När familjen skulle flytta hem till Sverige igen, efter året i Holland, utbrast den nioåriga dottern: ”Det här är inte snällt, det ni gör mot mig. Först måste jag lämna mina vänner i Sverige och nu måste jag lämna mina vänner i Holland.”
– Om jag ska säga någonting som var jobbigt med att resa iväg så var det just det här att behöva riva upp barnen från vännerna och tryggheten. Men jag tror och hoppas ändå att det har stärkt dem. Jag känner i alla fall att det här äventyret har stärkt banden i vår familj, säger Emma Larsson, just hemkommen från universitetet i Leiden där hon varit postdoktor.
Nu är dottern glad åt att vara hemma hos vännerna i Sverige igen. Hela familjen uppskattar att de fick göra den här resan tillsammans. Emma Larsson har skolat in yngsta barnet i förskoleklass och fortsätter med sitt forskningsprojekt vid Sveriges lantbruksuniversitet, på samma institution där hon disputerade för några år sedan. Hon har ett anslag från forskningsrådet Formas på tre år som hon fördelar på ett år i Holland och två år i Sverige.
Emma Larsson minns när hon fick veta att hon fått postdokanslaget.
– Jag satt på mitt kontor och var nedstämd efter ett dåligt möte. Då kom två av mina kollegor in och ropade: ”Emma, du har fått pengar från Formas!” Jag blev glad förstås. Men jag tänkte inte just då på hur lyckligt lottad jag var som hade fått forskningsfinansiering efter disputationen.
Emma Larsson övertalade maken att familjen skulle ta den här chansen tillsammans. Han tog tjänstledigt från sitt ordinarie jobb. Företaget gav honom möjlighet att arbeta deltid i projektform på distans.
Sedan började de praktiska förberedelserna.
– Vi reste till Holland flera gånger innan vi flyttade dit. Min handledare i forskargruppen i Leiden var jättesnäll och skjutsade runt oss till olika områden för att vi skulle kunna bestämma oss för var vi ville bo, berättar Emma Larsson.
När familjen väl bestämt sig för ett område var det dags att leta hus, och skola för barnen. De hyrde ett klassiskt holländskt trevåningshus med en liten tomt. De knackade på dörren till olika skolor i området, träffade rektorer, kollade runt.
– En dag när vi var i lekparken i närheten av huset berättade en förälder att där fanns en liten skola, som vi hade missat, där många barn i kvarteret gick. Den skolan blev det.
Emma Larsson forskar om hur växter kan sätta frukter som inte innehåller några frön. Det handlar om både grundforskning och tillämpad forskning på en och samma gång. Konsumenter och odlare är intresserade av frölösa sorter av till exempel paprika, och inom växtforskningen är det intressant att ta reda på hur genetiken styr frukternas utveckling.
I den nya forskningsmiljön i Holland fick Emma Larsson en ny roll som hon inte befunnit sig i förut, som den mest seniora forskaren, bortsett från professorn.
– Det innebar att andra frågade mig om råd och lärde sig av mig, snarare än att jag lärde mig något nytt från dem.
I den rollen blev Emma Larsson för första gången tillfrågad om att sitta med i betygskommittén vid en disputation, vid ett annat holländskt universitet. Hon tackade ja och blev strax varse att det inte fanns någon opponent vid disputationen.
– Det kan tydligen vara så i Holland, i stället för en opponent så är det betygskommittén som ställer frågorna.
Emma Larsson observerade också andra skillnader mellan hemmauniversitetet och universitetet i Leiden.
– Jag känner ju bara till hur forskningen fungerar vid just SLU i Uppsala och vid University of Leiden, så jag kan inte dra några generella slutsatser om skillnad i forskningskultur mellan länderna. Men i Leiden var det många fler studenter som deltog i forskningen på labbet. Både mastersstudenter som gjorde projekt hos oss, och studenter som gick en mer praktisk utbildning.
Hon upplevde också att det var fler faciliteter som finansierades gemensamt vid universitetet i Leiden.
