Om vi inte nu sätter foten på bromsen och stoppar utvecklingen inom högskolevärlden mot ökat ”vd-styre” kombinerat med kraftigt minskat inflytande för forskarna själva kommer skandalen vid Karolinska institutet, KI att upprepa sig. Omdöme, eftertänksamhet och ett kritiskt förhållningssätt har funnits nedlagt i de kollegiala organen – i institutionsstyrelser, fakultetsnämnder, tidigare också genom de valda rektorerna och i universitetsstyrelserna – där lärarna och forskarna själva tagit ansvar och fattat beslut. Grupptänkande och rädsla för att ifrågasätta till följd av ökad hierarki och linjestyrning har emellertid snabbt spridit sig och är på god väg att fräta sönder de akademiska miljöerna.
Kåre Bremers ledningsutredning, som nyligen lade fram sitt betänkande, föreslår att Sverige ska ta ytterligare steg i den riktningen med ännu mer rektorsmakt och linjestyrning. Inte heller ska forskare, lärare och studenter längre kunna ha något reellt inflytande över den som blir rektor; endast en kandidat (läs en!) ska presenteras inför hörandeförsamlingen. Mot bakgrund av vad som nu rullas upp på KI måste ansvariga besinna sig innan det är för sent. Det är kollektivt styre förankrat bland dem som besitter den vetenskapliga kompetensen och därmed omdömet som kan förhindra en ny KI-skandal, inte ytterligare hierarkiskt styre.
I den nyutkomna Det hotade universitetet (Dialogos 2016), som bland andra vi är redaktörer för, visas hur övertron på att universitet ska styras som en blandning av företag och byråkrati i rask takt håller på att nedmontera en akademisk kultur som under hela 1900-talet haft som främsta ledstjärna att kritiskt pröva metoder, vetenskapliga rön och tjänstetillsättningar. Konkreta uttryck för denna avkollegialisering avspeglas i vilka som bereds plats i högskolestyrelser, liksom i hur beslutsfunktioner inom lärosätena överförts från kollegiala organ till enskilda chefer i linjen. Inslaget av akademiska lärare har alltsedan de moderna högskolestyrelsernas införande kraftigt reducerats – man har gått från att utgöra en majoritet till att i dag vara en minoritet – och lärosätena har även fått lämna ifrån sig ordförandeskapet i dessa styrelser.
De akademiska lärarna har således alltmer kommit att hanteras som ett särintresse i högskolemiljön snarare än som själva garantin för hög kvalitet i den akademiska verksamheten. För oss är det självklart att de verksamma lärarna och forskarna utgör själva grunden och garantin för en verksamhet baserad på akademiskt vedertagna principer. Till detta kommer att den borgerliga regeringens så kallade autonomireform år 2010 som i kraft av att den stärkte universitetsledningarnas position medförde att kollegialt beslutsfattande som princip monterades ned av okunniga ledningar på många av våra lärosäten. Vad som nu finns kvar är en linjeorganisation där rektor, likt en vd, sitter i toppen på en hierarki.
Uppsala universitet är ett av de få lärosäten där de kollegiala beslutsorganen är kvar, tack vare insikter hos både ledning och anställda, och där dessa kollegiala organ är vakthundar mot hybris och kortsiktighet.
Kunskapen om vad det kollegiala ansvaret faktiskt har betytt för forskningsuniversitetens exempellösa framgång under 1800- och 1900-talen i termer av banbrytande upptäckter som dramatiskt gjort mänsklig tillvaro bättre, är som bortblåst inom det forskningspolitiska komplex till vilket även många universitetsledningar i dag måste räknas. Omsorgen om en helt central samhällsinstitution, universiteten, som vilat på en annan logik än marknaden eller myndigheten, lyser med sin frånvaro.
Orsakerna till det finns att söka såväl i att en hel del rektorer har haft svag vetenskaplig förankring (eller ingen alls), och att styrelserna för universiteten, som vi också framhåller i boken, har en majoritet av externa ledamöter. Många av dem, vilket ledningsutredningen också beklagat, saknar elementära kunskaper om universitetsvärldens sätt att fungera, om den akademiska kulturen, och är alltså direkt okunniga om den verksamhet de är satta att leda. Detta är inte en rimlig ordning.
