Det talas en hel del om breddad rekrytering och att ta vara på nyanländas kompetens i dessa dagar. Jag hoppas att det finns ärligt menade intentioner bakom de orden, men min och tusentals andra akademikermigranters erfarenheter visar att akademin i Sverige i bästa fall vill ha oss som studenter. För sanningen är att majoriteten av oss – efter decennier av försök – aldrig fått in foten i den svenska akademiska världen. Resultatet har blivit en segregerad akademi som påminner om det segregerade samhället i övrigt. På den institution där jag doktorerade var det exempelvis bara en av drygt 150 personer med heltidsanställning som hade utomeuropeisk bakgrund – och hen hade inte kommit som migrant utan som utbytesstudent. Detta i ljuset av att 30 procent av invånarna i Göteborg har utländsk bakgrund.
Varför har det då blivit så här? Vi kan börja med ett svar som brukar komma upp: seniora positioner är nästan omöjliga att inta då det så kallade kontaktnätet förblir ett privilegium för speciella grupperingar, där akademikermigranter inte släppts in. Det hela är dock mer komplext än så. Här är några frågor som många akademikermigranter med mig ställt sig mer än en gång:
Om nu du som akademikermigrant skulle komma in i systemet, vad kostar det dig att stanna kvar, att göra karriär? Finns det utrymme för dina perspektiv, tankar och kritiska tänkande i det eurocentriska kunskapssamhälle som är Sveriges akademiska värld?
Eller krävs det en evig tacksamhet och frånvaro av kritiska perspektiv och nytänkande för att få vara med? Förväntas du göra golvjobbet och delta minimalt i den akademiska utvecklingen? Inordna dig i en andra gradens akademikerposition, trots hög kompetens?
Jag vet att det här är frågor som antyder mycket, men det är frågor som väckts genom upprepade, gemensamma erfarenheter.
Att inte värdera – eller att ta udden av – nya perspektiv som människor med andra erfarenheter tillför akademin, är ett omintetgörande av dessa akademikers kompetens. Deras kompetens borde i stället ses som oersättlig. En mångfald av idéer och perspektiv behövs för att stärka och vitalisera processer och system.
Misslyckandet i att inkludera dessa akademikermigranter slår inte heller bara mot dem själva. Det bidrar i sin tur till frånvaro av viktiga förebilder inom akademin och i arbetslivet för yngre generationer med rötter i utomeuropeiska länder, vilket påverkar vidden av deras framtida utsikter och drömmar.
Alla dessa erfarenheter får mig att tvivla på att de migranter som nu kommer från utomeuropeiska länder kommer att bli bättre behandlade, när akademins tendens att vara homogen och eurocentrisk fortfarande inte tas upp som ett problem.
Jag vet att många delar min frustration över dagens läge. Liksom de allra flesta har jag inte heller några exakta förslag på lösning. Men första steget är väldigt enkelt: erkännandet att det finns ett problem, att det är stort och värt att tas på allvar. Om Sverige ska vara ett ledande och respekterat forskningsland framöver, så måste vi höja blicken och bli mottagliga för både nationella och internationella erfarenheter i bekämpningen av segregation inom akademin. Dels ur ett jämlikhetsperspektiv, men främst för att höja kvaliteten. Och vilka är bättre lämpade att vara med och ta tag i detta förändringsarbete, än just de akademikermigranter som fått erfara hindren i systemet; inifrån och utifrån? Det är dags att akademin i Sverige öppnar sig för hela världen i globaliseringens tidevarv.
Zahra Bayati, universitetslektor vid Karlstads universitet och Göteborgs universitet
