Studenters exkludering är allvarligt oroande

”Dessa ”invandrare” blir i många fall tvingade att bilda egna grupper; grupper som visat sig vara minst lika välpresterande som de andra.”

Why are all the black kids sitting together in the cafeteria?
Så heter en bok av psykologen B.D. Tatum. Den handlar om utvecklingen av rasidentitet vid amerikanska lärosäten. Själv jobbar jag vid ett svenskt lärosäte, som universitetslektor.
Det är en solig dag och jag håller introduktion i en kurs på lärarutbildningen. Vid första anblicken kan man se att det är en klass med en tydlig majoritet svenskar och en mindre grupp som verkar ha utomeuropeisk bakgrund, så kallade ”invandrare”.
Efter presentationen vet vi bland annat att ”invandrarna” kommer från olika länder, har levt i Sverige olika lång tid och har varierande utbildning och yrkesbakgrund; från datautbildning till gymnasielärare. Några av dessa ”invandrare” är egentligen födda eller uppvuxna i Sverige.

Mot slutet av dagen kommer några studenter fram och vill byta basgrupp av olika anledningar, först bara sådana med ”svensk” bakgrund, slutligen också en ”invandrare”. Han säger att de nu bara är två kvar i hans basgrupp, och frågar om de kan gå samman med andra som också blivit kvarlämnade i sina basgrupper.
Efter en stunds förvåning, utbrister han: ”Vad konstigt, alla vi som är i den nya gruppen är invandrare.”
Han fortsätter, nästan vädjande:
”Men jag är född här. Min mamma är svensk. Jag kan inte pappas språk, mitt modersmål är svenska.”
För honom är det kanske en plötslig insikt, men tyvärr inte för mig. I arbetet med min avhandling, ”den Andre” i lärarutbildningen, kom jag i kontakt med studenter, studievägledare och lärarutbildare som alla vittnade om denna återkommande situation.

Redan på 1970-talet beskrevs problemet att ”svenska” studenter i stor utsträckning väljer bort att samarbeta med ”invandrarna” vid grupparbeten, vare sig de senare växt upp i Sverige eller inte. Dessa ”invandrare” blir i många fall tvingade att bilda egna grupper; grupper som visat sig vara minst lika välpresterande som de andra. Studier på flera håll visar att detta är ett problem som inte minskat med åren.
Naturligtvis betyder det inte att dessa exkluderingar och denna segregering alltid sker. Men det sker tillräckligt ofta för att vi behöver vara allvarligt oroade. I det här fallet är både de som exkluderar och de som exkluderas våra framtida lärare. Lärare i ett ”supermångfalds-Sverige” där de ska arbeta i skolor med barn och unga med ursprung från världens alla hörn, däribland Sverige, som ska bli nästa generation som tar ansvar för vårt samhälle. Detta problem handlar om hela utbildningssystemets, och därmed samhällets, framtid.

Rasismen och annan diskriminering existerar och växer för att det finns grupper som får fördelar av det för tillfället. Som jag själv; innan jag blev politisk flykting och flyttade till Sverige tilldelades jag – som iranskfödd – privilegier som landets afghanska flyktingar var uteslutna ifrån. Många bland oss vann fördelar på det, men samhället i stort förlorade. I grunden låg en djupt inpräntad världsbild där vi som grupp såg oss som högre ställda än ”de Andra”. En rasism.

Med tanke på att en stor majoritet av oss i akademin är emot rasism, är det hög tid att göra praktik av våra idéer och bekämpa strukturer inom själva utbildningssystemet som låtit sig inpräntas av rashierarkiska föreställningar, och inte vänta på att detta ska fixas av politiker eller aktivister utanför akademin. Våra kursböcker, läroplaner, kursplaner, rekryteringar, hela strukturen samt våra dagliga handlingar behöver ses över, ifall vi som ett viktigt samhällsinstitut vill vara med och bidra till ett sammanhållet samhälle i globaliseringens tidevarv.

Zahra Bayati,
universitetslektor i pedagogik vid Göteborgs universitet


Kategorier: Artiklar, Mångfald, Student, Undervisning, Krönikor, Zahra Bayati