Det är en klar och vacker vinterdag, några minusgrader och lite snö. Taxin från Uppsala central kör förbi långa längor av SLU-institutioner tills vi kommer längst bort till de nyaste byggnaderna.
I porten till Institutionen för vatten och miljö möter Pianpian Wu. Det är söndag och nästan tomt i lokalerna men Pianpian och hennes lika ambitiösa doktorandkompisar jobbar på.
Efter att ha hämtat en kopp kaffe vid automaten i lunchrummet går vi upp till hennes handledares rum där det finns ett lämpligt bord att sitta vid.
Pianpian börjar berätta om sitt doktorandprojekt som handlar om kvicksilverföroreningar i svenska insjöfiskar och i svenska vatten.
Dissekerade fisk på stranden
Till saken hör att hon har ett mycket speciellt förhållande till fiske.
Hennes föräldrar skildes tidigt och hon växte i huvudsak upp med sin pappa som är arbetare på ett kolkraftverk i staden Jingmen i Hubei-provinsen i centrala Kina, känd som Tusen sjöars land.
– Pappa är passionerad amatörfiskare och han fiskade varje helg. Jag tyckte mycket om att vara ute med honom men som barn hade jag svårt att hålla tyst och blev lätt uttråkad. Så jag brukade ta fiskar han fångade och dissekera dem på stranden.
Så fort Pianpian fick börja läsa naturvetenskap i elvaårsåldern blev hon fascinerad. Att hon skulle studera biologi var självklart och hon tog en kandidatexamen vid Soochowuniversitetet i Jiangsu-provinsen i östra Kina och jobbade därefter i fyra år på ett teknikföretag.
Hon berättar att i Kina räcker inte en kandidatexamen om man vill få ett kvalificerat arbete och tjäna bra. Man behöver en master eller helst en doktorsexamen.
Att Pianpian inte fortsatte studera beror på att man måste klara ett test för att få läsa en master i Kina. Testet, känt som National Postgraduate Entrance Examination, består av tre delar.
En del handlar om ämneskunskaper, en del handlar om kunskaper i engelska och en del handlar om etik. Etikdelen är egentligen ett politiskt test om man är lojal med regeringen.
– Den delen av testet var jag obekväm med, men jag var den enda i min klass som inte gjorde det. Kanske är jag naiv eller för rättfram, säger hon.
När hon hade tagit sin kandidatexamen började hon därför jobba.
– Men jag kände mig begränsad och 2009 bestämde jag mig för att gå vidare och jag ville göra min master utanför Kina.
Såg Uppsala i tv-dokumentär
Att det blev just Uppsala beror på att i 14–15-årsåldern hade hon sett en dokumentär på tv om berömda universitet och där fanns Uppsala universitet med.
– Då tänkte jag att jag någon gång skulle vilja studera där.
Så hon sökte och kom in på en tvåårig mastersutbildning inom ekologi i Uppsala 2010.
– Jag tror att om du vill något tillräckligt mycket och fortsätter jobba för det är det möjligt, säger hon.
Under studierna i Uppsala gick hon på en föreläsning och hörde Kevin Bishop, professor vid Uppsala universitet och vid SLU.
– Han är en passionerad och välkomnande forskare. Han föreläste om kvicksilver och jag frågade om jag fick vara med i ett av hans projekt.
Så kommer hon i kontakt med Staffan Åkerblom, forskare vid SLU, och börjar fiska och analysera kvicksilverhalten i fiskar tillsammans med honom.
Efter att Pianpian skrivit sin masteruppsats får hon anställning vid SLU som forskningsassistent. Då behöver hon förnya sitt uppehållstillstånd men byråkratin är långsam och hennes studentvisum går ut och hon tvingas åka tillbaka till Kina.
Samtidigt har Vetenskapsrådet utlyst medel för svenskt-kinesiskt forskningssamarbete. Kevin Bishop mejlar till Pianpian i Kina och undrar om hon kan hitta några samarbetspartners i Kina.
– Jag hade ju inga kontakter men jag visste några universitet som hade bra forskning om kvicksilverföroreningar och skickade mejl till tre av dem. Två svarade och ett bjöd in mig, säger Pianpian.
Så kommer det sig att hon kastar sig på en 20 timmars tågresa till State Key Laboratory of Environmental Geochemistry, Chinese Academy of Sciences i Guiyang, Guizhou.
– Det är den största och bästa forskningsgruppen om kvicksilver i Kina. De undersöker exempelvis kvicksilverhalten i risskördar. Också SLU har mycket bra forskningsresurser, eftersom vi samarbetar med universiteten i Uppsala och Umeå och med SLU:s campus i Umeå. Vi hade också tur, det fanns en anknytning till Sverige, deras forskningsledare var postdok i Göteborg på 1990-talet.
Svensk-kinesiskt nätverk bildas
Allt går mycket fort, Pianpian återvänder till Kina i mars 2013, i april kontaktar hon de kinesiska universiteten och i maj är ansökan till Vetenskapsrådet klar.
– Jag gjorde inte så mycket, säger hon blygsamt. Jag är lycklig att ha varit där och vara vittne till processen.
Pianpian får visum och kan åka tillbaka till Sverige i september 2013 och i november blir ansökan godkänd av VR och Svensk-kinesiskt nätverk för kvicksilverforskning bildas.
Pianpian är nu doktorand i projektet och hennes avhandling ska bli klar 2017 och bestå av fyra, eller kanske fem, artiklar som alla studerar hur kvicksilver påverkar ekosystemen.
1. Ett projekt om hur kalhyggen påverkar kvicksilverhalten i fiskar i svenska sjöar.
2. En forskningsöversikt över hur giftigt metylkvicksilver förs över från vatten till basen av livsmedelskedjan.
3. Undersökning av ackumulering av giftigt metylkvicksilver i ryggradslösa djur och växter i svenska bäverdammar.
4. Analys av ackumulering av kvicksilver och fettsyreprofiler i plankton i svenska sötvattenekosystem.
5. En jämförelse av ackumulering av kvicksilver och fettsyreprofiler i plankton i svenska och kinesiska sötvattenekosystem.
Tacksam för den rena luften
Pianpian tycker mycket om att bo i Uppsala med dess ”klarblå himmel”.
– Jag är tacksam för att den rena luften i Uppsala har gjort min astma mycket bättre så att jag kan koncentrera mig på doktorandarbetet.
Det svensk-kinesiska forskningsprojektet har finansiering till 2019 så Pianpian siktar på att göra postdok inom projektet.
– Efter det ser jag fram emot att åka tillbaka till Kina och arbeta med miljöfrågor i en organisation, ett företag eller ett universitet. Jag skulle älska att få tillbaka en hälsosam miljö och att främja forskningskommunikation i mitt hemland.
Om hon inte kan fortsätta forska vill hon undervisa och arbeta med att knyta samman forskning i olika länder.
– Vi människor borde arbeta tillsammans i stället för att stänga in oss bakom gränser. Vi har bara en planet.
