Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut. Vi ber om överseende med detta.

Kan svensk life science resa sig ur askan?

På bara några år försvann tiotusen jobb inom life science-näringen. Den storindustri som skapat välstånd och fostrat generationer av forskare har ersatts av nedsläckta laboratorier, småföretag och frilansar. Kan de skapa ett nytt life science-mirakel? Omöjligt är det inte.

11 september, 2015
Thomas Heldemark
Thomas Heldemark

När Janet Hoogstraate kom till Sverige som 27-åring var hon nyligen disputerad biofarmaceut vid Leidens universitet i Nederländerna. Hon ville jobba i industrin, ta fram läkemedel. Akademin var för ensamt tyckte hon. Men i Holland fanns ingen läke-medelsindustri. De flesta av hennes kurskamrater flyttade utomlands, några bytte bransch. Då, i mitten av 1990–talet, hade svensk läkemedelsindustri sina glans-dagar. Storföretagen Astra och Pharmacia letade i Europa efter disputerade talanger.
Janet Hoogstraate hamnade i Södertälje. Bingo för Sverige alltså. Där jobbade hon i 18 år tills Astra Zenecas forskning lades ner 2013. Vart ska dagens högutbildade kemister, biologer, farmaceuter och läkare ta vägen? Vem tar hand om deras patent och idéer?
– Jag trivdes från första till sista dagen. Det vara fantastiskt att arbeta på Astra och det var bra när det fanns flera företag som konkurrerade om personalen. I dag försvinner för mycket från Sverige. Vi har superbra forskare, superbra idéer men det där sista steget saknas och då kommer någon annan och gör pengar på det, säger Janet Hoogstraate när vi ses i Astra Zenecas gamla forskningslabb i Södertälje.

Vi talar om en näringsgren som nyss var nästan lika stor som pappersindustrin sett till exportvärdet. Med mängder av företag inom medicin, bioteknik och medicinteknik. Den har gett oss innovationer som konstgjorda njuren, kuvösen, ultraljudet, strålkniven, Brånemark system, permobilen. Liksom Xylocain, Bricanyl, Healon, Sephadex, Losec med flera läkemedel. En bransch som fostrat tusentals forskare, flertalet kvinnor.
Nu tycks den dö bruksdöden, eller ser det bara så ut? Astra Zeneca har lagt ner två av tre forskningsenheter och sagt upp två tusen forskare. Vinstgivande företag som Pharmacia och Biovitrum har sedan länge styckats, sålts och lösts upp i dimmor i försäljningar och fusioner. Forskning och kliniska prövningar har försvunnit till andra länder. Antalet jobb i läkemedelsbranschen har minskat mest i Sverige av 16 jämförbara länder.
– Det som hänt i Sverige är närmast unikt globalt. Hur en framgångsrik industri, med högt förädlingsvärde, på kort tid bara rasar och nästan försvinner, säger branschanalytikern Anders Olshov som gjort flera studier av nordisk läkemedelsindustri.

Forskargatan, Snäckviken. Tisdag eftermiddag i juni. Några droppar regn i luften och Janet Hoogstraate möter upp på en nästan tom parkering. Någon har sett till att sopa framför entrén till forskningslaboratoriet. Vi befinner oss på klassisk svensk industrimark. Astra Zenecas pillerfabrik som fortfarande tuffar på lite längre ner på gatan svarar ensam för fyra procent av den totala svenska exporten. Tillsammans med grannen Scania produceras här i Södertälje tio procent av Sveriges samlade exportvärde.
Forskarna fick några månader på sig att packa ihop, sälja försöksdjuren, stänga och släcka efter sig. Astra Zenecas ledning i London berömde personalen för att de lojalt fortsatte arbeta in i det sista. Oklart hur det berömmet smakade. Men det dröjde inte länge innan nya företag ville in. Före detta anställda med spetskunskaper och patent på fickan ville dra nytta av den maskinpark deras förre arbetsgivare lämnat efter sig. Astra Zeneca övergav toppmodern laboratorieutrustning för ett värde av fem miljarder kronor.

