Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Duellen: Anpassar sig universiteten för mycket efter mediernas villkor?

Att sprida kunskap populärvetenskapligt kan vara svårt. Att på ett enkelt sätt förklara hur forskningen ska komma till nytta i samhället. Forskningskommunikationen breder ut sig i sociala medier, fungerar det på ett bra sätt? Behöver forskare bli bättre på att stå på sig i kontakt med medierna?

24 mars, 2016
Universitetsläraren

Ja: Josef Pallas, docent i företagsekonomi, Uppsala universitet

Nej: Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi, Högskolan i Jönköping

1. Finns det situationer då enkelhet måste få gå före exakt korrekta budskap?

Josef Pallas:
– Det finns skillnader mellan olika ämnen och discipliner, men enkelheten och korrektheten är ytterst sällan varandras motsatser. Det finns ingen principiell anledning till varför forskare borde förenkla sina resultat så att de (resultaten) inte längre kan betraktas som korrekta. ”Förenkla så mycket som möjligt men inte mer”. Med risk för dogmatism så vill jag hävda att det finns ett ansvar hos forskarkollektivet att inte ge ökat utrymme för situationen där vi får en glidande skala för hur korrekta våra svar ska vara i förhållande till de resultat vi kommer fram till.

Charlotta Mellander:
– Jag är inte övertygad om att enkelhet måste stå i motsats till korrekthet. Självklart kommer det akademiska sättet att skriva och kommunicera mer eller mindre alltid att vara mer komplicerat och exakt, men det innebär inte att man inte kan förmedla samma slutsatser på ett förenklat sätt. Om vi som forskare ska vara relevanta för vår omvärld måste vi våga uttrycka oss på ett enklare sätt när vi kommunicerar med aktörer utanför vårt traditionella forskningssamhälle. Självklart kommer det alltid att finnas forskning som är svår att förenkla och som kanske inte bör förenklas, men jag är också övertygad om att motsatsen gäller för en stor del av den forskning som görs.

2. Vilka för- och nackdelar ser du med att förmedla vetenskap i sociala medier?

Josef Pallas:
– Sociala medier har sin egen logik som för att lyckas, i termer av bred spridning och uppskattning, förutsätter ett speciellt format, dramaturgi, tajming och rytm. Det finns påtagliga risker att vi väljer ut och anpassar hela eller delar av våra resultat till denna logik. Jag ser fördelar med sociala medier i hur vi kan sprida kunskap om vetenskapen, men jag är mer försiktig med att i allt större omfattning sprida och förklara vetenskapen via sådana plattformar som Twitter och Facebook. Det finns också risk för att denna logik blir en del av hur vi inom akademin tänker kring vilka frågor som är värda att uppmärksamma.

Charlotta Mellander:
– För mig har det varit ett sätt att snabbt och enkelt kunna kommunicera med människor som arbetar med de frågor jag forskar kring. Av erfarenhet vet jag att ytterst få av dem någonsin läst de akademiska papers jag publicerat men att en stor del av dem läser min blogg och följer mig på Twitter. Dessutom är det inte bara så att jag förmedlar min forskning till omvärlden, utan via sociala medier har jag dessutom möjlighet att ha en snabb tvåvägskommunikation med aktörer som sannolikt aldrig skulle ha kontaktat mig i annat fall. Via bloggen ”äger” jag också den ”förenklade” versionen av min forskning på ett sätt som hade varit svårt att göra då den enbart återges av journalister.

3. Hur kan forskare generellt förbättra sin vetenskapskommunikation?

Josef Pallas:
– Generellt är jag skeptisk till att forskare ska (tvingas att) bli kommunikationsexperter då jag tycker att frågan i sig vilar på problematiska premisser. Det finns ett värde i att upprätthålla professionella gränser mellan det journalistiska och det vetenskapliga arbetssättet, och de huvudsakliga uppdragen som dessa två grupper har. Det finns en skillnad mellan att förstå hur medier fungerar, och att kommunicera sin forskning på mediernas villkor. Däremot finns det behov av att hitta fler avdramatiserade kontaktytor för presentation och spridning av vetenskapliga resultat, gärna med stöd av det ökade antalet kommunikatörer inom universitetet.

Charlotta Mellander:
– En anledning till att få forskare lägger ner tid på att kommunicera sin forskning tror jag är att den akademiska världen inte belönar det. De som publiceras mest i akademiska sammanhang belönas mest och inte de som har flest följare på Twitter. Den tredje uppgiften tas i många fall på alltför lite allvar och omsätts mest i form av pressutskick samt i något seminarium där omvärlden bjuds in. Det finns massor att förbättra som både forskarvärlden och omvärlden har att tjäna på, men det kommer sannolikt inte att ske via traditionella marknadsföringsenheter vid universiteten utan via kommunikatörer som sitter närmare forskarna i deras egen miljö då många forskare är rädda för att misstolkas, förenklas eller missförstås i sin kommunikation.

Universitetsläraren
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023