Tack för visat intresse!

Sveriges äldsta professur i etnologi är på väg att avskaffas.

”Tack för visat intresse. Lycka till!”.
Denna aningen klämkäcka hälsning fick de sökande till den Hallwylska professuren, tillsammans med det oväntade beskedet att professuren knuten till Nordiska museet inte ska återbesättas.

Det blev därmed tvärstopp i den pågående tillsättningsprocess som inleddes 2014 och som hade hunnit så långt att de sakkunniga var färdiga med sina utlåtanden.
Att museets nämnd (styrelse) plötsligt ändrade sig innebär – förutom rejält snopna sökande och undrande sakkunniga – att det som var en av Sveriges första professurer inom humaniora försvinner.
Den inrättades 1918, genom en donation från Walther och Wilhelmina von Hallwyl och har under åren innehafts av namnkunniga forskare som exempelvis Mats Rehnberg och Åke Daun.
Sedan 2002 är det Birgitta Svensson, ständig sekreterare i Vitterhetsakademien, som innehar professuren och enligt avtal delar sin tid mellan Nordiska museet och Stockholms universitet, med undervisnings- och examinationsskyldighet.
Men när Svensson går i pension vid årsskiftet ser det alltså ut som om hon blir den sista med arbetsrum i Villa Lusthusporten.

”Har inte längre råd med en professor”
Museets nya chef (styresman), Sanne Houby-Nielsen, anser att man inte längre har råd med någon professor, hon har uppenbarligen övertygat också de nämndledamöter som förra året såg det som självklart att Hallwylska professuren skulle återbesättas, men som nu inte vill ha den kvar.
En av förklaringarna till att professuren avskaffas med hänvisning till ekonomi kan vara att nya styresmannen är lite extra ängslig när det gäller just pengar.
Houby-Nielsen var tidigare överintendent vid Statens museer för världskultur och hennes verksamhetsår blev nyligen rätt hårt åtgångna i en rapport från Statskontoret, bland annat för brister i styrning och kontroll av ekonomiska frågor samt för övrigt för att myndigheten saknade forskningsråd.
Dessutom hamnade Houby-Nielsen i medialt blåsväder på grund av höga kostnader för utlands- och taxiresor.
Hur som helst kan knappast reella ekonomiska förutsättningar vara skälet till att Nordiska museets ledning avvecklar professuren. I så fall borde rimligen de nämndledamöter som svängde i frågan haft koll på kostnaden redan 2014.
Att den ursprungliga donationen inte räcker är inget nytt, men budgeten är i balans och för den ledning som verkligen vill behålla sin professur finns det medel inom myndigheten.
Och Stockholms universitet och Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap hade säkert kunnat medverka till att lösa frågan, hellre än att bli av med ett samarbete som fungerat till ömsesidig belåtenhet.

”Professuren en brygga mellan muséerna och forskningen”
I boken Konsten att styra en kulturinstitution skriver Houby-Nielsens företrädare Christina Mattsson: ”Genom den samverkan som professuren erbjuder har den blivit en brygga mellan de kulturhistoriska muséerna och universitetsforskningen”.
Under Svenssons/Mattssons tid initierade museet, med stöd av Vitterhetsakademien och Riksbankens jubileumsfond, postdoktjänster och forskarskola, vilket bland annat lett till tolv disputerade.
Men nu ändras alltså museets strukturer och strategier för forskning, i stället för den fasta professuren ska gästprofessorer knytas till museet och enskilda utställningar.
Vilket givetvis blir en besparing, då tidsbegränsade anställningar är billiga och man slipper undan tillsättningsprocess med utgifter som arvode till sakkunniga.
Om man ska envisas med att tänka i siffror framstår det dock som besynnerligt att den Hallwylska professuren försvinner efter just 97 år. Det är inte utan att en museiledning som – bland annat – missar chansen att 2018 fira hundraårsjubileet kan behöva en uppmuntrande hälsning, något i stil med ”Tack för visat intresse (för Sveriges äldsta professur i etnologi). Lycka till!”.

MarieLouise Samuelsson, journalist och nyhetskrönikör på universitetslararen.se.


Kategorier: Krönikor, MarieLouise Samuelsson, Forskning, Samverkan