Oroande att få forskare byter lärosäte

Det stora forskarkollektivet präglas av orörlighet. Ett exempel är att nära 60 procent av de meriteringsanställda är verksamma vid lärosätet där de disputerat. Det visar en färsk rapport från Vetenskapsrådet.

Rapporten beskriver det som ”anmärkningsvärt”, relaterat till att meriteringsanställning bland annat ses som ett sätt att attrahera de mest lovande forskarna och att mobilitet, oavsett anställningsform, anses vara något eftersträvansvärt som skapar dynamik och är kvalitetsdrivande.

Den aktuella rapporten Rekrytering av lärare och forskare med doktorsexamen vid svenska lärosäten. En strukturell analys av lärosätenas rekrytering – internt, nationellt och internationellt visar dock att det finns en diskrepans mellan mobilitetsretoriken och anställningspraktiken.

Den höga graden av intern rekrytering (definierat som att vara anställd vid samma lärosäte som där man tog sin doktorsexamen) återfinns inom alla anställningsformer. Professorer och lektorer, särskilt vid de stora universiteten där 70 procent av lektorerna och drygt 60 procent av professorerna är anställda vid samma lärosäte som där de tog doktorsexamen.
Bland professorer är anställda vid de stora universiteten de minst rörliga.

Oroande mönster
– Ser man till professorer kan det sägas spegla historiska skeenden, mer oroande är att mönstren upprepar sig för det stora forskar- och lärarkollektivet, säger Stina Gerdes Barriere, analytiker vid Vetenskapsrådet, VR, som tillsammans med Patrik Baard och Johan Nordstrand står bakom rapporten.
Kartläggningen visar stor variation mellan olika typer av lärosäten, de mindre universiteten har låg intern rekrytering av professorer, men relativt hög grad när det kommer till lektorer, postdoktorer och meriteringsanställda.
Högskolorna har låg grad av intern rekrytering för samtliga anställningskategorier, vilket beror på att de inte har generell rätt att utfärda doktorsexamina.

Naturvetare mest rörliga
Variationer finns också mellan olika ämnesområden, mest rörliga är forskare inom naturvetenskap, som också står för högsta graden av internationell rekrytering. Cirka 30 procent är nationellt rekryterade (från andra svenska lärosäten), drygt 20 procent har utländsk doktorsexamen.

Medicin och hälsovetenskap uppvisar hög grad av intern rekrytering, cirka 60 procent. Ännu högre gäller lantbruksvetenskap, vilket kan förklaras av att det i Sverige bara finns ett lärosäte med den inriktningen (SLU).

Inom humaniora är ungefär hälften anställda vid samma lärosäte som de disputerade vid. Jämfört med andra ämnesområden visar humaniora högre nationell rekrytering, men lägre andel med utländsk doktorsexamen.

Familjebildning kan begränsa
Rapporten är begränsad till att översiktligt redovisa nivåerna av intern rekrytering och analyserar inte orsaker till trögrörligheten, men hänvisar till tidigare studier som belyser möjliga hinder.
Som att svenska forskare är i trettioårsåldern när de disputerar, vilket sammanfaller med familjebildning och komplikationer med byte av bostadsort.

Skäl för intern rekrytering från lärosätenas sida kan vara att undvika osäkerhet – ”man vet vad man får” – och helt enkelt att bristen på mobilitet inte upplevs som något negativt.

I VR:s rapport påpekas att mobilitet inte har något egenvärde, samtidigt finns det ofrånkomligen på den forskningspolitiska agendan. VR ska, enligt sin instruktion, ”främja forskares rörlighet” och mobilitetsaspekten finns också i direktiven till den pågående utredningen om trygga villkor och attraktiva karriärer för unga forskare (U 2015:05) som ska analysera mobilitet samt ge förslag på hur mobiliteten ska öka.
– Det finns skäl att se närmare på anställningsförfaranden, som om man annonserar brett, både nationellt och internationellt, säger Stina Gerdes Barriere, som hoppas att rapporten kan bidra till fortsatt diskussion kring mobilitet och rekrytering.


Kategorier: Artiklar, Forskning, Karriär, Villkor