– Det var inte så att man behövde betala mellan olika enheter, för till exempel odlingsplatser i ett växthus.
Emma Larsson förstår att man kan dra sig för att åka iväg utomlands med familjen på postdok. Att det kan kännas övermäktigt besvärligt. Och det måste ju fungera för partnern också.
– Förutom det här med att riva upp barnen från deras trygghet, så var det också administrativt väldigt krångligt att flytta. Man tror ju inte att det ska vara det, med ”öppen rörlighet” i EU. Men till exempel så meddelade vi Skatteverket att vi inte skulle utvandra, att vi är anställda i Sverige och enligt regelverket inte utvandrar eftersom vi inte stannar borta mer än ett år. Då ringde de från Försäkringskassan i stället och sa att de hört från Skatteverket att vi utvandrat och att de därför dragit in barnbidraget. Så där håller det på. Även nu när vi kommit hem har de ringt från Försäkringskassan och sagt att eftersom vi utvandrat har de dragit in barnbidraget, berättar Emma Larsson och skrattar först lätt uppgivet, men tillägger sedan att bara man vill så orkar man.
Var det värt besväret?
– Helt klart! Jag har ju fått många nya kontakter och nya idéer som jag tror kommer att vara värdefulla för mig när jag ska starta en egen forskargrupp. Jag har fått uppslag till nya projekt som jag kan starta i framtiden. Jag har fått se att det finns olika sätt att utforma rutiner, att man kan odla växter i labbet på olika sätt till exempel. Det är nog lätt att bli hemmablind om man stannar kvar på samma ställe. Dessutom var det bara mobilitetsanslagen för just postdok utomlands som jag kände att jag kunde konkurrera om som relativt nydisputerad, så det var det enda alternativet för mig om jag inte skulle hoppa runt på korta småprojekt här och där.
Nya kontakter brukar pekas ut som den stora vinsten med att göra postdok utomlands, eller med att byta forskningsmiljö över huvud taget. Emma Larson håller med.
– Det gäller inte bara kontakter i forskarkarriären, vi har också fått nya vänner privat, bland grannar i området där vi bodde och bland föräldrar till barnens skolkamrater. Vi har fått en livserfarenhet, det var spännande att få lära känna ett nytt land, ett nytt språk, en ny kultur. Även om Holland inte är så himla olikt Sverige. Det var så roligt att göra det här tillsammans med familjen, det är ett minne vi kommer att ha med oss hela livet.
Under första halvåret i Holland åkte Emma Larsson tillbaka till Uppsala en gång per månad för att vara med på en kurs som heter Diamond Cutters – en kurs för att främja forskarkarriären för SLU:s kvinnliga doktorer.
– Där diskuterade vi kravet på att åka utomlands på postdok, och det var flera på kursen som såg det som ett hinder för just kvinnor, att det kanske är en av orsakerna till att kvinnor hoppar av den akademiska karriären, spekulerar Emma Larsson.
Hon tycker att det skulle underlätta om universiteten eller forskningsråden kunde hjälpa till så att postdoktorer slapp en del av det administrativa krånglet som är förknippat med att arbeta utomlands.
– Privata företag kan ju hjälpa anställda som ska arbeta i ett annat land, med att hitta skolor och bostad och ta reda på hur det fungerar med olika myndigheter. Vi fick ju försöka ta reda på precis allting själva, och myndigheterna verkade inte heller ha koll på vad som gällde.
Ekonomiskt har familjen varken gått plus eller minus på att bo utomlands. De hyrde ut lägenheten i Uppsala och Emma Larsson fick extra pengar från forskningsrådet för att kunna ta med familjen.
Karriär i ett och samma hus
Det fanns inga bättre projekt någon annanstans.
– Inte en chans att jag kunnat vara så produktiv som jag varit, om jag i stället flyttat mellan universitet.
Det säger Robert Fredriksson som ser flera fördelar med att inte byta forskarmiljö.