Flera av bokens kapitel visar hur tystnad och rädsla snabbt spridit sig inom lärosätena, där ledningarna kräver rättning i leden och intern diskussion likställs med svek och brist på ”lojalitet”. Med sorg i hjärtat konstaterar vi att det prövande och granskande förhållningssätt som vi förmedlar till studenterna, och som visat sig vara vad som för kunskapen och därmed samhället framåt, vittrar bort inom lärosätena själva. Ibland skrattretande infantila kommunikationsdokument, med inspiration från företagsvärlden, blir viktigare för ledningarna för att skapa ett ”varumärke” än interna procedurer för att granska vetenskaplighet och akribi.
Vad som har hänt på KI är inget mindre än en tragedi. Flera har rakt upp och ned kallat det en katastrof. Filosofen Torbjörn Tännsjö talar om en elitistisk kultur som spårat ur och tappat kontakten med akademiska värden. I ett av de viktigaste inläggen kring hela denna ”affär” kopplar Nobelpristagaren i medicin Arvid Carlsson och professorerna Elias Eriksson (farmakologi) och Kristoffer Hedlund (tumörimmunologi), ihop det som hänt med den förda svenska forskningspolitiken. Dåvarande utbildningsminister Lars Leijonborgs satsning på att svenska lärosäten skulle rekrytera internationella stjärnor, och den därpå följande elitutlysningen på Strategiska forskningsområden (SFO) där mycket pengar fanns i potten, öppnade för att släppa på omdömet.
Macchiarini rekryterades på en månad, han undkom den minutiösa sakkunniggranskning som vilken annan forskare och lärare normalt sett får underkasta sig för anställning vid ett svenskt universitet trots att det fanns en hel del oklarheter kring hans meritering och akribi. Sedan SFO:ns tid har pendeln svängt (igen). Nu ska det inte vara storsatsningar utan mer individuella storanslag à la Wallenberg Scholars eller ERC grants. Bra så. Men var finns kunskapsunderlaget, omdömet, och utvärderingen kring hur det fungerat? Ryckigheten och det kortsiktiga perspektivet är högst påtagliga. Och det är klart, har man ett växande forskningspolitiskt komplex så måste de som arbetar där syssla med något. Pröva att se häxdansen av nya utvärderingssystem som står som spön i backen och ständigt nya finansieringsformer i det ljuset. Det forskningspolitiska komplexet lever nämligen i vanföreställningen att vetenskaplig kreativitet ska utvärderas fram utifrån. I själva verket är det, som forskning kring kreativitet tydligt visar, tvärtom.
Skolpolitiken i Sverige har fått förödande resultat. Underlag har saknats när olika reformer har genomförts. Forskningspolitiken är på väg åt samma håll. Att göra både skolan och universiteten till experimentverkstäder för illa, och oftast inte alls, underbyggda beslut är inte bara oansvarigt utan direkt samhällsfarligt. Det visar KI, det visar de katastrofalt sjunkande kunskaperna hos svenska elever och den ökande konformism som svenska forskare uppvisar och som gör forskningen mindre nyskapande.
Hur många gånger vi, och andra som på allvar bryr sig om att ta reda på hur mänsklig kreativitet fungerar, upprepat det vi säger här vet vi inte. Men vi säger det igen. Övertygande kunskap finns genom forskning i psykologi, i neuropsykologi, och i organisationsforskning, om hur vi åstadkommer det som alla politiker, forskningsbyråkrater, och forskningsfinansiärer ständigt idisslar: miljöer som främjar mänsklig kreativitet. Vad detta forskningspolitiska komplex inte verkar ta till sig är att deras egen aktivitet delvis har förstört, inte byggt upp, sådana miljöer. För det är inte toppstyre, hierarki, tystnad och misstro mot forskarna utan gemensamt och kollektivt ansvar, egenstyre, frihet och total öppenhet som är nycklarna till framgång. Inte förvånande är det just dessa senare nycklar som moderna kunskapsföretag som Google, som likt universiteten helt lever på hjärnkraften och kreativiteten hos sina medarbetare, strävar efter att åstadkomma. Allt medan universiteten, starkt påverkade och pressade av ett okunnigt forskningspolitiskt komplex och styrda av personer som inte begriper sig på kreativitet vänder tillbaka till ett för-modernt sätt att organisera.
Li Bennich-Björkman
Skytteansk professor i statskunskap, Uppsala universitet
Shirin Ahlbäck Öberg
Docent och universitetslektor
i statskunskap, Uppsala universitet
