Från flykting till professor

Rädsla. Människor som öppnat dörrar. Sorg över en bror som gick bort för tidigt. Det är många krafter som drivit Nihad ­Bunar från flyktingförläggningen i Malmö till professuren vid ­Stockholms universitet. I dag vill han stärka nyanlända elever och ryter åt Vetenskapsrådet.
Bild på Nihad Bunar
Nihad Bunar, professor vid Stockholms universitet, saknade varken kunskap eller drivkraft när han kom till Sverige, men avgörande för hans framgång var att någon också såg och värderade det.

Känslan av bråddjup bakom ryggen. Inget att falla tillbaka på, inget att förlora. Nihad Bunar, professor i barn- och ungdomsvetenskap, tror att det var den rädslan som drev honom framåt där i början, 1993. Som fick honom att inte ge sig när Bosnien brann och de svenska universiteten sa nej.
När studievägledaren vid Uppsala universitet sa ”eehm, jaha, läst på universitetet i Sarajevo … tre år … inte tagit ut examen än … Ja, fan jag vet inte, nej det går inte”.
– Där sitter en människa med mitt öde i sina händer. Kan lika gärna säga ja som nej, men ja känns lite jobbigare, så det blir nej. De som fattade besluten om min universitetsbehörighet verkade inte veta vad de pratade om, hänvisade inte till någon lag. Jag ville inte ha några fördelar, bara samma sak som andra, säger Nihad Bunar.
Socialtjänsten, eller om det var ­Arbetsförmedlingen, säger att han måste plugga upp grundskola och gymnasium först. En tjänsteman räknar ut att han borde vara klar för att söka svenska universitet om åtta år, 2001. Så blir det inte. År 2001 doktorerar Nihad Bunar. Han är en av de sex första doktorerna som promoveras vid det då nya Växjö universitet.

Nihad Bunar känner igen de här godtyckliga besluten i sin forskning om hur nyanlända barn mottas av svenska skolor och kommuner. I antologin Nyanlända och lärande – mottagande och inkludering, visar han hur en del sätts direkt i vanliga skolklasser, andra i förberedelseklasser med bara nyinvandrade barn och vissa i separata skolor för nyanlända barn. Många gånger är det oklart vilken grund besluten fattats på. Ofta får barnen inte heller det stöd som de har laglig rätt till och behöver för att klara skolan i det nya landet.
– Jag blir upprörd över hur vi oreflekterat sätter barn i isolerade skolformer och snackar skit om att koncentrera resurserna. Utan att tänka på om det är bra för det enskilda barnet. Känslan bottnar nog till viss del i mina egna erfarenheter av avskiljande och invandrargörande. Att bli påmind om att du är invandrare och kanske inte hör hemma här.

Kritisk mot Vetenskapsrådet
Men Nihad Bunar forskar inte längre om nyanlända skolbarn. ­Vetenskapsrådet sa nej till den ­senaste ansökan.
– Det har kommit runt 55 000 asylsökande barn i år – och inte ett enda projekt om nyanlända har fått forskningsmedel. Jag är förbannad men försöker att inte låta det påverka mig. Det här är den viktigaste frågan för skolan och Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommitté stoppar huvudet i sanden, säger han och blicken mörknar.
Nihad Bunar menar att vi aldrig får se sådana här flyktingströmmar igen. Att EU:s migrationspolitik kommer att hårdna.
– Det är ett historiskt tillfälle, vi vet nästan ingenting och ingen forskar om det. Jag blir nerringd av journalister, politiker, skolchefer och rektorer som vill veta hur de ska göra. Det vi gör med de här ungdomarna i skolan nu lägger grunden för vad vi behöver göra i framtiden. Om de inte får bra språkutveckling och betyg hamnar de utanför systemet och blir senare en del av socialtjänsten, komvux och kriminalvården.
Nu är han i stället knuten till ett forskningsprojekt om hållbara städer. Det handlar om hur ­stadsutvecklingen, genom att involvera breda grupper i samhället, kan undvika att bygga in segregation från början.

Studievägledaren i Växjö blev en hjälte
Själv skulle Nihad Bunar få sin chans av Per-Arne Rosén, studievägledare vid Växjö universitet.
– Jag har gjort honom till en hjälte.
Nihad Bunar skrattar och lutar sig bakåt i kontorsstolen. Rösten blir kraxigare och han låtsas hålla en cigarett i vänsterhanden när han härmar hur Per-Arne Rosén röker på sitt kontor 1994: ”Klart som fan att du inte ska gå i grundskola! Vem har sagt det där?! Vad ska vi göra med dig?”.
Rosén bestämde sig för att Nihad Bunar fick skriva en trestegsuppsats i statsvetenskap. Blev den bra kunde han tillgodoräkna sig sina betyg. Det blev en uppsats om de storskaliga flyktingströmmarna från Balkan till Sverige.
– Som jag jobbade med den upp­satsen…

Nihad Bunar återvänder till frågan om drivkraft. Säger att den egna framgången kanske främst, snarare än rädsla och egen styrka, handlar om de människor som vågat öppna dörrar på glänt. Att du kan vara hur driven som helst, men att det inte spelar någon roll om du inte får stöd. Han säger att det måste finnas personer som förmår gå bortom det ytliga; språket, brytningen, vilka papper du egentligen har med dig, och se potentialen.
– I dag kan jag tänka tillbaka på Mats Trondman, min lärare på magisterkursen som numera är min kollega. Han tog fan in mig, en flykting, med knackig svenska efter fyra år i Sverige, på forskarutbildningen och satsade två miljoner på mig. That’s guts, säger han och knyter näven i en styrkegest.

