Några saker är rättsligt klara. Ansökningar om forskningsmedel och tjänster ska få göras på svenska. Beslut och föreskrifter – till exempel utbildningsplaner – ska finnas på svenska. Undervisning och forskning behöver däremot inte ske på svenska, eftersom det ligger utanför vad lagen ser som myndighetens kärnområde.
Mer oklart är hur lärosätena ska hantera granskningar av forsknings- och anställningsansökningar där internationell expertis behövs. Eller vad den icke-svensktalande personalen har för rätt att ta del av möten och information.
I förarbetena till språklagen, som kom 2009, övervägde regeringen särskilda regler för högskolan. Detta för att tydliggöra möjligheten att använda andra språk än svenska inom forskning och högre utbildning.
Justitieombudsmannen, JO, har sedan i två olika beslut noterat behovet specialreglering för högskolan, men ännu har regeringen inte tagit något initiativ till detta.
Chefsjuristen på Universitetskanslersämbetet, UKÄ, delar JO:s bild.
– Det rättsliga läget är oklart och vi tycker att det vore bra med särskilda regler för högskolesektorn, säger Christian Sjöstrand.
En oklarhet han nämner är under vilka förutsättningar examination får ske på andra språk än svenska.
Hälften av lärosätena saknar språkpolicy
Susanna Karlsson, språkvårdare på Språkrådet, har undersökt hur många av lärosätena med examinationsrätt som har en egen språkpolicy: 19 av 48. Ytterligare sex håller på att ta fram språkvalsdokument.
Ett bra resultat, tycker hon, eftersom bara nio lärosäten hade en språkpolicy 2010. Men fortfarande saknar nästan hälften av lärosätena en vägledning för de språkval som behöver göras i verksamheten.
Att en språkpolicy finns betyder däremot inte att den efterlevs, påpekar Susanna Karlsson.
– Innan vi vet mer om språkvalspraktiken på högskolorna är det svårt att säga om det är nya regleringar eller rekommendationer som är den bästa vägen framåt. Möjligen är det snarare attitydförändringar som behövs.
