Duellen – Ökar jämställdheten tillräckligt snabbt?

Ja, menar Qimh Xantcha, universitetslektor i matematik vid Uppsala universitet. Nej, säger Maria Abrahamsson, docent i fysikalisk kemi vid Chalmers.

1. Hur menar du då?

Qimh Xantcha:
På fakultetsnivå ja; på studentnivå nej. Kvinnliga studenter utgjorde redan 2007 en klar majoritet inom sju av nio fakulteter med 64 procent av avlagda examina. Här har vi ett jämställdhetsproblem som verkar ha gått feministerna förbi. Inom matematik, troligen det ämne med lägst andel kvinnor, rör sig kvoten mot 50/50, vilket är önskvärt, och vi gör vårt allra bästa för att uppmuntra alla studenter. Flickornas matematikintresse är dock skralare än pojkarnas. Av SM-finalisterna brukar 80 procent vara pojkar. Då Stockholms universitet anordnade en kurs i kreativ problemlösning, var 90 procent av de examinerade män. Att dessa förhållanden avspeglas högre upp i systemet är föga förvånande.

Maria Abrahamsson:
– Så länge mina kvinnliga doktorand- och postdokkollegor känner att de behöver fråga ”Är det någon idé att jag satsar på den här karriären, när allt jag ser omkring mig här på jobbet är att mina manliga kollegor har mycket större chanser?” så går det inte tillräckligt fort. Så länge som mina kvinnliga kollegor kommer och frågar mig ”Hur kommer det sig att ingen ens verkar tänka tanken att en kvinna skulle kunna inneha några av de här posterna?” när nya utnämningar presenteras, så är vi inte där vi borde vara. Så länge det finns indikationer på att kvinnor och män bedöms på olika grunder vid fördelning av anslag och rekryteringar så krävs förändringar

2. Vilka fördelar eller problem ser du med kvotering?

Qimh Xantcha:
– Kvotering avvisas bäst med allt det förakt en sådan idé är värd. Den innebär ju, att man anställer en sämre sökande till förfång för en bättre meriterad av ”fel kön”. Det strider mot akademins hela idé om meritokrati, alltså att personens begåvning och kompetens recenseras, snarare än kön eller annat ovidkommande, och leder förstås till att kvaliteten blir lidande och spjutspetskompetens går förlorad. Ävenså odlas bilden av kvinnor som en hop stackare man måste klappa på huvudet och hjälpa in överallt, när de icke mäktar av egen förmåga.

Maria Abrahamsson:
– Det finns en fördel med kvotering – att den numerära ojämställdheten relativt snabbt kan jämnas ut, vilket på sikt kan riva upp föreställningar om ”hur det är”. Men det finns också stora problem med kvotering, där det viktigaste är att det riskerar att användas för att misstänkliggöra de kvoterade individerna. Min uppfattning är att de negativa konsekvenserna på individnivå, för såväl kvinnor som män, är för stora med kvotering. Däremot kan det finnas skäl att vid fördelning av forskningsanslag försäkra sig om att fördelningen av utdelade anslag stämmer någorlunda väl överens med hur ansökningarna fördelade sig mellan kvinnliga och manliga sökande.

3. Vad anser du om debatten kring jämställdhet vid universiteten?

Qimh Xantcha:
– Det görs oerhört mycket (enligt min erfarenhet från doktorandantagning och lärarförslagsnämnd) för att främja meritokrati och likabehandling; så ska det också vara. Debatten blir ofta skev då man negligerar att jämställdhet kommer underifrån. När dagens professorer forskarutbildade sig var en tredjedel kvinnor, vilka dessutom gjorde postdoktjänstgöring i lägre utsträckning än männen. Det förklarar dagens situation med 25 procent kvinnliga professorer, men det är förstås obegripligt för den som stirrar sig blind på 50/50perspektivet. Forskarutbildningen blev jämställd 2004, och professorsanställningarna kan rimligen förväntas bli jämställda 25 år senare, alltså först 2030. Processen tar tid.

Maria Abrahamsson:
– Jag tycker, i ärlighetens namn, att jämställdhetsdebatten vid våra universitet ofta är ganska förvirrad, styrd av missuppfattningar och önsketänkande (”det var så förr, det är inte så nu”, ”jag har inga fördomar”) snarare än fakta. Jag tycker också att den ofta missar den långsiktigt viktigaste åtgärden – att kvalitetssäkra rekryteringar och anslagsprocesser, för det är där vi verkligen kan göra skillnad och det kommer att gynna alla. Slutligen, trots att nästan alla vill ha en jämställd akademi saknas ofta insikt om att vi måste rannsaka oss själva och vårt eget beteende, oavsett var vi är i karriären och vilket kön vi tillhör.


Kategorier: Artiklar, Jämställdhet