Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Med glädjen som drivkraft

Hon är professor i kemi.
 Trebarnsmamma och barnboksförfattare.
 Illustrerar böcker, komponerar, musicerar, orienterar, förestår att hem för unga med autism och begåvningshandikapp och är ordförande för Nobelkommittén i kemi.


15 februari, 2016
Gunnel Åhlander
Martin Olson

Sara Snogerup Linse är ständigt på språng. Långa och krävande arbetsdagar hindrar henne inte från att springa, skriva och illustrera barnböcker, komponera musik och baka bröd. 


– Allt jag lär mig inom varje område har jag nytta av överallt, säger Sara Snogerup Linse.  Jag skulle inte vilja ha forskare i min grupp som bara gör en enda sak. Att lägga alla ägg i samma korg är sällan bra.

Kemicentrum i Lund. Två trappor upp utanför ingång A har Sara Snogerup Linse sitt arbetsrum vägg i vägg med laboratorierna. Ett par snabba steg och vi är där.
Hon rör sig vant från bänk till bänk, tvekar inte inför de moment hon utför med vätskor och instrument. Hon utstrålar glädje, vänlighet och lugn, rör sig snabbt.
Sara bär en svart t-tröja med Tove Janssons busiga och viljestarka Lilla My på bröstet. Hon förklarar att ”Lilla My” är den kemiska potentialen som styr allt som sker i molekylernas värld.

Hennes forskning går bland annat ut på att studera proteiner, som har avgörande roll vid diagnoser av Alzheimer, Parkinson och diabetes.
– Aktiv grundforskning är alltings början. Innovationer har drivit det svenska samhället framåt ur ett historiskt perspektiv. Mitt arbete handlar om att försöka förstå hur olika molekyler samarbetar, säger hon och förklarar att en molekyl är ”något som har mer än en atom” och att ”en atom är en grej med atomkärna och elektroner”.
Hon låter lite road över frågan, förmodligen för att begreppen är så självklara för henne.

22 miljoner till Alzheimerforskning
Sara är en prisad forskare. Hösten 2013 fick hon exempelvis 22 miljoner kronor från Europeiska forskningsrådet för sin grundforskning om Alzheimer. Året därpå fick hon Kungliga Tekniska Högskolans stora pris på 1,2 miljoner kronor. Motiveringen löd:
”Sara Snogerup Linse har genom sin molekylärfysikaliska forskning vidgat och utvecklat kunskapen kring proteiners biofysikaliska kemi och deras avgörande roll vid några av vår tids vanligaste sjukdomar som diabetes, Alzheimer och Parkinson. Hennes nit, engagemang och kompetens banar väg för ny och livsavgörande kunskap.”

– Vi forskare kan inte så mycket trots all forskning och kunskap som vi har. Vi känner vissa grundläggande principer men det mesta är fortfarande okänt. Av alla kroppens proteiner och dess funktioner är endast ett fåtal kartlagda.
Grundforskning innebär att forskarna samlar ny, icke tidigare känd kunskap. Hon framhåller dess betydelse:
– Vid så kallad tillämpad forskning kommer vi snabbt till ett slut, men vid grundforskning kör vi vidare och tar fram ny kunskap, med sådan kan vi komma mycket längre.

Arbetet beskriver hon som ett tålamodsprövande och mödosamt bygge. Ofta svårt och utmanande.
Byggsten läggs till byggsten. Mycket tankeverksamhet utgör kittet mellan stenarna.
Sina doktorander har hon avsatt tid med en gång i veckan. Men som aktiv forskningsledare ute på labbgolvet möter hon dom hela tiden.
En bra forskningsledare är flexibel och lyhörd, säger hon. Vågar släppa sina doktorander fria. Vet att allas åsikter, idéer och slutsatser är lika mycket värda.
Resultaten bygger på samarbete.

Får aldrig bli bromsklossar
– Om alla i en grupp är beroende av vad jag tänker så kommer vi inte längre än vad jag lyckas tänka. Men om alla vågar tänka sitt och dra iväg åt olika håll, då kommer vi längre. Då kan vi göra nya upptäckter. Det är en nyckel för grundforskningen, säger Sara och fortsätter:
– Varje ny generation måste komma längre än den förra. Vi gamla får aldrig sitta som bromsklossar. Mina doktorander har rätt att misslyckas. Ofta leder misstag till upptäckter.
– Ofta känner vi människor störst inspiration om vi själva gör upptäckter och observerar något oförutsett. Då blir vi nyfikna och vill gå vidare. Det tar oss nog längre än om vi hela tiden instrueras av någon annan att göra si eller så.

Saras forskning rör grundläggande fenomen hos proteiner.  Många grupper runt om i världen arbetar med målet att förstå sjukdomarnas uppkomst, finna lindring eller bot.
Det internationella samarbetet är stort, kontakterna många. Hon talar om att designa experiment. När doktoranderna är nya ger hon förslag.
Ett sådant kan vara att försöka utveckla en ny metod för att stabilisera proteiner. Hon presenterar en grundidé och ger exempel på olika möjliga metoder för hur hon tror att det skulle kunna gå till.
Doktoranden börjar jobba. Förutsättningarna ändras ständigt beroende på vilka slutsatserna blir. Ingen ska tro att det går att jobba utifrån en femårsplan eller liknande.
– Svaren är nästan aldrig de förväntade. När ett okänt resultat kommer tänker jag nästan alltid att oj, nu har jag gjort fel eller blandat ihop prover. Det händer att jag vänder mig till kolleger på andra håll i världen bara för att få samma resultat tillbaka. Det är då man måste tänka om och kan upptäcka nytt.

