Avsikten med bildandet av VR och de andra nya forskningsråden (se artikel på s. 28) var att få fart på svensk forskning, här skulle ”kraftsamlas” och i den forskningsproposition som kom 2001 lanserades också satsningen på ”excellenta” forskare.
Parallellt med mödorna att skapa en organisation (som är politiskt användbar samtidigt som den ska vara forskarstyrd) präglades VR från början av uppenbara problem med just organisationen av den nya expertmyndigheten.
Den första tiden rådde stor förvirring, det var knappast smärtfritt att slå samman de gamla forskningsråden till ett.
”Tidigare var vi en platt organisation, av flera små enheter, som motorbåtar som plötsligt byggdes om till ett enda stort slagskepp”, sade Harriet Wallberg i en intervju i tidningen Dagens Forskning 2002, när VR alltså hade funnits i ett år.
Wallberg som gick från att vara andre sekreterare i det gamla medicinska forskningsrådet till huvudsekreterare i VR:s medicinska ämnesråd talade om ”en väldig röra”, men såg ändå fördelar med ett enat råd eftersom det kunde ge bättre förutsättningar för forskare att få gehör hos politiker.
Uppmärksammad stamcellsforskning
Och ansvarig minister, Thomas Östros (S), var märkbart stolt över den nya rådskonstruktionen som uppmärksammades medialt genom satsningen på stamcellsforskning.
Ministern var också mycket nöjd med den nyinrättade Utbildningsvetenskapliga kommittén (UVK) som skulle ha en positiv effekt på lärarutbildningarnas kvalitet – som också för 15 år sedan var ett av politikernas favoritbekymmer.
”Under 25 år har man ute på universiteten misslyckats med att ge lärarutbildningen en vetenskaplig grund”, som Östros motiverade skapandet av UVK.
UVK är verkligen inte någon dominerande del under VR-paraplyet, men illustrerar ändå att expertmyndigheten ofrånkomligen är en politisk arena, vilket givetvis inte bara gäller utbildningsvetenskap.
”Balansera politiska viljan”
VR:s förste generaldirektör Pär Omling såg det som problematiskt att politiker inte litade mer på forskarnas förmåga att välja utan att man gav direktiv till särskilda ämnesområden.
När Omling tillträdde hade han suttit som sekreterare i Teknikvetenskapliga forskningsrådet (TFR), ett av de gamla råden.
– Råden var små och i hög grad forskarstyrda, visst hade jag märkt av politikernas vilja där, men det var ju en västanfläkt jämfört med det jag mötte som generaldirektör, säger Pär Omling i dag.
Han menar, exempelvis, att UVK borde fått längre tid på sig, att forskningen helt enkelt inte höll tillräckligt hög kvalitet.
– Men det gällde att balansera den politiska vilja som låg bakom både bildandet och finansieringen av Vetenskapsrådet, säger Pär Omling.
Och från den politiska oppositionen noterades förstås den svajiga starten och första tidens kaos, det var liksom öppet mål när VR tvingades kalla in externa arbetskonsulter för att försöka lösa problem som uppstått genom sammanslagningen. Del av lösningen var så kallade pro fusionsgrupper och att personalen fick ägna tid åt att rösta om i vilket rum generaldirektör skulle sitta.
Per Bill, dåvarande forskningspolitisk talesperson för Moderaterna, tog upp VR i debatt i riksdagen och inledde med att fastslå att ”den socialdemokratiska regeringens forskningspolitik kan sammanfattas i ett ord: Vetenskapsrådet.”
Bill ifrågasatte att regeringen ”satsade så mycket kraft och resurser på att omorganisera forskningsfinansieringen. Det förefaller i hög grad ha varit bortkastat. Forskningsresurserna behövs till just forskning, inte till misslyckade organisatoriska experiment”.