Janet Hoogstraate är numera chef för företaget som hyr ut de lediga lokalerna och utvecklar företagsparken Biovation Park. Hennes rum befinner sig längst ner i huset med en handikappramp och lite vildvuxet gräs utanför fönstret. På ett år har hon lockat hit 33 företag och skapat ett Astra Zeneca i miniatyr. Här finns kemister, biologer, toxikologer, farmaceuter. Här finns experter på att designa kliniska studier, på att formulera läkemedel i tabletter eller krämer – kort sagt: här finns det mesta som behövs för att utveckla läkemedel.
– Astra Zeneca hade hela värdekedjan. Här kan vi göra ungefär samma saker men med många små företag som samverkar säger Janet Hoogstraate.
Hon är försiktigt optimistisk.
– Det positiva är att det går bra för företagen här. De är skickliga och de hittar sina kunder. En annan rolig sak är att företagen pratar med varandra. Folk samarbetar på ett sätt som inte skedde under Astras tid, säger hon.
Det går att vara smartare här, förklarar hon. Kliniska prövningar kräver normalt tusentals patienter och kan kosta en miljard att genomföra. Men för ett smärtpreparat med smalt användningsområde, inför exempelvis vävnadsprov, kan det räcka med ett 20-tal patienter.
– Då blir det fullt görligt. Sedan kan användningsområdet vidgas, säger Janet Hoogstraate, som själv har en portfölj med patent hon vill förverkliga.

Vi ger oss ut på vandring genom lokalerna och möter Johanna Haglund i korridoren. Hon och två kollegor driver företaget Metasafe, ett analyslabb för läkemedelsmetabolism. Myndigheterna kräver noggranna analyser av hur läkemedlet beter sig i kroppen. Sådana kompetenser finns inga utbildningar för. Den sitter i fingrarna på erfarna specialister som Johanna Haglund, disputerad toxikolog. Hon och de två andra i företaget är före detta Astra Zeneca-anställda.
Hur går det?
– Jo tack, det puttrar på, säger Johanna Haglund och börjar räkna upp nya kunder både bland läkemedelsföretag och akademiska grupper som sysslar med tidig läkemedelsutveckling.
De får i genomsnitt två nya kunder i månaden nu, berättar hon.
Är det kul eller bara jobbigt?
– Det här är jättemycket roligare än Astra. Det är spännande att driva sin egen sak och att göra sådant man tror på. Även om man jobbar mycket är det en frihet.
Så säger väl småföretagare bara när det går bra?
– Visst. Innerst inne är det ett helvete med pressen och otryggheten. Det har funnits stunder när jag tänkt att ”jag skiter i det här och söker mig ett jobb”. Men nu går det bra och då är det kul, säger Johanna Haglund.
Består svensk life science numera av ett gäng frilansar? Visserligen med doktorshattar och drösar av expertkunskaper. Men som likafullt måste hålla ett öga på plånboken, vilket snävar in tanken. Och vars kompetens har ett bäst-före-datum. Här i huset finns många företag med spetskunskaper i absolut världsklass, förklarar Janet Hoogstraate. Men de kommer efterhand att obönhörligen halka efter. Om de inte uppdaterar sig, vilket är svårt.
– Företagen här har varken råd eller tid att gå universitetskurser som kanske kostar hundra tusen kronor. De publicerar sig heller inte i så stor omfattning. Det ligger inte i deras fokus. Här handlar det om att utveckla produkten eller tjänsten och dra in kunder, säger Janet Hoogstraate.
Johanna Haglund är smärtsamt medveten om problemet. Även om hon försöker få tid att gå på konferenser, läsa och ta till sig nya tekniker. Hon är mest bekymrad över återväxten.
– Det vi gör är så komplext. Det tar kanske tio års träning för att bli riktigt bra på det. Det var också det sista som Astra Zeneca avknoppade. Men nu har de gjort det och snart går två av mina kollegor i pension. Vi skulle gärna lära upp nytt folk men jag kan inte se hur det skulle gå till, säger Johanna Haglund.
Janet Hoogstrate vill se nya varianter av adjungerade forskartjänster där småföretagen får del av universitetens spjutspetsforskning och i gengäld bidrar med sina praktiska erfarenheter. Men hon sticker inte under stol med att hon saknar Astra Zeneca som krävde att personalen skulle vidareutbilda sig. Som förväntade sig att de skulle publicera sig.
– Astra kunde slösa. De kunde satsa på sådant som de inte trodde jättemycket på, men som kanske kunde leda till något. Folk fick utbilda sig, chans att disputera. Det går inte att ersätta en så stor arbetsgivare med en massa småföretag. Det behövs stora och medelstora företag också, säger hon.

