Estländska universitet driver digital utveckling

Estland är ledande på digital teknik och exporterar sina e-tjänster världen över. Vid Tallinns tekniska universitet samlas studenter och företag för att testa nya mobilappar. Men om de estniska studenterna får ta del av teknikens möjligheter beror till stor del på lärarens intresse.
Mektory är Tallinns tekniska universitets innovations- och företagscentrum.
Mektory är namnet på Tallinns tekniska universitets innovations- och företagscentrum.

På den gula dörrskylten står det Äpilabar. Applikationslabb. Utanför hänger smarta telefoner och surfplattor på rad. Hit till Smartlab kommer studenter, forskare och företag för att testa sina applikationer på mobiler och paddor med olika mjukvaror och skärmupplösningar.
– Det är ett minicenter of excellence för apptester. Vad jag vet finns det inget annat sådant center i de baltiska staterna. Applikationstestning som disciplin är fortfarande underutvecklad och många appar testas inte tillräckligt innan de släpps på marknaden, säger Ralf-Martin Soe.
Han är doktorand med fokus på smarta städer på Tallinna Tehnikaülikooli, TTÜ, den estniska huvudstadens tekniska universitet, och jobbar på ICT Demo Center, en klusterorganisation med IT-företag.

Den röda tegelbyggnaden är täckt av gula tyger med texten Mektory i svart. Det är namnet på Tallinns tekniska universitets innovations- och företagscentrum.
Första våningen är fylld av glasrum där etablerade bolag och nystartade studentföretag huserar. Här hålls ofta guidade turer för skolor, företag och utländska universitet. Ett rum är fullt av träd med skyltar som uppmanar besökaren att prata med dem. I ett mötesrum står orange puffar och från taket hänger gungor. På en punkt på korridorens golv står texten Cuddling space, ”gosområde”.
Smartlab har funnits i drygt ett år och är ett samarbete mellan Mektory, mobilföretag som Samsung och landets största telekombolag Eesti telekom, som tillhör svenska Teliasonera. Idén uppstod eftersom varken studenter eller företag hade någon plats att testa sina appar på.
– Vi är fortfarande på steg ett, manuell testning. Du kopplar ihop datorn med enheterna men måste sedan installera appen på varje telefon och surfplatta. Nästa steg är att automatisera testen så att folk inte behöver komma hit. Vi vill också ha en pool med testare som består av studenter, kunna koppla ihop Smartlab med undervisning och bygga en affärsmodell av verksamheten, säger Ralf-Martin Soe.

Han berättar att det är ovanligt med den här typen av samarbeten i Estland, mellan företag och universitet samt mellan konkurrerande bolag, även om det kommer alltmer. Tidigare har många kritiserat bristen på samarbete, att lärosäten ägnar sig åt grundforskning och näringslivet åt tillämpad forskning utan att de två fälten spiller över på varandra. Ralf-Martin Soe tycker att Smartlab är ett bra exempel på att samarbete fungerar.
– Universitetet hade antagligen inte haft råd med det här på egen hand. Men vi trodde från början att forskare skulle vara mer drivande. För närvarande är det företagen som är aktiva och trycker på utvecklingen.

Från Sovjetstat till ledande IT-land
På 25 år har Estland gått från en underutvecklad Sovjetstat med dålig ekonomi till ett av världens ledande IT-länder. Med sina elektroniska id-kort kan invånarna rösta, komma åt medicinska journaler och skriva affärskontrakt. Även utländska personer kan ansöka om id-kort och bli ”satellit-ester”.
Här huserar företag som Skype och Estland exporterar sina e-tjänster världen över. Att Estland är en digital framgångssaga tror Ralf-Martin Soe beror på att landet är litet, här bor bara 1,3 miljoner.
– Det handlar ofta mer om tillämpning än utveckling. Id-korten utvecklades till exempel i Finland men implementerades i Estland. Vi är ett litet, bra testland med mikropopulation.

