Å ena sidan lasas medarbetare rutinmässigt in i stället för att tjänster utlyses.
Å andra sidan är en tredjedel av lärarna och forskarna visstidsanställda.
Två följder av bristande ledarskap och två sidor av samma mynt.
I sommarens nummer av GU Journalen skriver Helge Malmgren, professor emeritus i teoretisk filosofi, i en debattartikel hur han har tillsammans med kollegor gått igenom ett antal förordnanden vid Göteborgs universitet, GU, de senaste 15 åren. I många av fallen är det fråga om inlasningar, men som vid en granskning inte uppfyller villkoren i LAS, hävdar han. Helge Malmgren skriver att han har anmält åtta särskilt tydliga fall till universitetsdirektören.
Han anser att detta ”redan missgynnat GU i förhållande till de universitet som skött anställningsfrågorna på ett korrekt sätt”.
Men där tror jag att professorn har fel, troligen står det inte väsentligen bättre till på andra håll i den svenska högskolevärlden. Om det på andra lärosäten sker i brott mot lagen ska jag låta vara osagt.
Men att lasa in anställda i stället för att utlysa tjänster verkar tvärtom vara kutym vid svenska lärosäten. Så skriver ett antal idéhistoriker i en debattartikel i Universitetsläraren 2007:
”Under perioden 1997–2006 anställdes 18 av 29 lektorer i idéhistoria (62 procent) vid de sex största institutionerna (Göteborg, Lund, Stockholm, Södertörn, Uppsala, Umeå) med hänvisning till LAS. Situationen verkar inte heller ha förbättrats under senare år.”
En annan undersökning visar att under åren 2006–2008 var det bara 10–15 procent av alla forskare och lärare vid Uppsala universitet som tillsattes i konkurrens och med sakkunniggranskning. De övriga 85–90 procenten gled in bakvägen via vikariat och inlasningar.
Befattningsutredningen 2007 visade också att man ofta låter yttre omständigheter, extern finansiering och vilka som råkar bli inlasade, avgöra valet av personal i stället för att göra ett aktivt strategiskt val.
Missbruk av visstidsanställningar
Den andra sidan av myntet är missbruket av visstidsanställningar. SULF har visat att en tredjedel av undervisande och forskande personal vid lärosätena är tidsbegränsat anställda.
De två sidorna är utslag av samma system. En direkt följd av systemet är att rörligheten på svenska universitet är omvittnat låg. Exempelvis visar SNS-rapporten Utbildning, forskning, samverkan från 2014 att andelen lärare i historia vid Stanford och University of California som gjort sin doktorsavhandling vid samma universitet som de arbetar vid är sju respektive 14 procent, medan de för Lund och Uppsala är 88 respektive 74 procent.
SNS-apporten konstaterar att medan ledande amerikanska universitet rekryterar sin lärarkår från gruppen globala begåvningar, rekryterar svenska universitet främst inom den egna institutionen. Rapporten citerar också Karolinska institutet som skriver att ”rekryteringar är nästan uteslutande interna vilket lett till inavel i en omfattning som vore otänkbar i de flesta länder”.
Dåvarande statssekreteraren på utbildningsdepartementet, Peter Honeth, sa så här i samband med presentationen av SNS-rapporten:
– Många institutioner har inte rekryterat externt på länge, det är som jag ser det katastrofalt. Det är absolut nödvändigt att öppna upp rekryteringen, de slutna universiteten är ett av de verkligt stora problemen vi har.
Som Befattningsutredningen konstaterade finns det ett ”outvecklat arbetsgivaransvar för lärare och forskare med ofta slappa rekryteringsrutiner såväl som en polariserad arbetskraft, med många i otrygga anställningar och högt anställningsskydd för ett fåtal. Den har också genom en kultur av internrekrytering i otydliga former bidragit till bristande rörlighet.”
Ansvaret sträcker sig från institutions- och fakultetsledningar till rektorer, berörda myndigheter och ansvariga politiker som låter missbruket fortsätta.
De här missförhållandena har varit kända en längre tid så frågan är varför det inte görs något åt saken. Så länge det inte finns några sanktioner och/eller en akademisk kultur som fördömer beteendet lär det fortsätta, även om säkert många (de flesta?) inser att man borde göra annorlunda.
Som förre presidenten Clinton svarade på frågan varför han hade en affär med Monica Lewinsky: ”För att jag kunde”.
Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren, som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se.