Han läste sin grundutbildning vid Uppsala universitet, doktorerade på Institutionen för neurovetenskap vid samma lärosäte, och gjorde också postdok i samma hus. I dag är Robert Fredriksson lektor och studierektor i farmakologi på institutionen där han ”vuxit upp”. Det går med andra ord att göra akademisk karriär även om man stannar kvar vid sitt alma mater.
Nackdelen är att det finns en hel del fonder som Robert Fredriksson inte har kunnat söka pengar ifrån, i och med att han saknar en postdok utomlands i sitt bagage.
– Många anslag inom medicin är vigda för de som har varit postdoktorer utanför Sverige, berättar han.
Robert Fredriksson har ändå lyckats hitta extern finansiering för sin lön i stort sett hela forskarkarriären.
– Förr dök frågan alltid upp, om var jag hade gjort postdok. Då har jag förklarat att jag stannade kvar på institutionen helt enkelt för att jag inte hittade några bättre projekt utomlands.
Han hade i princip kunnat flytta vart han ville med de postdokanslag han fick en gång i tiden, men valde att stanna.
– Jag hade projekt igång som jag ville göra klart. Jag hade försöksdjur som inte gick att flytta hur som helst. Tekniken och resurserna fanns här, förklarar han.
Robert Fredriksson forskar om proteiner i hjärnan. Proteiner som ser till att nervceller har rätt koncentrationer av aminosyror och näringsämnen. När proteinerna inte fungerar kan de orsaka psykiska sjukdomar som depression och schizofreni. Målet är att hitta läkemedel och att kunna sätta mer specifika diagnoser hos olika människor.
– Jag samarbetar med Akademiska sjukhuset i Uppsala. Vi mäter hur nivåerna av de här proteinerna förändras hos patienter när de får medicin. Vi vill att proteinnivåerna ska tala om för oss om en patient blir bättre av medicinen, eller om man i stället ska sätta in en annan medicin.
Förutom en fast lektorstjänst är Robert Fredriksson numera också kvar i Uppsala av familjeskäl.
– Min sambo har också en forskargrupp i Uppsala, hon har inte heller varit postdoktor utomlands. Och nu är våra barn också så rotade här.
Världen har blivit mindre. Det går att knyta internationella kontakter även om man själv har sin bas på ett och samma ställe.
– Jag har ju varit på kortare utflykter utomlands, några veckor hit och dit, och lärt mig tekniker. Möjligen hade jag kunnat hämta hem fler metoder om jag varit en längre period utomlands. Men sen har det ju kommit hit postdoktorer till min forskargrupp, som tagit med sig sina kunskaper hit.
I och med sin fasta anställning oroar sig Robert Fredriksson inte för framtiden. Under de korta perioderna utan extern finansiering har han kunnat falla tillbaka på lektoratet som han är tjänstledig ifrån.
– Det har visserligen blivit tajtare med forskningsanslagen inom medicin. Anslagen blir allt mindre. Det blir svårare och svårare att bedriva långsiktig forskning på den nivån man skulle vilja, säger han.
Att bli ”oumbärlig” kan vara en strategi att hålla sig kvar i karriären, på universitetet, liksom på andra arbetsplatser. Robert Fredriksson konstaterar att på Institutionen för neurovetenskap har engagemang i undervisningen hållit forskare kvar.
– En person lär sig att hålla vissa föreläsningar och sedan inser andra hur mycket jobb det skulle bli om den personen flyttar. Just när man går på externa pengar i två–tre år så har många inställningen att man inte ska behöva undervisa eller engagera sig i något annat än just sitt forskningsprojekt. Men med den inställningen blir man väldigt ”över” när den externa finansieringen tar slut.
Ett bevis på självständighet
Inga äldre kollegor hade gjort något liknande. Men Kristina Glimelius, som gjorde sin postdok i USA redan på 1970-talet, har aldrig ångrat sig. Under resten av yrkeslivet har hon uppmanat sina doktorander att göra samma sak.
