Hon vill inte gå ut med sitt namn, men vill göra sin erfarenhet känd. Vi kan kalla henne Anna. Hon är antagen vid ett svenskt lärosäte och har varvat längre vistelser här med fältstudier i hemlandet.
I Sverige varvar hon nu avhandlingsarbete med okvalificerat extrajobb varje dag.
Hennes avtalade fyra år inom sandwichprogrammet är nämligen slut, därmed också uppehållsbidraget.
Vad hände? Hon blev sjuk en längre period och födde även ett barn under forskarstudierna. Men hemuniversitetet accepterar inte det som skäl att förlänga hennes sandwichprogram. Inte heller lät det henne få uppehållsbidrag när hon var sjuk och nyförlöst i Sverige. Återvänd hem eller arbeta där, var budet. Men av hälsoskäl kunde hon inte resa.
Situationen är okänd för Leif Abrahamsson, ställföreträdande föreståndare för International Science Programme, ISP, som koordinerar sandwichprogrammen. Hans erfarenhet är att parterna är generösa med att utöka kontraktstiden, inte minst av hälsoskäl. Dessutom kan man visst få uppehållsbidrag om man är sjuk eller nyförlöst i Sverige.
Problemet är att detta är möjligheter, inte rättigheter. Anna berättar att hennes institution i Sverige har försökt hjälpa henne att hitta lösningar. Men hon lyder under flera olika regelverk och det är svårt att ens veta vem de ska förhandla med.
– Om sandwichprogrammens riktlinjer tydliggör vad vi har rätt till blir det lättare för oss att förhandla och komma med förslag på hur de kan förbättras, säger Anna.
Hon tycker till exempel att även undervisning och institutionsarbete ska klassas som kapacitetsuppbyggnad och ge rätt till förlängda forskarstudier.
Universitetsläraren har också varit i kontakt med fem doktorander på ISP:s egna program. De delar Annas syn på sandwichprogrammens viktiga roll. Ett par vittnar om hinder som oklara villkor skapar. Till exempel kan de utestängas från interninformation, kurser och konferenser.
Då är de beroende av engagemanget från sina handledare, administrationen och ISP – och alla har nästan bara gott att säga om det. En doktorand föreslår ändå att ISP tydligare reglerar med de svenska institutionerna vilka rättigheter doktoranderna har där. Det är särskilt viktigt för de som inte är antagna vid det svenska lärosätet.
ISP bjöd för några år sedan in Uppsala studentkårs doktorandrepresentant till ett informationsmöte, men ISP har inte involverat facket i sandwichprogrammen. Detta tycker inte Leif Abrahamsson är konstigt. Deltagarna är att betrakta som gäst- eller uppdragsdoktorander, menar han.
Signe Borch, ledamot i SULF:s doktorandförening, håller inte med.
– Sandwichdoktorander gör mycket mer än bara en termin här. De är del av ett projekt mellan två universitet. När de har kurser och handledning här måste de ha samma rättigheter som andra doktorander, säger hon.
Staffan Smedby, enhetschef på Sida, berättar att inte heller de har involverat facken.
– Det är snarare universiteten som borde ha tydlig process och informera berörda parter om innebörden av samarbetena man ingår. De innebär ett ganska stort åtagande. Sedan kan såklart universiteten komma tillbaka till oss och ha synpunkter på avtalen, säger han.
Läs också: Osynlig doktorandgrupp saknas i statistiken
