Svårjämförbara betyg ett kvalitetsproblem

Ett myller av olika betygssystem gör svenska utbildningar svåra att jämföra. Det framgår av en färsk rapport som samtidigt konstaterar att det inte finns konsensus om att byta till enhetlig, nationell betygsskala.
– Det måste ju vara ett kvalitetsproblem att vi sätter betygen så olika. Det säger Ulf Dalnäs, som är en av sju personer som på uppdrag av SUHF har granskat betygssystemen i högskolan.

Fem olika betygsskalor som dessutom används på olika sätt.
Stora skillnader i betygssättningen inom samma betygsskala, mellan lärosäten, inom lärosätena och inom samma utbildningar.

Rapporten Betyg i högre utbildning påvisar ”anmärkningsvärt stora” olikheter i högskolans betygssystem. Samtidigt är lärosätena i stort nöjda med detta påfallande heterogena betygslandskap och med att ha lokalt självbestämmande över vilken betygsskala som ska användas.
Det finns åtminstone inte någon konsensus om behovet av ett mer homogent, nationellt betygssystem. I stället framhålls, enligt intervjusvar och enkäter, just det system som det egna lärosätet eller utbildningen använder som det bästa.

– Vi trodde oss veta att skillnaderna i betygssystem uppfattades som ett stort problem, främst i förhållande till internationalisering, säger Ulf Dalnäs, prefekt vid Högskolan för design och konsthantverk, HDK, vid Göteborgs universitet.
Han har tillsammans med fem kolleger från fyra lärosäten och en representant från Sveriges förenade studentkårer, SFS, utgjort den arbetsgrupp som Sveriges universitets- och högskoleförbund, SUHF, tillsatte 2014 för att undersöka behovet av flera betygssteg i högskolan och ett nationellt system.

Påverkar rörligheten till och från Sverige
Men av den färdiga rapporten framgår alltså att det knappast finns stöd för den sortens förändring. Visserligen bekräftar rapporten att det finns problem med olikheterna inom det svenska betygssystemet. Exempelvis blir betygen svårjämförbara ur det internationella perspektivet vilket påverkar rörligheten från och till Sverige, samt rimligen därmed också studenter och lärare från gruppen nyanlända.
Tillkommer gör att studenter och universitetslärare som byter lärosäte inom Sverige därmed också kan få byta och förhålla sig till ett helt annat betygssystem.

”Vi blev förvånade”
– Ja, vi blev förvånade över hur stora skillnaderna faktiskt är, säger Ulf Dalnäs som nämner egna området som exempel.
– Inom konstnärliga utbildningar har det generellt funnits motstånd mot graderade betyg, men jag upptäckte att det vid andra lärosäten fanns konstnärliga utbildningar med tre- till sjugradiga skalor.

Dock finns från lärosätenas sida ingen samsyn om exakt vilka problemen är eller hur stora de är.
En annan aspekt är att arbetsgivarna i det omgivande samhället verkar nöjda med hur betygssystemen fungerar eller snarare inte särskilt intresserade.
En attityd som för övrigt kan sägas påminna om svenska arbetsgivares ointresse för examensbevis, något som Lars Haikola uppmärksammade i utredningen Högre utbildning under tjugo år.

”Arbetsgivarna får gräva djupt”
– När det gäller betygen kan man fråga sig vad som är hönan och vad som är ägget när det kommer till arbetsgivarnas ointresse, säger Ulf Dalnäs.
– Sverige särskiljer sig ju också på det sättet att vi sätter betyg på kurser, men inte examensbetyg. Det innebär att arbetsgivare får gräva ganska djupt för att alls få fram betygen.

Rapportförfattarna föreslår därför, med tanke på arbetsmarknad och internationella utbildningar, att man utreder en modell för att genom meritvärde för en hel utbildning få fram examensbetyg, framför allt för att ”underlätta betygens kommunikativa funktion”.

Rapporten konstaterar vidare att internationella konverteringssystem missgynnar betygssystem med få grader (som är de vanligaste i svensk högre utbildning). I VG–G–U-skalan omfattar G ett stort prestationsspann, men vid konvertering till flergradig skala ”översätts” G alltid till lägsta godkända betygssteg.

Rekommenderar årlig statistik
En annan av rekommendationerna i rapporten är att SUHF och andra, som Universitets- och högskolerådet och Universitetskanslersämbetet, bör verka för att årlig betygsstatistik publiceras och årligen följs upp på nationell nivå.

Då det visade sig orealistiskt att i rapporten föreslå en övergång till nationell och enhetlig betygsskala väljer arbetsgruppen i stället att verka för att synliggöra de många variationerna och därmed få igång mer diskussion, om dess konsekvenser.
Ett tillfälle blir NU-konferensen i Malmö den 15-17 juni, då betygsfrågan finns i programmet.

Går inte att hitta ”toppstudenter”
– Det måste ju vara ett kvalitetsproblem att vi sätter betygen så olika, säger Ulf Dalnäs.
– Om man letar efter svenska ”toppstudenter” går det inte, jämfört med internationella utbildningar, att avgöra om det finns sådana.


Kategorier: Artiklar, Kvalitet, Undervisning