Skissade organisationsförslag på flyget
Pär Omling minns – förstås – organisationsproblemen och menar att de var relaterade till brådskan att få igång verksamheten. Han erinrar sig hur han, som utsetts till generaldirektör i oktober 2000, befann sig på tjänsteresa när han ombads att under flygturen skissa utkast till hur VR skulle organiseras, från 1 januari 2001. Det blev, föga förvånande, inte så lyckat. Vilket i sin tur alstrade nya försök att organisera, internt samt från den politiska nivån. Och alliansen fortsatte på den av Socialdemokraterna inslagna vägen, att (om)organisera sig fram till bättre forskningsfinansiering.
Under 2007 tillsatte Lars Leijonborg som ansvarig minister en utredning för att utvärdera myndighetsorganisationen för forskningsfinansiering. Resultatet – Forskningsfinansiering – kvalitet och relevans – blev det radikala förslaget att lägga ned VR, samt Formas, FAS och Vinnova och ersätta dessa med en enda myndighet och fyra ”ämnesorienterade” råd.
Utredaren Madelene Sandström menade att forskningsrådsmodellen från 2001 inte hade tillräckliga förutsättningar och villkor för samarbete; ”forskningsfinansiärerna arbetar utan tydliga forskningspolitiska och forskningsstrategiska mål”.
Förslaget om en jättemyndighet överraskade uppdragsgivaren utbildningsdepartementet, spridda applåder hördes från forskarhåll men betänkandet försvann snart i papperskorgen.
Nöjde sig med omorganisation
Regeringen nöjde sig i stället med en omorganisation av VR, i en promemoria från utbildningsdepartementet 2009 motiverad av att ”den nya myndighetsorganisationen från 2001 inte helt har uppnått önskade resultat och att stödet till grundforskning fortfarande är fragmenterat och småskaligt”. Detta trots att det var sådant som fragmentisering som den ursprungliga VR-konstruktionen skulle råda bot på.
Och precis som i andra branscher står tilltron till de positiva effekterna av en omorganisation ofta i omvänd proportion till mödan med att genomföra den.
I en intervju i Universitetsläraren nr 4/2013 beskrev Arne Jarrick VR-omorganisationen som ”ofullbordad”, flera år efter genomförandet. I stället hade den orsakat ”otydlig beslutsordning, oklarheter kring vem som är ansvarig för vad samt organisatorisk oreda”.
Men Jarrick identifierade också undantag från oredan:
– Trots denna är VR ett väl fungerande beslutsmaskineri, beredningen är högklassig och bedömarna högt kvalificerade!
Jarricks slutsatser stämmer med vad Jan-Erik Ögren, tidigare universitetsdirektör vid Umeå universitet, kom fram till i en rapport 2012 där han konstaterade att den omorganisation som VR gjorde 2008 ”inte ledde till de tänkta förbättringarna”. Snarare skapade den nya organisationen ytterligare problem och svårigheter gällande administrativa rutiner.
Men i likhet med Jarrick konstaterade Ögren att VR:s huvudsakliga uppgift, processerna att bereda och besluta om medel till forskning fungerar ”förhållandevis väl”.
”Ordning och reda-projekt”
Med anledning av Ögrens rapport, samt en havererad process kring granskning av oredlighet, drog Mille Millnert, som 2011 efterträdde Omling som generaldirektör, igång vad som kallades ett ”Ordning och reda-projekt”.
Parallellt med de interna organisationsmödorna och politikernas beslut har självfallet också forskarvärlden genom åren haft synpunkter på och riktat kritik mot både organisation och den politik som kanaliseras genom VR. Regelbundet återkommer debatter om sådant som den sjunkande beviljandegraden, företrädesvis inom humaniora och samhällsvetenskap, samt hur ansökningsförfaranden slukar forskares tid och resurser.
I boken Forskningspolitikens intellektuella kollaps, analys och förslag till nyorientering (2010) ägnar Marie Demker, professor i statsvetenskap och prodekan vid samhällsvetenskapliga fakulteten vid Göteborgs universitet, ett särskilt kapitel åt VR.