Professor emerita Kristina Glimelius har just varit på semester i Frankrike och träffat vänner som hon haft sedan postdoktiden. För henne var perioden i Oregon i USA på 1970-talet helt avgörande för den akademiska karriären. Hon fick kontakt med en forskare som hon samarbetat med under alla år sedan dess, och vänner för livet. Inte konstigt att hon uppmuntrat sina egna doktorander att göra som hon: ”Pröva era egna vingar! Kom tillbaka och stå på era egna ben!”
– Vi var lite före vår tid kan man säga, det var inte alls självklart eller ens aktuellt att åka iväg på postdok utomlands på den tiden. Ingen av mina äldre kollegor på institutionen vid Uppsala universitet hade varit på postdok, vad jag vet, berättar Kristina Glimelius.
Hon minns en kollega som sa: ”Oj då, ska du inte stanna hemma och bevaka möjligheterna att hitta en tjänst?”
– Men jag tyckte att det var så spännande att få åka iväg. Så vi åkte, jag och familjen. Jag blev erbjuden en tjänst i USA. Min dotter var liten, min man hittade finansiering för att även han göra postdok i Oregon. Vi hade båda nyligen disputerat med ett halvårs mellanrum, berättar hon.
De stannade ett år i USA. – Ett alldeles utomordentligt år, det var det bästa som kunde hända mig.
Kristina Glimelius kom tillbaka till Uppsala med en egen nisch. En ny inriktning på sin forskning som lade grunden till att hon fick en forskarassistenttjänst vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, och kunde etablera sig som forskningsledare, starta upp sin egen forskargrupp och ett eget labb, med ett internationellt nätverk i ryggen.
– Handledaren på labbet i Oregon och jag etablerade ett samarbete som fortsatt i många år. Vi har bytt studenter och postdoktorer med varandra. Och i kväll kommer han till Sverige och hälsar på. Vi är goda vänner helt enkelt. Men ingen av oss är kvar i forskningen nu, vi är pensionärer.
Jenny Carlsson är den sista i raden av Kristina Glimelius före detta doktorander. Hon vittnar om hur handledaren peppade sina doktorander att åka på postdok, och även att åka utomlands under själva forskarutbildningen. Jenny Carlsson arbetar i dag på Gentekniknämnden, och har varit postdoktor i två omgångar, vid Michigan State University, MSU, i USA och vid Göteborgs universitet, innan hon lämnade akademin. Hon tycker inte att det borde spela någon roll, principiellt för karriärmöjligheterna, om man åker utomlands eller om man gör postdok vid ett annat svenskt universitet.
– Jag upplevde att forskningsmiljöerna vid SLU och Göteborgs universitet skilde sig mer åt än forskningsmiljöerna vid SLU och MSU. Organisationer kan se likadana ut på papperet men ändå skilja sig åt mycket i hur arbetsstrukturerna fungerar i praktiken, säger hon.
Kristina Glimelius instämmer och säger att det inte är avståndet från hemuniversitetet i sig som spelar roll. Det är viktigare att man hamnar på ett bra ställe och får möjlighet att utvecklas och bli självständig i sin forskning. Om det sedan är i Japan eller Finland eller vid ett annat universitet i Sverige borde inte spela någon roll. Det viktiga är att man visat att man är självständig och klarar sig utan sin handledare. Och postdokperioden blir ett tillfälle att känna efter om man vill fortsätta med forskningen.
– Du ska visa att du kan flytta på dig, att du kan klara dig själv och göra något annat inom din disciplin. Åtminstone såg vi det så när jag satt i Vetenskapsrådet och utvärderade forskningsansökningar, säger Kristina Glimelius.
Som postdoktor kan man få tillfälle att verkligen ägna sig åt forskning till 100 procent.
– Det var en stor fördel med postdokperioden. Jag behövde inte undervisa. Jag behövde inte bry mig om kommittéer och möten. Jag kunde jobba helt och fullt med bara forskningsprojektet, säger Kristina Glimelius.
