stället accepteras en betydligt större del av det som de får sig tillsänt, och ofta utan genomarbetade bedömningar. Kommersiella krafter styr publikationsbeteendet, inte forskningens innovativitet.
Jag håller med honom. Publiceringen av seriös forskning borde inte ligga i händerna på charlataner, som nu är fallet i allt tilltagande grad, utan kanske ske i tidskrifter som utvärderas lika rigoröst som forskningen i sig.
Torgny Stigbrand, professor emeritus i immunologi vid Umeå universitet och chefredaktör för tidskriften Tumor Biology, som ges ut av Springer Nature