När intervjun är slut, diktafonen avstängd och datorn nedstängd tar Nihad Bunar upp frågan om drivkraft igen. Säger att det finns en vändpunkt i hans liv. Storebrodern tog livet av sig som 20-åring i Sarajevo. Det var 1985 och Nihad var 15 år. Brorsan levde intensivt. Körde motorcykel, höll på med droger, hade en drös med tjejer och polare efter sig. Ingen ensamvarg, inget dåligt självförtroende.
– Då var han som en jätte. När jag ser 20-åringar i dag … de är ju bara barn. Min son är 22.
Efter dödsfallet försvann brödernas föräldrar in i sitt dåliga samvete.
– Jag insåg att där fanns inget stöd att hämta, att det var upp till mig om det skulle bli något av mig.
Föräldrarna arbetade i en fabrik och var något förundrade över sonens val att plugga statsvetenskap vid universitetet i Sarajevo. Vad blir man då? undrade pappan. Ja, man blir statsvetare och skriver böcker, blev svaret. Tjänar man några pengar på det? var pappans följdfråga.

Vägen till Sverige
1991 rasade kriget i Kroatien. Men att det skulle komma till Nihad ­Bunars egen hemstad var omöjligt att förstå. I början av april 1992 skulle en kompis hälsa på släktingar i Jön­köping och frågade om Nihad ville ­följa med. Jovisst, han hade aldrig ­varit utomlands. Bilresan tog två ­dagar. Väl framme möts de av tv:ns bilder av ett Sarajevo som brinner.
– Jag såg gator där jag lekt som liten, ja, gått på bara för en vecka sedan. Såg bekanta personer på tv:n och undrade hur det var med mina föräldrar. Försökte se om de bombade mitt område. Blev ledsen, förbannad och uppfylldes av meningslöshet. Varför gjorde någon så här? Jag sökte asyl i Sverige, säger han och pillar i skägget där vita strån konkurrerar med svarta.

I dag känns den egna tiden på flyktingförläggningen i Malmö fjärran.
– Ibland kan jag undra om det verkligen var jag som levde det där livet. På den tiden var jag och Sverige två främmande kroppar som möttes och egentligen inte ville ha så mycket med varandra att göra. I dag är jag och Sverige en organisk enhet, sammanvävda genom det liv jag lever, hur jag rör mig, vilken position jag har i samhället.
Men han kan inte se dokumentärfilmer om Srebrenica eller tv-nyheter om Syrien.
– Det handlar om maktlöshet. Att se vad som händer, döda barn, våldtagna kvinnor, människor som slaktas, och inte kunna göra något. Jag har läst om kriget, varit i Bosnien, men jag orkar inte se bilderna. Ändå har jag inte varit med om kriget, det är inte mina minnen.

Segregation och skola i fokus
1997 får Nihad Bunar frågan om att vara med i ett forskningsprojekt om segregation. Han bollar uppslag med en av professorerna under en promenad. Berätta om dig själv, säger hon, vad har du gjort i ditt liv? Nihad Bunar svarar att han bland annat jobbat som modersmålslärare för bosniska flyktingbarn. ”Där har vi det”, säger professorn.
– Jag började läsa och tog kontakt med skolor i bland annat Rinkeby och Tensta. Så växte forskningsfältet fram. Under det första projektet insåg jag vilken kraft det fria skolvalet skulle komma att bli med stigmatisering och föräldrar som plockar ut sina barn ur så kallade invandrartäta skolor.
Doktorsavhandlingen Skolan mitt i förorten väcker stor uppmärksamhet. DN och Aftonbladet ringer. Fascineras mer av flyktingen som blev doktor än av själva forskningen. Egentligen är Nihad Bunar trött på att återupprepa sin egen historia. Men han tycker att det är viktigt att agera positiv förebild och berätta sin historia för nyanlända skolbarn och -ungdomar.
– Det är viktigt för dem att någon förkroppsligar möjligheterna, att det inte bara är bullshit. Jag kom hit som flykting, jag bodde på flyktingförläggning, jag var helt ensam, kolla på mig i dag – alltså: det går. Och vad har jag gjort? Jo, jag har utbildat mig i det här landet som ger möjligheter. Men ni måste kämpa. Ni får inte ge upp när ni stöter på hinder och barriärer, och det kommer ni att göra, ni måste tro på er själva.


Kategorier: Artiklar, Forskning, Karriär, Mångfald, Porträtt