KI-fallet underblåser politikerstyre

Bakom politiker och rektorer styr forskningens primadonnor.

För mycket toppstyrning och för lite kollegialitet?
Eller ligger farligt stor makt hos forskarvärldens primadonnor som har råd att strunta i både linjeorganisationen och kollegialiteten? 

Ivern att hitta förklaringar, syndabockar och frälsning efter KI-skandalen har till och med inneburit ett uppsving för det nyss så klandervärda – krav på politisk detaljstyrning.
Göran Perssons utnämning till hedersdoktor vid Örebro universitet som länge fått symbolisera besvärande närhet mellan politik och akademi är i efterspelet till Macchiarini-fallet som bortblåst. Nu närmast förutsätts politiker vara djupt insyltade i universitetens angelägenheter.

I SvT:s Agenda fick Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning, frågan om det verkligen räckte med att rektor Anders Hamsten avgick. Programledaren ville veta hur det var med ministerns förtroende för KI:s övriga ledning, kunde dessa verkligen sitta kvar? Som om det vore en bra idé att ministrar skulle möblera om i en universitetsledning. (Därefter har även dekanus Hans-Gustaf Ljunggren meddelat att han lämnar sin post.)

Utgångspunkten att förlita sig på politiska åtgärder hördes också i påannonsen till Ekots lördagsintervju med Hellmark Knutsson: ”Hur ska regeringen återupprätta förtroendet för svensk forskning?”. Regeringen alltså, inte forskarsamhället.

Vidare kan man, apropå vem som har makt och ansvar, undra över varför inte sjukvårdsminister Gabriel Wikström kallas till intervjuer, med tanke på att det som väckt mest bestörtning är Macchiarinis verksamhet som opererande kirurg.
Men förmodligen är Hellmark Knutsson inte missnöjd med uppmärksamheten. Samhällsprogram brukar annars inte intressera sig för forskningsministrar, men KI-turbulensen innebär sannolikt att Hellmark Knutsson i fortsättningen slipper befinna sig på listan över osynliga och okända statsråd.

Det man kan kalla ambivalens eller förvirring i förhållande till politikens roll för forskningen präglar inte bara nyhetsredaktioner, också forskarsamhället vänder sig i trängda lägen till de politiker som man annars absolut inte vill bli styrd av.
Och KI-turbulensen är inte det enda exemplet, de som ville få bort Eva Åkesson som rektor för Uppsala universitet vände sig direkt till utbildningsdepartementet och vädjade om akut politisk styrning.

Vad gäller KI har Lars Leijonborg, en man med många hattar, anklagats för att den av honom förda forskningspolitiken möjliggjorde fusket, samtidigt som Leijonborg i egenskap av KI-konsistoriets ordförande förväntas bestraffa fuskare och KI-ledning.
Och förvirringen är begriplig, när en före detta forskningsminister blir styrelseordförande.
Nej, vem som för tillfället har vilken hatt, roll och eventuellt ansvar är inte helt lätt att utröna i KI-debattens flöden.

Vid sidan av politik och linjeorganisationer ska man inte underskatta den informella makten. Det vore verkligen att ta i att beskriva en universitetsrektor som maktlös, men det går definitivt att tala om rektorers usla förhandlingsläge mot forskare som hotar att ta med sig sina anslagsmiljoner och potentiella forskningsgenombrott till annat lärosäte, om de inte får sin vilja fram.
Och den rektor som ängslas över rankningslistor har i det läget mycket svårt att utöva så kallad toppstyrning. Här kan man tvärtom snacka om maximalt forskarinflytande, dock knappast om vad som vanligen menas med kollegialitet.

Att starka, lobbyskickliga och välfinansierade forskare kan hunsa en rektor är inget nytt.
Men i rådande system där externa medel, publicerings- och kommersialiseringshets sätter agendan ökar risken att forskare förvandlas till vetenskapens legosoldater och kondottiärer, utan annan lojalitet än till de egna anslagsmiljonerna.
Och eftersom den makt som forskningens framgångsrika lego-primadonnor besitter är informell kan de sällan, till skillnad från rektorer och politiker, avkrävas formellt ansvar.

MarieLouise Samuelsson, journalist och nyhetskrönikör på universitetslararen.se.


Kategorier: Krönikor, MarieLouise Samuelsson, Akademisk frihet, Forskningsfusk, Politik