Hoppas på framtida botemedel
Sara är optimist vad gäller att finna framtida bot eller lindring:
– Många utmärkta forskare är aktiva – ett mycket stort antal grupper i världen – och det vi kan hoppas på är kanske botemedel men också tidigare diagnostik. Ju tidigare diagnos desto mildare botemedel förhoppningsvis. Och kanske kan någon hitta något preventivt verktyg så att folk slipper bli sjuka.
– Lär vi oss mer om de grundläggande mekanismerna desto större blir chanserna att någon kommer på något sätt att angripa sjukdomarna. Kunskap är nyckeln.

På frågor om hon känner press eller stress från externa anslagsgivare står hon oförstående.
Nej, hon söker ju själv medel för det hon vill göra och då gäller det att utforma ansökningarna så att anslagen ger utrymme för att göra just det.
– Glädjen driver mig i allt jag gör. Det här är så kul. Mina idéer tar aldrig slut. Tvärtom! Jag skulle nog kunna sysselsätta tio av mig själv.

Yrkesvalet stod mellan att bli kemist eller bagare. Men baka bröd kunde hon göra hemma på fritiden så hon gick i föräldrarnas fotspår och blev forskare.
En inspirerande lärare på högstadiet spelade också stor roll.
Majoriteten av studietiden var i Lund men även vid Stanford University i USA.
Hon har aldrig ångrat sitt yrkesval, roligare jobb finns inte. Hon är uppe med tuppen och på jobbet klockan sju om morgnarna.
– En dag hemma i Lund är den bästa dagen. Jag älskar vardagen!

Ordförande i Nobelkommittén för kemi
Arbetsdagarna är långa. Efter jobbet springer eller gympar hon för att det ger en annan typ av utmaning och för att vara i god form.
Hon är ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien och ordförande för Nobelkommittén i kemi, en uppgift som tar runt 20 procent av hennes arbetstid, och som hon betecknar som en utbildning i sig.
– Kommittén får 400 till 500 förslag på pristagare årligen, vilket innebär att vi läser mycket och jag får insyn i för mig okänd och spännande forskning. Det är som att få en utbildning till, säger hon.

Apropå det faktum att endast 49 av 900 Nobelpris hittills gått till kvinnor och att 168 av 172 kemipris gått till män säger hon:
– Det viktigaste är att kvinnor och män framöver har samma förutsättningar och möjligheter att forska.

Skriver barnböcker om draken Kjetil
På fritiden skriver och illustrerar hon barnböcker tillsammans med sin sambo, forskaren Kyrre Thalberg, verksam på ett läkemedelsföretag utanför Göteborg.
Hittills har det blivit fem böcker, fyra om draken Kjetil som inte är riktigt som andra drakar och går sin egen väg, och en bok om en liten prins som gillar att åka buss och vara med sina kompisar.
De första av böckerna om draken Kjetil, som har sin egen hemsida, har också blivit opera. Fler böcker ska det bli.
– Här får jag utlopp för fantasin och har en helt annan frihet än när jag skriver vetenskapliga artiklar. Den kontrasten är rolig.

Paret skriver även sånger:
– Hemma har vi två pianon i samma rum, ibland bara kommer melodierna, ibland kan det ta ett år. Jag älskar ljudet av blåsinstrument, spelade klarinett när jag gick i högstadiet. Kanske börjar jag spela saxofon.

En konst att njuta av det enkla
Sara är trebarnsmamma och föreståndare för Humlegården, ett hem för unga med autism och begåvningshandikapp.
Sonen Björn, 24, är civilingenjör i teknisk fysik. Sonen Leif, 29, är civilingenjör i transportsystem och logistik.
Sonen Ulf, som dog i ett krampanfall 2011, hade diagnosen och därför startade hon Humlegården tillsammans med assistenter och andra föräldrar.

Verksamheten utgår från att svårigheter som följer med handikappet inte ska vara ett hinder.
– Jag är stolt över verksamheten. Vänta ska du få se bilder på min pojke, han var så vacker, säger hon och hämtar en bok med bilder från verksamheten.
– Jag lärde mig otroligt mycket av min son Ulf. Han levde i nuet och njöt av livet. Han oroade sig inte för morgondagen.
– Det låter enkelt men det är en konst att njuta av det enkla som finns omkring oss. Lycka kan vara att gå i skogen i ett par timmar och inte mer än så. Jag tror att jag är bra på att njuta av livet här och nu.

Gunnel Åhlander
Martin Olson

Sara Snogerup Linse, 53, tog civilingenjörsexamen i kemiteknik 1985 efter studier vid Lunds universitet och Stanford University, USA. Hon disputerade 1993, blev docent 1997, professor i fysikalisk kemi 2004 och professor i molekylär proteinvetenskap 2009.
Hon blev 2004 ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien och 2009 ledamot av Nobelkommittén för kemi. I dag är hon dess ordförande.
2006–2007 var hon gästprofessor vid University College Dublin.
Hon skriver och illustrerar barnböcker, skriver barnsånger, spelar klarinett, är föreståndare för Humlegården, ett hem för unga med autism och begåvningshandikapp, har vunnit Oringen och springer eller gympar mest varje dag.

Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Oskar MacGregor

kronikapuff-oskar

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 3, 2024
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023