Demker beskriver rådet som ”forskarstyrt i så måtto att forskarna tvingas använda stora delar av den tid som man har betalt för att forska till att i stället bedöma kollegers forskning samt implementera alla de åtaganden och regler som regeringskansliet – alldeles utan förankring anser att VR ska genomföra.”
Marie Demker satt i Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskarrådets, HSFR, beredningsgrupp, och efter att VR hade bildats var hon ledamot i ämnesrådet för humaniora och samhällsvetenskap 2001–2006.
– Möjligen var vi forskare mer olydiga under de första åren, vi kritiserade och omformade regeringsuppdrag om forskning och hade rejäla men konstruktiva duster med Pär Omling.
Trycket på forskare är stort
Hon önskar generellt att forskare i dag vore mindre lydiga och bättre på att utnyttja det utrymme som forskare har.
– Trycket i dag är stort att antingen söka stora pengar eller skapa forskargrupper, att springa på alla bollar. Men det är inte bra att alla utlysningar sker i stora forskningsprogram, fortsätter Marie Demker.
Hon menar att VR har en viktig roll i att hålla emot det storskaliga, vilket borde skrivas in i stadgarna.
– Forskarna har förtroende för att VR gör kompetenta bedömningar, men man undrar också om det måste vara så krångligt och över att det måste vara så många saker på gång inom VR.
– Det är både begripligt och logiskt att det internt i VR finns en önskan att optimera just det man själv arbetar med, men risken med det är att VR förvandlas till en suboptimerande organisation, ett eget universum.
Gällande det breda kravet eller åtminstone förväntan på höjda basanslag och spekulationer att pengar till detta skulle hämtas från forskningsråden menar Demker att det är motfinansieringen som är problemet.
– Basanslagen måste höjas, det vill säga det måste bli reella basanslag, som inte dräneras av motfinansieringen.
Och lösningen kan aldrig vara att ta resurser från VR. Hon talar vidare om trycket på VR från starka externa aktörer, exempelvis EU och andra expertmyndigheter.
– Förhoppningsvis kan VR – och politikerna! – stå emot och förändra VR till att lägga mer ansvar och tyngd på forskarna, det behövs en styrelse som vet att främja mer mångfald i forskningen, stödja den fria grundforskningen, det som är drivet av individuell nyfikenhet. Det är redan så många som stödjer det storskaliga.
Oroande kultur av tillfälliga satsningar
Christian Broberger, docent i neurovetenskap vid Karolinska institutet och forskningspolitisk talesperson för Sveriges unga akademi, uppskattar VR som en central aktör med unik bredd, men ser utrymme för att stärka denna roll.
– Det finns en oroande kultur av tillfälliga satsningar som innebär att forskare som söker pengar behöver ha tajming, att till exempel vara ”ung”, studera en viss sjukdom eller behöva viss infrastruktur när just sådana medel görs tillgängliga.
Sveriges unga akademi anser att projektbidragen är ett unikt instrument att främja nya, djärva idéer och vill att de premieras, räcker längre, och är större.
Han beklagar att beslutsfattare ofta inte uppskattar projektbidragen som finansieringsform.
– Det går att förstå att det blivit så. Jämfört med till exempel excellenssatsningar är det svårt att göra politik av de stadiga, ”tråkiga” projektbidragen. Men dessa är oerhört viktiga för kvalitetsutvecklingen genom att de fokuserar på idéer. Personer, platser och maskiner är avgörande faktorer för vetenskap och det behöver finnas särskilda anslag till alla dessa – men utan en idé i centrum riskerar de att bli självändamål.
Gåslever eller tråkig ost
– Satsningar på excellenta personer, starka miljöer och infrastruktur blir som forskningspolitikens gåslever, medan projektbidragen är den tråkiga frukostosten i kylskåpet. Likt en ost har den här formen också hyvlats av, skiva för skiva. Till slut finns inget kvar…
– I stället behöver en fastställd och stor andel av VR:s medel gå till projektbidragen. Det som finns kvar kan användas till satsningar.