Vi vandrar vidare i korridorerna. Nedsläckta glasväggar gapar mot oss. Innanför skymtar maskiner som vilar i mörker. Djurförsökslabbet, släckt och stängt. Här och var, i ungefär vart tionde rum, lyser flitens lampa. Det stämmer med tillgänglig statistik över vad som blev kvar efter Astras forskning i Snäckviken; ungefär en tiondel. Och för den tiondelen går det ganska bra.

Professorn i företagsekonomi Örjan Sölvell vid Handelshögskolan kallar företagsslakten för ”kreativ förstörelse”, ett uttryck han lånat från nationalekonomen Joseph Schumpeter. Stora företag försvinner i gräsbränder vilket ger plats för nya plantor. Det må låta friskt och sunt men resultatet har blivit att konkurrenskraften inom svensk life science har sjunkit som en sten. Till exempel har Stockholm-Uppsalaregionen rasat från plats fyra till plats 24 i Europa på sju år. Enligt Örjan Sölvell behövs 17 000 nya högspecialiserade jobb för att behålla den plats i klusterrankningen som man hade 2005. Det är lika många som bor i Flen. Ett Flen fyllt av doktorshattar.
Regeringens nytillsatte life science-samordnare Anders Lönnberg blundar inte för de siffrorna. Men han ger ändå en helt annan bild. Han menar att Sverige har stora chanser att dra nytta av den nya framgångsvåg som många menar att läkemedelsbranschen står inför.
– Det finns all anledning att vara optimistisk, säger han. Astra Zeneca och Pharmacia får vi kanske inte tillbaka men det finns en massa nya små företag. De växer, säger Anders Lönnberg, som tidigare varit vice vd för läkemedelsjätten Novartis Sverige.
Läkemedelsjättarna blir alltmer av marknadsföringsbolag, som outsorcar forskning, tillverkning och kliniska studier, menar han.
– Tidigare ville läkemedelsjättarna inte ta i småföretag med tång. Men man har öppnat sig för att jobba mer intimt med småföretag och med universiteten.

