Ja: Anders Stening, tidigare advokat och specialist på offentlig rätt i högskolefrågor.
Nej: Stefan Christiernin, professor i simuleringsteknik och vicerektor vid Högskolan Väst.
Har doktorander laglig rätt till sina forskningsresultat?
Anders Stening :– Ja. Enligt immaterialrättens grundprincip tillkommer såväl upphovsrätt som patenträtt den som skapat verket eller uppfinningen. Den anställning en doktorand normalt har i forskarutbildningen är inte av den karaktären att en eventuell arbetsgivares nyttjanderätt eller äganderätt aktualiseras. Endast en regelrätt industridoktorand som gör sin forskarutbildning inom ramen för sin anställning exempelvis inom industrin kan bli föremål för denna begränsning. Jag ser inte något skäl att ändra på grundregeln om att doktoranden äger rätten till forskningsresultat.
Stefan Christiernin :
– Ja. Även om doktorander kanske inte i strikt mening har en läraranställning är ändå den enda rimliga tolkningen av praxis att lärarundantaget omfattar också doktorander. Däremot skulle jag vilja ändra på lagen så att inte utgångspunkten är som nu – före eventuella avtal – att doktoranderna ensamma ska ha fullt ägande och fri förfoganderätt till sina forskningsresultat, det vill säga rätt att skänka bort, behålla eller ta betalt för sina resultat, utan hänsyntill sammanhanget
Vilka problem ser du med reglerna kring rättigheter till forskningsresultat?
Anders Stening :
– För en doktorand som i huvudsak arbetar ensam och finansieras med fakultetsmedel/motsvarande, är detta oproblematiskt. Emellertid finansieras doktorander ofta genom externa källor, och arbete i större forskargrupper är vanligt. Både finansiering och genomförande av större projekt kan försvåras om doktorandernas rättigheter inte kan avvägas mot finansiärers och forskarkollegers berättigade intressen. En obegränsad rätt för doktorander att publicera delresultat och dra undan eget underlag kan äventyra gemensamma forskningsplaner.
Stefan Christiernin :
– Forskares privilegier går mycket långt tillbaka i tiden med rötter lika gamla som våra äldsta universitet och var individfokuserade. Vi har i dag en tämligen annorlunda värld, särskilt i samband med stora forskningsprojekt och samverkan både mellan lärosäten och andra aktörer. Att var och en ska äga och fritt bestämma över sin egen pusselbit av resultat går på tvärs med detta. Visserligen löses mycket med avtal – men då måste alla skriva på allt. Vilket dels pressar individer, dels faktiskt också ger individer vetorätt mot kollegor och lärosäte i vissa lägen. Dessutom tvingar det fram en avtalsexercis som få forskare vill ägna tid åt egentligen.
Hur kan man undvika konflikter kring doktorandernas rättigheter?
Anders Stening :
– För att säkra transparens och förutsägbarhet, bör inblandade parters inbördes rättigheter regleras i samband med att verksamheter startas. Det kan ske genom forskarmedgivanden för nyttjande eller detaljerade villkor för ömsesidigt nyttjande och publicering. Varje lärosäte måste dock ha tydliga principer för forskarutbildningens utbildningsmål och doktorandernas självständighet, och det kan då vara nödvändigt att tillämpa en viss restriktivitet när det gäller att använda finansiering och arbetsformer som kan äventyra de grundläggande utbildningsmålen.
Stefan Christiernin :
– Genom att justera lärarundantaget och låta forskarna behålla dels en fri licens att alltid få forska vidare på resultatet, dels en fri icke-exklusiv licens för kommersialisering men ett formellt ägande av resultatet hos lärosätet, skulle mycket förtydligas och förenklas. I praktiken skulle det ibland också stärka forskarnas rättigheter jämfört med vissa ”allt till samarbetspartnern”-avtal som cirkulerar i dag, samtidigt som lärosätena skulle kunna bli tydligare och starkare aktörer. Självklart ska lärosäte och forskare kunna komma överens om att forskaren fritt ska kunna få alla kommersiella rättigheter också om inga externa hindrande avtal föreligger.
