Universitetsläraren har tidigare berättat om sandwichdoktoranderna, en grupp som inte syns, och delvis helt saknas, i den officiella statistiken.
Paula Mählck, lektor på institutionen för pedagogik och didaktik vid Stockholms universitet, har tillsammans med forskarkollegan Måns Fellesson under flera år jobbat med att öka kunskapen om sandwichprogrammen.
Deras första fallstudie, publicerad i Current African Issues 2013, bygger på erfarenheterna från de 159 moçambikier som gjort sin forskarutbildning inom sandwichprogrammet 1990–2012.
Programmet syftar till att bygga upp forskningskapacitet i deltagarnas hemländer genom samarbete med ett svenskt lärosäte där en stor del av forskarutbildningen sker. Fallstudien visar att nästan alla deltagare har fortsatt att arbeta vid sitt hemuniversitet efter disputationen. Vistelserna i Sverige bidrog mycket positivt till deltagarnas karriärutveckling, men det var också en tuff tid för många.
Kände sig exkluderade
21 procent uppger att de upplevde diskriminering på grund av sin hudfärg.
– Det handlar om känslan av att bli isolerad, ibland också ignorerad, på sin svenska institution. Att man inte blivit inkluderad i institutionens vardagliga arbete och inte sedd som en forskarkapacitet, trots att många är välmeriterade forskare och praktiker med lång internationell erfarenhet, säger Paula Mählck.
I hennes och Måns Fellessons ännu opublicerade studier av de tanzaniska och etiopiska sandwichdoktoranderna visar resultaten på liknande mönster av erfarenheter av diskriminering.
Doktoranderna hade bäst erfarenheter från institutioner med hög andel internationell personal. Men där har de blivit integrerade i den internationella gemenskapen snarare än i den svenska.
– Det ger anledning att väcka frågor om hur svenska universitetsinstitutioner tar emot internationella kollegor överlag, men också hur de tar emot biståndsfinansierade doktorander som är här under speciella premisser, och hur rasifieringsprocesser påverkar bemötandet, säger Paula Mählck.
Kvinnors och mäns upplevelser delvis olika
Fallstudien har även undersökt mäns och kvinnors skilda erfarenheter av sandwichprogrammet, vilket bygger på att deltagarna växelvis vistas i Sverige och i hemlandet under utbildningstiden. Kravet på mobilitet försvårade kvinnors och mödrars deltagande, samtidigt som tiden borta från hemlandet gav dem större möjlighet till fokus på forskningen.
Männens vistelser i Sverige var generellt längre, något som upplevdes som en viktig faktor för att komma in i arbetet och aktiviteterna på institutionen.
– Resultaten stödjer internationell forskning som visar att internationell mobilitet inte är könsneutral. Ökade krav på mobilitet och villkoren för internationell mobilitet bör därför studeras som en genusfråga, säger Paula Mählck.
Generellt var deltagarna nöjda med handledningen i Sverige, men kvinnorna var i högre grad missnöjda.
– Här har genusforskare bidragit med viktig forskning om hur universitet är könade institutioner och att det framför allt är i informella situationer som kvinnor upplever flest diskrimineringsprocesser, säger Paula Mählck.
Kvinnorna påbörjade generellt doktorandstudierna vid en senare ålder än männen. En åldersgräns för att delta i sandwichprogrammet skulle slå specifikt mot kvinnor, eftersom de ofta avstår från att delta under barnafödande ålder.
– Förutom rasifieringsprocesser, är genus och åldersrelationer och samverkan mellan dessa, viktiga faktorer att förhålla sig till för att få en mer jämställd och jämlik internationalisering, säger Paula Mählck.