I sitt inspel till forskningspropositionen 2016 har Sveriges unga akademi också förslag till finansiering av projektbidragen och mer pengar till VR genom att vinsterna från Akademiska hus skulle gå direkt till VR.
Christian Broberger menar att VR bör renodla två roller: Att se till att pengarna hamnar rätt men också att ge feedback till forskare, särskilt när det blir avslag, för att bidra till forskningens kvalitetsutveckling.
– Vi vill ha dialog och diskussion, i stället för korta meddelanden där forskaren ibland känner igen långa formuleringar från egen ansökan. VR har alltså klippt och klistrat…
Broberger poängterar vidare att peer review-kulturen behöver stärkas.
– Det behövs ännu mer incitament till de som bidrar – ofta med sin fritid – till detta viktiga arbete.
Excellenssatsningar blev elefantfoder
Thorsten Nybom, professor i historia och rektors rådgivare vid Örebro universitet, tillhör knappast Vetenskapsrådets vänner. Han beskriver VR och den övriga råds- och finansieringskonstruktionen från 2001 som ”ett fullständigt misslyckande”.
– Jag menar att VR från att ha varit ett styrkebälte i svensk forskningspolitik har blivit dess helt centrala organisatoriska problem. ”Legitimiteten” verkar vara att det inte finns några alternativ till denna nationella fakultetsnämnd. Excellenssatsningar som inrättades för att boosta svensk forskning blev elefantfoder, ett elitstöd som diskriminerar kvinnor och unga.
– Alla som tror att detta bidragit till att förbättra svensk forskning kan ju läsa OECD:s rapport från 2015, som sågar alliansens forskningspolitik.
Rapporten pekar på en nedåtgående trend för svensk forskning, att systemet för forsknings- och innovationspolitik är splittrat, utspritt på för många departement och myndigheter.
– De finansiärer som staten behärskar måste reduceras och kvalificeras, i stället borde Vetenskapsrådet koncentrera sig på att sköta och ta ansvar för enskilda projekt och forskningens infrastruktur, menar Thorsten Nybom.
– VR:s förslag för utvärdering, den så kallade Fokus-modellen, är ett belägg för en inkompetent byråkrati, på att VR tappat kontakten med lärosätenas villkor.
Thorsten Nybom noterar att det i inspelen till forskningspropositionen finns förväntningar på höjda basanslag och mer pengar till VR.
– Men det är idiotiskt att tro att vi kan få både och, det finns inga nya pengar till höjda basanslag, alltså är den enda konstruktiva möjligheten att finansiera basanslagen genom att krympa Vetenskapsrådets uppdrag och anslag.
Slagskeppet stävar vidare?
Den kommande forskningspropositionen skulle i så fall vara det givna tillfället om Helene Hellmark Knutsson vill gå till den forskningspolitiska historien genom att avveckla det Vetenskapsråd som hennes företrädare och partikamrat Thomas Östros skapade.
Men även om Hellmark Knutsson behöver ett rejält budgetutrymme för att infria utfästelsen i regeringsförklaringen, att basanslagen ska ”prioriteras upp”, så är det nog mindre sannolikt att detta förverkligas genom att finansiellt avlöva VR.
Nej, med tanke på expertmyndighetens historia är det mer troligt att slagskeppet Vetenskapsrådet stävar vidare, åtminstone till dess forskningspolitiken gör ett nytt försök att omorganisera sig fram till mer framgångsrik forskning.
Omorganisationen skapade oro för ökad politisk styrning
Det var inte utan motstånd som den dåvarande S-regeringen drev igenom de förändringar som ledde till Vetenskapsrådets bildande. Invändningar kom inte bara från borgerliga partier, utan även från personer som legat bakom förslagen.
