För många av SULF:s medlemmar, den forskande och undervisande personalen, karaktäriseras vardagen av osäkra anställningar, jakt på pengar till sina egna löner och en brist på tydliga karriärvägar. När det gäller utbildningen har vi under ett par decennier sett hur anslagen per student har urholkats på grund av statens sätt att kompensera för ökade kostnader. Det har lett till att undervisningen i dag är underfinansierad och många universitetslärare lägger många, många timmar av sin forskningstid och sin fritid på att hålla kvaliteten uppe.
Jag tror att jag och Anders Lönn i sak är överens om att den här beskrivningen tyvärr stämmer, och regeringen har också uttryckt en vilja att försöka lösa problemet. Det vi däremot inte är överens om, är anständigheten i att bakvägen ta pengar som kommit ur verksamheten och föra över dem till andra budgetområden. Detta när behovet av att förstärka resurserna till undervisning, till lärares tid för forskning i tjänsten och till karriärvägar för unga forskare är så stort. Det borde vara självklart att pengarna ska återinvesteras i forskning och högre utbildning.
För att förstå hur mycket 6,5 miljarder är kan vi ställa dem i relation till de totala kostnaderna för lärosätenas verksamhet. De var 2014 64,4 miljarder. Summan som regeringen vill plocka ut ur akademiska hus motsvarar alltså en tiondel av kostnaden för forskning och högre utbildning. Det är inte rimligt.
Karin Åmossa, chefsutredare SULF
Tidigare i detta ämne:
Artikel i Universitetsläraren: ”Akademiska hus har tagit ut överhyror”
Genmäle från statssekreterare Anders Lönn: ”Inga överhyror i akademiska hus”
Debattartikel av 30 rektorer i Dagens Industri: Staten dränerar universiteten