Han får medhåll av Gert Jervan, professor i pålitliga datorsystem och dekan för fakulteten för informationsteknologi på TTÜ. När Sovjetunionen kollapsade 1991 startade Estland från noll.
– Vi hade ingenting. Men det kan vara bra att inte ha något arv. Vi är ett litet land och folk är öppna, varje gång det kom ett nytt initiativ, säg e-röstning eller id-kort, fanns inget motstånd. Det var också möjligt att lansera tjänster storskaligt utan att behöva rikta sig till 80 miljoner invånare, som i Tyskland, säger Gert Jervan.
Redan två år efter självständigheten hade TTÜ, som en av de första platserna i landet, internetanslutning. Då gick Gert Jervan andra året på universitetet och fick sin första e-pos­tadress. Han menar att utvecklingen kom under en period då folk inte hade hunnit bli paranoida. Bankerna, som på den tiden inte var svenska, lanserade internet­versioner redan 1997.
– Jag flyttade till Sverige 1998 och ville ha ett internetbankkonto. De tittade på mig som om de tänkte ”Va?!”, ingen hade hört talas om det. Jag var tvungen att skriva postgirocheckar för hand, vilket var helt nytt för mig.
Tiden i Sverige gör sig påmind genom doktorsdiplomet från Linköpings universitet som sitter på väggen på hans kontor. Där finns också en skylt med texten ”Bad news: ­time flies – good news: you’re the pilot”. Något som de 2 500 studenterna på IT-fakulteten kanske kan känna igen sig i.
– Det de lär sig i dag är utdaterat i morgon, säger Gert Jervan.

  • Moocar kan aldrig ersätta traditionell universitetsutbildning. Det säger Gert Jervan, professor i pålitliga datorsystem.
  • Ralf-Martin Soe är doktorand med fokus på smarta städer.

Tallinns tekniska universitet rankas bland de 600 bästa universiteten i världen. Vid IT-fakulteten läser studenterna allt från cybersäkerhet till storskaliga IT-system. Alla oavsett disciplin får baskunskaper om säkerhet, personlig integritet och vanliga datorprogram.
– Forskare härifrån har bland annat hjälpt regeringen att ta fram systemet X-road, ett slags mellanliggande skikt som ”talar” med olika databaser. Det kopplar ihop riksdagsdepartementen och gör det möjligt för medborgare och företag att använda det stora antalet statliga e-tjänster, säger Gert Jervan.
Efter examen fortsätter studenterna ofta som rådgivare till regeringen och till Natos datasäkerhetsbas, som är placerad i Estland, eller fortsätter inom akademin.

Traditionell undervisning utbytt mot projekt
Gert Jervan berättar att esterna alltmer rör sig bort från traditionella föreläsningar.
– Det är det mest tråkiga och ineffektiva sätt du kan lära ut något på.
TTÜ har ställt in flera kurser och ersatt dem med projekt som löper över hela terminen där studenterna ska lösa problem i team. Här blir lärarna mentorer och ger studenterna riktlinjer.
Gert Jervan är inget fan av e-undervisning som i stort sett är traditionell utbildning förflyttad till internet. Det kanske kan göra undervisningen billigare, men inte bättre. Upplägget med långa projekt kräver snarare mer resurser, eftersom studenterna jobbar i mindre grupper och behöver mycket stöd längs vägen.
– Studenterna måste lära sig samarbeta – och det kan du inte ersätta med e-baserade verktyg. Företagens främsta behov är folk som kan jobba i team. Kan du inte det spelar det ingen roll hur duktig du är yrkesmässigt. Men det är stor skillnad på vad som funkar inom olika discipliner.

Gert Jervan menar också att moocar inte är något hot mot traditionella utbildningar. Han säger att det mer handlar om pr för universitet och ger studenter möjlighet att skaffa sig vissa specifika färdigheter. TTÜ uppmuntrar sina studenter att läsa olika moocar.
– Men de kan aldrig vara ett substitut för traditionell universitetsutbildning. Du kan läsa en kurs från Stanford, det är säkert jättebra för dig, men du blir inte en bra
yrkesperson om du baserar hela din utbildning på moocar.

Bred utbildning i nära samverkan med företag
Det finns bara två lärosäten i Estland som ger storskalig IT-utbildning och de måste täcka hela industrins behov.
– I Sverige är universiteten mer specialiserade. KTH har mer telekom, Chalmers har fordonsingenjörer och i Lund finns mobiltelefoni etcetera. I Estland måste studenterna passa alla företag. Vi försöker ge dem en bred grund som de sedan själva kan specialisera sig utifrån. Men företagen vill ha färdiga produkter, säger Gert Jervan.
För att utbildningen ska vara färsk samarbetar TTÜ med bolag och lärosäten både nationellt och internationellt.
– På min egen fakultet, informationsteknologi, samarbetar vi primärt med företag som är baserade utomlands, bland andra Bosch och German Space Agency.

