– Man måste älska sitt arbete för att fortsätta, det är så lite pengar man tjänar.
Det säger Helena Březinová, universitetslektor i dansk litteratur och språk.
Men lönen är inte det första hon pratar om, och den återkommer vi till i slutet på artikeln. Det är i stället om allt det fantastiska med jobbet, som att möta intresserade och vetgiriga studenter och stimulerande kollegor. Så det är mycket som är bra. Det förstår jag när vi träffas på institutionen för skandinaviska språk vid filosofiska fakulteten, ett par hundra meter från den välkända Karlsbron.
Under bron flyter floden Moldau, eller Vltava som den heter på tjeckiska. Bron började byggas 1357. Karl IV som då var kung i Böhmen, och senare blev tysk-romersk kejsare, gav order till bönderna kring Prag att leverera färska ägg som blandades i murbruket för att göra konstruktionen starkare. I dag är bron ett måste för turisterna. Många tar selfies med floden i bakgrunden, där de trängs på bron med musiker, karikatyrtecknare och försäljare av allt från pennor till vykort med religiösa motiv.
Lokalerna är klassiska och pampiga på Helena Březinovás arbetsplats, men kanske inte helt ändamålsenliga med sina ekande stentrappor och trånga utrymmen där lärarna ska utföra administrativa uppgifter. Helena Březinová talar danska och har skrivit sin avhandling om Grundtvig och den nordiska mytologin.
Kollegan Dagmar Hartlová talar svenska och hennes avhandling handlar om varför den svenska litteraturen var så stor i Tjeckien under perioden 1890 fram till 1945.
– Selma Lagerlöf och många andra svenska författare var jättestora här, och det är svårt att hitta enskilda förklaringar till det. Men det nationalromantiska i litteraturen spelade naturligtvis in, och så har ju Tjeckien och Sverige en hel del historiska beröringspunkter, säger Dagmar Hartlová.
Lång tradition av kontakter med Sverige
När Karlsuniversitetet stod färdigt 1348 lockades många svenskar att studera här. Det var relativt enkelt att via floderna Elbe och Moldau ta sig till Prag. Latin var den tidens engelska och svenskarna hade åtminstone lärt sig grunderna i det språket hemma i domkyrkoskolor, innan de begav sig ut i Europa för att studera vid universitet, något som ännu inte fanns i Sverige.
– När sedan reformationen genomfördes i Sverige förbjöds ju katolicismen och de svenskar som ville bli katolska präster sökte sig därför ofta till Karlsuniversitetet, säger Dagmar Hartlová.
Intresset för Sverige är fortfarande stort. Vart tredje år tar man in 20 studenter som ska läsa svenska, studera svensk litteratur och lära sig mer om Sverige. Det brukar vara 200 sökande.
– Det tar fem år att skaffa sig en magisterexamen. Men det är svårt att locka studenterna att gå vidare till att doktorera. De som har läst något skandinaviskt språk rekryteras i stället till företag, eller som tolkar, eller till den diplomatiska världen, säger Helena Březinová.
En annan person som undervisar i litteraturvetenskap är Jan Dlask.
– Jag studerade svensk och finsk filologi och efteråt erbjöds jag att fortsätta som doktorand på samma institution där jag studerat. Så småningom, efter sex sju år, fick jag fast anställning vid universitetet, berättar han.
Jan Dlask älskar sitt arbete, undervisning och forskning, och de kontakter som det har gett honom i Finland och Sverige. Han har studerat i Lund och bott på Vildanden, ett av studentområdena.
Han pratar både svenska och finska, och tycker att finskan var svårast att lära sig, eftersom den inte har någon gemensam språkgrund med tjeckiskan. Sin avhandling skrev han om den finlandssvenske författaren Christer Kihlman och den handlade om 1970-talets största finlandssvenska litterära debatt, Tikkanen-Kihlman-fejden.
– Både Henrik Tikkanen och Christer Kihlman var betydande författare från finlandssvensk överklass som skrev väldigt kritiskt, till och med skandalöst för en del, om sin uppväxtmiljö.
– Hela debatten handlade mycket om klass, politik, media och finlandssvensk identitet. Det svåra för mig i början var att jag inte riktigt trodde på att ”klass“ var en kategori som det gick att bygga en analys på.
1989 var året för den så kallade Sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien när kommunistpartiet tvingades lämna över makten till en icke-kommunistisk regering med Václav Havel som president.
– Jag var 16 år då. Skolan hade tidigare försökt inpränta i oss elever att allt var betingat av klass, att arbetarklassen alltid hade rätt och att Sovjetunionen var vår förebild. Och det var propaganda man inte tog så allvarligt på efter 1989.
Under avhandlingsarbetet insåg Jan Dlask att klassbegreppet trots allt kunde vara ett nyttigt arbetsredskap.
– Om än inte på ett dogmatiskt sätt. Det var en värdefull forskningserfarenhet och också en kunskap för livet.
Tuffa villkor
Åren när Jan Dlask jobbade med sin avhandling var tuffa, som för alla doktorander i Tjeckien. När man doktorerar får man ekonomiskt stöd bara för tre år, och inte ens under den tiden räcker pengarna. I början av treårsperioden är bidraget bara 4 500 tjeckiska kronor, eller cirka 1 700 svenska kronor i månaden. I slutet på perioden stiger bidraget till det dubbla.
