Ovanligt tung propp ställer krav på regeringen

Helene Hellmark Knutsson måste lägga in högsta växeln.

Snacket går att utbildningsdepartementets arbete med den kommande forskningspropositionen inte riktigt har tagit fart.

Visserligen har underlag och synpunkter från sektorns aktörer och intressenter ännu inte landat, dessa finslipas just nu för inlämning under oktober.
Men ändå borde departementet för länge sedan ha petat i högsta växeln, eftersom man signalerat att proppen som ska presenteras om ganska exakt ett år kan bli något alldeles extra, kanske rentav ett politiskt aktstycke vars motsvarighet inte skådats sedan Erlanders tid och den stora universitetsutredningen, U 55.
Inte främst beroende på det av högre utbildnings- och forskningsminister Helene Hellmark Knutsson utlovade tioåriga perspektivet, utan därför att propositionen förutom forskning och innovation den här gången också ska omfatta högre utbildning.

Forskningspropositioner är alltid tunga (och därmed arbetskrävande) politiska produkter, samt en given chans för ansvarig minister att göra avtryck.
Proppen måste dock förankras i flera departement, inte minst hos finansministern, eftersom det ofrånkomligt mest väsentliga ändå brukar bli om huruvida det vankas nya och helst stora pengar.
Den minister som vill lägga fram en ekonomiskt substantiell propp måste därför, förutom en tydlig viljeinriktning, besitta en kombination av fingertoppskänsla och ångvältsbeteende, för att inte bli förlorare i regeringskansliets interna maktspel.

Som om inte det vore tillräckligt krävande tillkommer alltså införlivandet av högre utbildning, vilket skulle kunna innebära att det är dags för det så länge efterlysta gemensamma anslaget, pengar till utbildning och forskning i samma påse.

Och i så fall en omvälvande förändring jämfört med det universitet och högskolor vant sig vid, att forskning/innovation hanteras i fyraårscykler, medan högre utbildning ingår i den årliga statsbudgeten.
Helene Hellmark Knutsson har visserligen inte ordat särskilt mycket om nyorientering, utan snarare berömt alliansens forskningspolitik, men i maningar och uppdrag att komma med inspel och underlag så heter det otvetydigt att proppen ska omfatta ”forskning, högre utbildning och forskningsrelaterad innovation”.

Och när moderata riksdagsledamoten Betty Malmberg i somras ville försäkra sig om att innovation skulle ingå i proppen gav ministern på köpet besked om högre utbildning:

Investeringar i forskning medför nya upptäckter och ökad kunskap. Något som i sig är värdefullt och ett viktigt mål. Men vi vill även se en ökad användning av forskningens resultat. Den ska resultera i nytta i samhället och tillväxt i näringslivet både på kort och på lång sikt. Regeringen ser därför ett behov att stärka banden mellan forskning, utbildning och innovation. Innovationsaspekten blir därmed en viktig och naturlig del i den kommande forskningspolitiska propositionen. Vårt mål är att se till helheten och inte betrakta utbildning, forskning och innovation som separata områden.”

Att den här regeringens ministrar är varma anhängare av det inte givet glasklara begreppet ”innovation” är ingen hemlighet. Men hur är det tänkt att högre utbildning, proppens nykomling, ska hitta sin plats inom ”helheten”? I förhållande till ”innovationsaspekten” och ”tillväxt i näringslivet”?

Och avser departementet verkligen all högre utbildning? Nja. Det svar jag nyligen fick från departementet var: ”Ja, de delar av högre utbildning som har bäring på forskning”.

Därmed lär det framgå av proppen vilka delar av högre utbildning som har ”bäring på forskning”. Och indirekt vilka delar som inte anses ha det, trots högskolelagens krav på forskningsanknytning.

Reaktionerna på en sådan uppdelning kan till och med komma att överrösta den förväntade debatten om hur mycket eller lite pengar proppen levererar.

MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se.


Kategorier: Krönikor, MarieLouise Samuelsson, Forskning, Politik