Förra året kom 70 personer från företag för att hålla kurser och föreläsningar. Ett problem är att samarbetena är beroende av kontakter. Om någon från Ericsson håller en kurs och sedan slutar så försvinner den delen.
Universitetet och företagen har också ofta olika tidsperspektiv, Gert Jervan jämför med stora trögrörliga skepp och små snabba motorbåtar.
Han svarar både ja och nej på frågan om det finns risk att företagen får för stort inflytande över universitetet. Alla TTÜ:s program och all forskning tas fram i samarbete med näringslivet.
– Vi för alltid samtal med olika bolag. Om vi bara pratade med ett företag skulle vi designa program med studenter som bara kunde jobba på till exempel Ericsson, och det är inte hållbart. Vi har press på oss att göra det ena och det andra, men blir inte särskilt påverkade av det. Finansieringen kommer också framför allt från regeringen.

E-undervisning och flippade klassrum
Veronika Rogalevitš håller med Gert Jervan om de klassiska föreläsningarnas tristess. Hon jobbar som ­utbildningsteknolog på E-õppekeskus, centret för e-lärande vid Tallinns universitet. Lärosätet ligger mitt i huvudstaden där bankernas skyskrapor blandas med sovjetiska betongklossar och gamla trähus. 2003 började Estland utbilda utbildningsteknologer som ska hjälpa bland annat universitetslärare att skapa effektiva och kvalitetssäkra e-kurser. 2010 hade mer än 3 000 lärare inom högre utbildning och yrkesutbildning lärt sig att bedriva e-undervisning.
– Studenterna klagar ofta på att föreläsningar tråkar ut dem, så det är inte ett bra sätt att undervisa på. Därför använder vi mer aktiva lärosätt, som flippade klassrum. Alltså att studenterna ser en videoföreläsning först och väl på universitetet får de interagera och delta aktivt i workshops och grupparbeten. Då dyker de upp, säger Veronika Rogalevitš.

Hennes uppgift är att hjälpa lärare att förbättra sin undervisning genom digitala verktyg. Centret för e-lärande ordnar kurser och informationsdagar. Lärare kan komma hit och få stöd, två multimedia-experter hjälper dem bland annat att spela in och redigera digitalt material som ljud och video.
Men det är inte många som hör av sig självmant. Veronika Rogalevitš och hennes kollegor måste hela tiden marknadsföra sina tjänster och jobba för att motivera ­lärarna.
– De är ofta lata och stannar gärna i sin bekvämlighetszon. Majoriteten vet att de måste jobba med IKT (informations- och kommunikationsteknik), det är något som alla gör och studenterna begär det, men de är inte intresserade. De gör powerpoints och laddar upp filer på Moodle, en digital lärmiljö som används av estniska utbildningsinstitutioner. Vår strategi är att få dem att pröva lite digital teknik, se hur det förändrar deras liv, och sedan lägga till lite till. Det är svårt men jag gillar det, säger hon.

Precis som Gert Jervan på det tekniska universitetet tycker Veronika Rogalevitš att begreppet e-kurser är utdaterat. I stället består undervisningen av en blandning av fysiska möten, aktiviteter och teknologi.
– Målet är att lärandet ska bli mer effektivt, intressant och engagerande. Att studenterna ska lära sig mer, bli aktiva i stället för att vara passiva lyssnare. Hela konceptet utbildning förändras. Det går att göra så mycket med mobila enheter, vi är inte låsta till ett rum, säger hon.
Men Veronika Rogalevitš funderar på om inte lärarnas idéer borde komma först och att tekniken utvecklas efter det. I stället för som nu, då tekniken kommer först och undervisningen får anpassas efter vad som är möjligt att göra.

Utvecklar digitala lärmiljöer
Veronika Rogalevitš är också lärare på Hitsa, Estonia Information Technology Foundation for Education, en ideell organisation som samordnar kurser om IT inom utbildning. Här hålls bland annat utbildningar om Moodle. På Moodle läggs scheman, utbildningsmaterial, uppgifter och liknande upp.
– Vi utvecklar också andra lokala och digitala lärmiljöer här vid Tallinns universitet. En heter eDidakticum och är designad speciellt för lärarstudenter, universitetet är specialiserat på lärarutbildningar. Här skapar de sin egen ­e-portfolio med alla kurser och annan erfarenhet. Moodle är ganska komplicerat och passar inte för nybörjare.
En annan del av Tallinns universitet, centret för utbildningsteknologi, har också tagit fram ett speciellt plugin för bloggar, LePress, som samlar alla lärares och studenters bloggar. Där kan lärarna också skapa uppgifter till studenterna.
– Material i Moodle raderas regelbundet men genom bloggarna finns allt kvar i studentens personliga e-port­folio. Det är också många studenter som bloggar, säger Veronika Rogalevitš.

