En av företagsekonomins mest kända teorier är den om 4 P:n – ett företag bör beakta Produkt, Pris, Plats och Promotion för att lyckas på en marknad. Modellen har spritts av den akademiska marknadsföringens guru nr 1, Philip Kotler, vars bok Marketing Management har kallats ”företagsekonomins Harry Potter” och har lästs av nästan varje ekonomstudent i hela världen.
Kotler är verksam vid Kellogg School of Management vid Northwestern University strax utanför Chicago, en av USA:s mest ansedda business schools.
Just där råkar jag befinna mig sedan september, då jag påbörjade min postdok. Mycket är ännu nytt, men vissa lärdomar tycker jag mig redan ha förvärvat. Dessa sammanfattas här nedan i en snabbguide för den nyfikne; ett Postdok-livets 4 P:n.
Publish or perish. För den som kommit i kontakt med amerikanska universitet är detta måhända ingen överraskning. Men det är så centralt att det tål att upprepas: Publicerar du inte finns du inte. Både doktorander och biträdande professorer lever under ständig press att kunna visa vad de omsatt i tryck – annars får en inget jobb.
Ingen kan dock beskylla systemet för att vara otydligt, och de som ger sig in i det erbjuds stöd. Seminarier, belöningsstrukturer, vänläsningar – så kallade ”friendly reviews” – och workshops bidrar till att hjälpa enskilda forskare framåt i publiceringen.
Postdoc is peculiar. Medan postdoktjänst är vedertaget bland naturvetare, godtagbart för humanister och ses med blidhet av övriga samhällsvetare, är det nästintill helt främmande på en business school av Kelloggs rang. Postdok är för dem som inte fått jobb! Samt för skumma européer (läs: undertecknad). Jag behandlas följaktligen fortfarande som doktorand: jag får handledning varje vecka (nice) och jobbar i ett litet bås i ett rum utan fönster (not so nice) tillsammans med sju doktorander (ändå ganska nice).
Mina rumskollegor skulle dock aldrig drömma om min situation. De ska in på tenure track, helst vid ett annat toppuniversitet, det vill säga en tidsbestämd anställning om sex–sju år som kröns med fast jobb – om hen uppfyllt uppställda publiceringskrav. Vissa söker upp till 100 tjänster och konkurrensen är benhård; en publikation i en topptidskrift är bra men inte alltid tillräckligt.
Personer. Varje gång jag läser namnskyltar i korridorerna hajar jag till; jobbar den personen här? Och den och den också? Minst ett tiotal personer av Philip Kotlers dignitet återfinns vid Kellogg. För amerikanska toppuniversitet är ställen där personliga kungadömen byggs – av människor som lägger väldigt lite tid på undervisning och forskningsansökningar och mer på att liksom vara sig själva och… forska. Och som en gång i tiden klarat publiceringskraven, så klart.
Pengar. Top business schools är inte vanliga institutioner; de är väloljade maskinerier som omsätter extrema pengar. Dels sådana som skänkts – Kellogg har exempelvis fått sitt namn efter en stor donation av arvtagarna till cornflakesimperiet. Dels pengar som betalats: Ett grundutbildningsår kostar runt 50 000 dollar, ett MBA-år dryga 60 000. Men det är en lönsam investering.
För de alumner som väljer den vanligaste karriärvägen, consulting, ligger snittingångslönen på hisnande 95 000 kronor i månaden. Och vad märkligare är – forskarna tjänar lika bra som sina studenter. En nyanställd Kellogg-forskare på tenure track får drygt 100 000 kronor i månaden. Docenter tjänar minst 130 000, alltså som en ovanligt välbetald svensk universitetsrektor. Vad professor Kotler kammar hem vågar en enkel vikarierande lektor från Uppsala inte ens spekulera i.
Den ursprungliga 4P-modellen har på senare år utökats med ytterliga P:n för att bättre passa företagens alltmer komplexa omvärld. Och även jag kommer nog att lära mig mer under året som kommer. Men till dess har jag fullt upp att förhålla mig till dessa fyra…
Anna Tyllström, forskare vid Uppsala universitet och institutet för framtidsstudier samt gästforskare vid Northwestern University, Chicago, USA