En tämligen ljus lägesrapport om svensk forskning återfinns i det som är förhistorien till Vetenskapsrådet. I den så kallade Wigzellska utredningen, egentligen Arbetsgruppen för fortsatt beredning av myndighetsstruktur för forskningsfinansiering, står att läsa:
”Sverige har god bredd på sin forskning. Finansieringssystemet klarar i det stora hela väl av uppgiften att fördela medel till detta forskningssystem på ett sätt som säkrar kvaliteten och även relevansen i satsningarna”.
Mannen bakom utredningen var alltså Hans Wigzell, då rektor vid Karolinska institutet samt regeringen Göran Perssons särskilde rådgivare i forskningsfrågor. Det låg nära till hands att han skulle leda analysarbetet inför förändring av forskningsfinansieringen.
Att förändring ansågs nödvändig framgår av att den ljusa lägesbeskrivningen följs av vad som signalerar något helt annat: ”Men det forsknings- och finansieringssystem som vi nu har är fragmenterat, det saknar förmågan att satsa med kraft inom utvalda områden och det saknar flexibilitet”.
Nästa steg blev att tillsätta en organisationskommitté (”för genomförande av ny myndighetsorganisation för forskningsfinansiering”) under ledning av Dan Brändström, dåvarande vd för Riksbankens jubileumsfond samt då och framöver efterfrågad utredare av frågor kring forskning och högre utbildning.
Den färdiga myndighetsorganisationen innebar att nya råd bildades: FAS, Formas och Vinnova för den tillämpade forskningen och för grundforskningen Vetenskapsrådet, som var en sammanslagning av tidigare Forskningsrådsnämnden (FRN), Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR), Medicinska forskningsrådet (MFR), Naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR) och Teknikvetenskapliga forskningsrådet (TFR).
Oppositionen var kritisk…
Kring forskningspolitik råder ofta hyfsad konsensus över partigränserna, men Moderaterna tyckte inte att den nya konstruktionen och Vetenskapsrådet var någon bra idé.
Och skulle det nu ändå bli av ville M bryta ut medicinska ämnesrådet, med National Institutes of Health, NiH, som förebild.
Folkpartiet var också kritiskt, i sin motion inför beslutet skrev man bland annat att ”den svenska forskningens framtid och dess kvalitet beror inte i första hand på organisationsförändringar, utan i huvudsak på två andra faktorer: Vilka ekonomiska medel tillskjuts forskningen? Hur säkras den akademiska friheten och forskarnas möjligheter att fritt välja forskningsproblem och prioritera mellan olika tänkbara uppgifter?”
Folkpartiet befarade att regeringen ville ”stärka det politiska greppet över forskningen”.
Dock kom Vetenskapsrådets första styrelseordförande att bli Bengt Westerberg, Folkpartiets tidigare partiledare.
…liksom partivänner
Kritik mot den kommande rådskonstruktionen kom inte bara från oppositionen utan också från socialdemokrater.
En av motståndarna mot att Vetenskapsrådet alls skulle bildas var Sverker Gustavsson, professor i statsvetenskap och tidigare statssekreterare på utbildningsdepartementet.
Han beskrev sammanslagningen som ”helt onödig”, ”bara en handlingskraftens apoteos, ett postmodernt tänkande”.
Och i ett tidigt skede kom ifrågasättanden också från dem som legat bakom förslagen till ny organisation.
Både Hans Wigzell och Dan Brändström uttryckte oro, då de ansåg att deras utgångspunkter och förslag när det kom till proposition och praktik hade tillförts alltför mycket av politiska direktiv och öronmärkning.
Aldrig så omsorgsfullt genomförda utredningar kan inte undanröja de uppenbara komplikationerna i konstruktionen av en expertmyndighet som ska vara ”forskarstyrd” samtidigt som den, ofrånkomligt, har att rätta sig efter rådande politiska ambitioner.