  • Veronika Rogalevitš, utbildningsteknolog på centret för e-lärande, hjälper lärare att förbättra sin undervisning genom digitala verktyg.
  • Kristi Viiding, professor i filologi vid Tartu universitet, har digitaliserat mycket av sin undervisning. Bland annat med animering och videoföreläsningar.

Lockar studenter till små ämnen med hjälp av e-kurser
Söder om Tallinn smattrar regnet över en studentpub i staden Tartu. Tvättar de snickarglada trähusen rena. Vid ett av borden sitter Kristi Viiding som är professor i klassisk filologi vid Tartu universitet. Hon har precis varit två månader i Tyskland och får leta efter de engelska orden.
Hon jobbar just nu med brev av David Hilchen som levde på 1500- och 1600-talen. Han skrev till många humanister runt om i Europa och de två viktigaste manuskripten med brev finns i dag i Linköping och Riga.
– Förhoppningsvis kommer inventeringen av breven att publiceras i slutet av 2016 som en del av Early Modern Letters Online, en europeisk plattform för digitaliserad humaniora.
Kristi Viiding är en av dem som lärt sig skapa e-kurser vid dåvarande Estonian e-University, numera en del av Hitsa. En anledning var den demografiska kris som rådde i Estland under 1990-talet och början av 2000-talet. I dag finns få studenter och universiteten måste hitta sätta att locka till sig fler, till exempel folk som kan tänka sig att jobba och plugga samtidigt.
– Ett annat problem är att klassisk filologi är ett litet ämne samtidigt som universitetet har en tajt budget och inte är intresserat av små studentgrupper. Nu har jag till exempel en student som jobbar på estniska ambassaden i Bryssel. På det här sättet kan hon plugga och jobba samtidigt.

Kristi Viiding började med kursen Arvet från antiken för studenter i historia, klassisk filologi och utländska språk. Det var komplicerat. Hon gick i gymnasiet på 1980-talet och fick inte lära sig något om datorer. All terminologi var ny.
– Tekniskt är jag helt hopplös. Jag undrade om jag kunde fixa det här alls eller om det var omöjligt för humanister. Men jag kände en stor tillfredsställelse när det gick och nu har jag fler möjligheter i min undervisning.

Uppskattat av studenter
Kristi Viiding var också skeptisk till om estniska studenter ens var intresserade av undervisning utanför klassrummet. Men hon insåg snart att till exempel visualiseringar gjort det lättare för dem att bland annat ta till sig det latinska språkets historia.
I stället för att läsa en tråkig bok fick studenterna titta på en animering som hon hade satt ihop om hur olika pronomen utvecklats inom latinet genom tiderna. Sedan fick de själva göra en animering.
– Genom historien smälter olika relativa och inter­rogativa pronomen ihop, växer ifrån varandra och går isär igen. Det blir rätt oklart när du förklarar det i skrift, men som animation blir det tydligare. I utvärderingen skrev många studenter att det mest intressanta hade varit att få lägga till detaljer som gjorde de andra studenternas animationer bättre.
Kristi Viiding har också spelat in två videoföreläsningar och låter studenterna diskutera på nätet. I början blev hon förvånad över hur bra diskussioner de hade online och att de började undervisa varandra.
– Många är vana att rapa upp fakta på tentor för att sedan glömma allt. Men animeringar och andra övningar tvingar dem att tänka på ett annat sätt och använda sin kreativitet.

Hon träffar inte studenterna under kurserna, men tycker inte att det gör någon skillnad.
– Men det kan vara svårt med till exempel onlinesvar, jag vet inte hur många frågor de har svarat på själva eller tillsammans med andra. Att göra bland annat animationer är också tidskrävande. Många lärare börjar skapa Moodle-kurser med stor entusiasm, men tappar snabbt energi.
E-kursen om Arvet från antiken har varit igång i tre år. Kristi Viiding har ansökt om – och fått – en kvalitetsstämpel för den och utvecklat fler e-kurser.

Dukarna på studentpubens bord lyser röda. Små lampor bakom gula skärmar sprider ett mjukt sken och därute mullrar åskan. Kristi Viiding säger att e-kursen i Arvet från antiken har fördubblat antalet studenter i ämnet. Utvärderingarna är också bättre än för analoga kurser, framför allt eftersom e-kurserna är mer flexibla tidsmässigt.
– Det är bra. Vi behöver fler personer som förstår antiken och dess arv, det är det första steget för att få fler lärare och översättare. En stor del av litteraturen från antiken är inte översatt till estniska.


Kategorier: Artiklar, Forskning, Samverkan, Undervisning, Utland