– Man måste jobba lite extra hela tiden för att det ska gå ihop. Innan man kommer igång med forskningen så är det en rad tentor som ska avläggas. Man ska också undervisa vid universitetet och att förbereda sig för lektionerna tar mycket tid när man är ny som lärare.
Efter doktorandstudierna fick Jan Dlask alltså en fast anställning vid Karlsuniversitetet. I dag arbetar han som forskningsassistent.
En universitetslärare i Tjeckien börjar som assistent (ungefär motsvarande doktorand i Sverige), nästa steg är forskningsassistent, därefter följer docent och slutligen kan man bli professor.
– Min undervisningsskyldighet är ungefär tio till tolv timmar per vecka. Jag undervisar på flera kurser i Finlands litteratur, litteraturteori och översättning, bland annat på en kurs i svenska språket. Sedan är det också alla möjliga tentor och examina som jag ansvarar för, antagningsprov och handledning för kandidat- och magisteravhandlingar.
Vid sidan av undervisningen forskar Jan Dlask på ungefär halvtid.
– Jag är bland annat med i ett projekt om populärlitteratur och har exempelvis skrivit om Stieg Larssons mottagande i Tjeckien.
Hur jobbar ni ihop på institutionen?
– Vi är en liten avdelning för finska studier inom en större institution. På avdelningen är vi tre personer, två som ansvarar för språkundervisningen och jag som sköter litteraturundervisningen. Det är en ganska ideal arbetsmiljö. Det är chefen för institutionen som ansvarar för institutionen, men hen behöver inte vara professor, utan kan ha en liknande akademisk ställning som exempelvis jag har.
Vad är det bästa med att vara universitetslärare?
– Den akademiska friheten, att kunna organisera mitt arbete i stort sett hur jag själv vill och att kunna ägna mig åt de ämnen jag själv finner intressanta. Jag trivs också med det som i Sverige kallas för ”tredje uppgiften”, med att popularisera det man gör på universitetet för hela samhället, att inte bara vara verksam i det smala vetenskapliga fältet.
– Det som är speciellt uppmuntrande är att kunna träffa unga och ofta entusiastiska studenter och diskutera med dem och se vilka studieframgångar de gör under sin universitetstid.
Det sämsta?
– Den tjeckiska byråkratin. Landet är bäst på att göra saker på ett så komplicerat sätt som möjligt, och på universitetet gäller det först och främst administrationen. Det får absolut inte förekomma några enkla formulär och det är också språket i formulären som måste vara så komplicerat som möjligt.
Hur ser du på Karlsuniversitetets framtid?
– Det finns inte bland de ”tio i topp” i internationella rankningar. Men vår nuvarande rektor föreslog en gång en alternativ tolkning av rankningen: om man jämförde de finansiella medel som de som är ”tio i topp” förfogar över och de finansiella medel som Karlsuniversitetet har så skulle vi absolut inte behöva skämmas för våra resultat.
– Tyvärr är universitetsväsendet inte ett prioriterat område för den tjeckiska staten. Man har börjat tala om ett utvidgat samarbete med industrin och näringslivet för att få en bättre ekonomi, men det får inte innebära att universitetsväsendet blir underordnat industrin, som några politiker föreställer sig det hela.
– Det har också pågått en diskussion om att våra tjeckiska studenter ska betala terminsavgifter för att universitetets finansiering ska bli bättre. Själva tanken ser jag nästan som omoralisk.
Jan Dlask tjänar 10 500 svenska kronor i månaden före skatt och har åtta veckors semester.
– Jag klagar inte, vilket beror på att jag inte har någon familj eller något bostadslån, annars skulle läget vara annorlunda.
Översätter för att dryga ut lönen
Helena Březinová och Dagmar Hartlová tjänar båda sämre än Jan Dlask. Det beror inte på att de är kvinnor utan orsaken är att Jan Dlask har ett forskningsanslag utöver sin grundlön. Dagmar Hartlovás lön är motsvarande 2 800 svenska kronor i månaden för halvtid. Helenas heltidslön är cirka 5 600 svenska kronor i månaden och trots att levnadsomkostnaderna är betydligt lägre än i Sverige så gäller det att hitta andra inkomster.
– Man måste jobba extra, säger Dagmar Hartlová. Det gör hon genom att översätta svenska böcker till tjeckiska. Peter Englund finns bland de författare hon översatt.
Men hon gör inte bara översättningar av historiska böcker, utan också av tekniska manualer för företag. Hon tolkar även ibland. Allt för att dryga ut den låga lärarlönen.
Universitetslärarnas låga löner speglar de statliga universitetens dåliga ekonomi. Särskilt de filosofiska fakulteterna har det tufft.
– Efter 1989 har man gjort det regionala stödet från EU så krångligt att Tjeckien måste betala tillbaka pengar, och pengarna har till största delen gått till andra delar av landet än Prag. Sedan är man inte heller solidarisk inom universitetet. De naturvetenskapliga fakulteterna och medicinska fakulteten har det mycket bättre ställt men delar inte med sig, säger Helena Březinová.
Flera privata universitet har startats under senare år, och de har fått statliga bidrag. Så de konkurrerar både om pengar och studenter med de statliga universiteten.
– Inte ett enda av de privata universiteten lever upp till de statliga universitetens nivå, avslutar hon.