Den nya generationen biologiska läkemedel baserar sig mer på kroppseget material än på kemikalier. Det ökar läkemedelsbolagens behov att komma nära sjukvården. Man behöver tillgång till patienterna, många patienter. Här måste universiteten sluta se sig som konkurrenter och i stället samarbeta. Först då kan vi till fullo dra nytta av våra fantastiska registerdata. Då kommer också de kliniska testerna hit, resonerar Anders Lönnberg.
Men hur är det egentligen med forskningen? Har svensk medicinsk forskning blivit så mycket sämre? Den absoluta spetsen, räknat efter de tio mest citerade procenten av artiklar, tycks ha trubbats av. Där ligger Sverige endast marginellt över världsgenomsnittet, långt efter Danmark, Schweiz och Nederländerna. Däremot är studierna fortsatt många till antalet. Anders Lönnberg har en rak förklaring: 90-talskrisen. Då skars forskningsanslagen radikalt ner och det visar sig 15–20 år senare i mindre citerad toppforskning, menar han. Trenden är dock bruten och på väg upp igen, bland annat vid Karolinska institutet. Toppcentra som Max IV i Lund och SciLifeLab i Solna kommer snart att ge återsken i bibliometrin, resonerar Lönnberg. Ljus vid horisonten enligt regeringens samordnare.
Janet Hoogstraate anser å sin sida att svensk life-science forskning är underskattad, inte minst av svenskarna själva.
– Tala med vem som helst runt om i världen om svenska forskare och du får svar: de gör sin sak, de gör det i tid och de gör det väldigt bra. Däremot är vi dåliga på att slå oss för bröstet och hävda att vi är excellenta.
På tidig forskning är Sverige närmast outstanding, menar hon, med Karolinska institutet som ett av världens främsta medicinska universitet. Men när det börjar närma sig klinisk verklighet, innovation och lansering – ja, det där sista steget tycks saknas, och då kommer någon från USA eller Storbritannien och rycker till sig godbitarna.
– Ta det här senaste med resistenta bakterier som utvecklades i Umeå. Ingen var på hugget här i Sverige. Och så kom Glaxo Smith Kline och tog det till Storbritannien, säger hon.
Hur ska vi ta tillvara dessa sköra plantor? Hur ska vi undvika ännu mer ”kreativ förstörelse”? Anders Lönnberg vill öka basfinansieringen för att möjliggöra djärva långsiktiga satsningar. Han vill se ett ändrat meriteringssystem där samarbete med industrin eller sjukvården ger högre meritpoäng än i dag.
Däremot kanske vi får räkna med att life science-forskningen ändrar karaktär och blir inriktad mindre mot läkemedel och mer mot bio- och medicinteknik. Det är knappast en tillfällighet att bland doktoranderna vid Karolinska institutet är läkarna numera i minoritet. De har fått ge plats för biokemister, ingenjörer, datavetare, psykologer. Möjligen passar medicin- och bioteknik det svenska ingenjörskynnet bättre. Det kräver nerver att satsa i tolv–femton år på en läkemedelsmolekyl som kanske snubblar på mållinjen.

Längre ner på Forskargatan ligger världens största pillerfabrik, den som Pfizer ville köpa i fjol, av skattetekniska skäl. Där finns fortfarande en reception med smattrande Astra Zeneca-flaggor utanför. Den är fortfarande bemannad av två vakter, kvinnliga, och där råder fortfarande -fotoförbud. Under våren kom beskedet att Astra Zeneca ska bygga ytterligare en fabrik, för biologiska läkemedel, i Södertälje. Samt att de anställer nya forskare i Mölndal. Samtidigt meddelar Knut och Alice Wallenbergs stiftelse att de över tio år satsar 1,8 miljarder på life science-forskning. Glädjebesked. Men det svänger fort.
Magnus Larsson är kemist och var expert på kemiska industriella processer inom Astra Zeneca. Nu är han vd för nystartade SP Process Development, med ett 40-tal anställda som huserar i fabriksområdet. Han har lyckats kapa åt sig ett rum med underbar utsikt ner över Snäckvikens vatten. Tallgrenar vispar mot fönstren.
– Återväxten är bättre än vad jag trodde för ett år sedan, säger han. Många av de mindre företagen har kraft. De är proffsigare än tidigare. Jag vet inte om de har bättre idéer, men de är bättre på att omvandla idéer till projekt. De har koll på juridik, de kan hantera pengar. De är helt enkelt bättre på att driva företag.
Han ser hur prestigesatsningar som SciLifeLab och Max IV drar till sig forskare och internationella investeringar och delvis ersätter storbolag som Astra Zeneca.
– Det vi har förlorat har vi förlorat. Samtidigt ändrar sig verkligheten hela tiden. Vi kan fortsätta att bygga styrka inom life science. Det kommer inte att bli detsamma, det blir något annat, säger Magnus Larsson.

Regeringens samordnare Anders Lönnberg tycker sig kunna se genom röken vad detta andra kan bli.
– Tro mig, säger han, om fem år kan vi ha fått fram en världsprodukt som botar en kronisk sjukdom. Vi kan ha ett nytt stort företag med några tusen anställda. Vi kan ha 300 nya små och mellanstora företag som spottar ur sig innovationer och drar till sig investeringar.
Han tillägger:
– Bara vi gör rätt saker.

Thomas Heldemark
Thomas Heldemark
Universitetsläraren utformas enligt journalistiska principer och följer mediebranschens publicitets- och yrkesetiska regler. Tidningen har en fri och självständig ställning gentemot sin ägare, fackförbundet SULF.
Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 2, 2024
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023