Många hade sökt sig till Stora salen i Kårhuset Rindi på tisdagseftermiddagen där Mats Benner, professor i forskningspolitik vid Lunds universitet, och Hans-Gustaf Ljunggren, professor och dekan för forskning vid Karolinska institutet, KI, diskuterade frågan ”Har Sverige den bästa möjliga forskar- och universitetslärarkarriären?”
– Har vi en forskar- och universitetslärarkarriär? Jag är tveksam, sa Mats Benner.
Han menade att det i ordet karriär ligger förväntningar, mål, måttstockar och kommunikation. Något som saknas eftersom svenska universitet är präglade av interna arbetsmarknader.
– Det finns ingen tydlig väg igenom, man kan excellera eller också icke-excellera, man finns där och rör sig som en silverfisk i vissa fall och som en zebrafisk i andra fall. Det finns en otydlig bild av vad det innebär att vara anställd på ett svenskt lärosäte.
Vill ha sexåriga meriteringstjänster
Hans-Gustaf Ljunggren menade att ett karriärsystem måste vara tydligt, förutsägbart och innehålla definierade steg. Det måste vara klart vad som krävs för att nå nästa steg och vid varje steg måste forskare från andra universitet ha möjlighet att komma in i systemet. Hans-Gustaf Ljunggren tycker att Sverige behöver jobba mer med forskarrörlighet och bygga system som premierar rörlighet mellan olika universitet. Det bör också finnas fler alternativa icke-karriärtjänster.
– Vid KI är det självklart att de ungefär 400 personer som erhåller doktorsgrad varje år inte kan bli professorer vid KI. Det behövs positioner som vi ser vid amerikanska universitet, som staff scientist eller research fellows, olika former av specialister som har en specifik funktion och är viktiga i sin forskargrupp utan att för den delen behöva göra fortsatt karriär.
Hans-Gustaf Ljunggren ville också ha sexåriga meriteringsanställningar för att kunna utvärdera nya forskare ordentligt.
– Efter fem år ska det göras en utvärdering av forskarna om det finns möjlighet att gå vidare i en tillsvidareanställning enligt definierade kriterier. Alternativt en avveckling under ordnade former under ett år. Inom livsvetenskaper och medicin är det svårt att utvärdera en ung forskare redan efter tre år.
Parallellt vill han kunna utlysa positioner eller medel för finansiering av positioner på fem år. Det skulle ge forskare från andra universitet i landet och internationella forskare möjlighet att komma in.
Han påpekade att en sexårig meriteringsanställning kräver förändring i högskoleförordningen. Majoriteten forskningsfinansieringen kommer också från externa parter, vilket gör att andra är med och styr. Andra problem är också den ojämna karriärstrukturen och de många doktoranderna.
– Vi har för få mellantjänster och för många professorer, sa Hans-Gustaf Ljunggren.
”Man ska vara tacksam för att få vara på KI”
Mats Benner kontrade med att KI har varit vägröjare när det gäller synen på anställning som något människor ska vara tacksamma för.
– Man ska vara glad att vara student på KI, även om man inte blir oerhört väl behandlad, så är det ändå ett privilegium att vara där. Man ska vara glad att vara forskare där för miljön är så stjärnbeströdd. Om KI vänder om och säger att det här ska vara en meningsskapande miljö, vi kan inte köra med den här major Uggla-modellen, att man måste lida pin för att bli fin, då är allt möjligt.
Vart tog lärarna vägen?
Här undrade Philip Radtke från Chalmers studentkår varför det bara pratades om forskarkarriären men inte universitetslärarkarriären. En karriär som Hans-Gustaf Ljunggren menade var precis lika viktig.
– Där har vi förstås en parallell tanke och ett pågående strategiarbete. Vi har att bygga tre karriärspår; för forskaren, kliniska forskare och de som ägnar en stor del av sin verksamhet åt undervisning. Vi måste bli bättre på att värdesätta insatser i undervisningen och de ska vara meriterande för högre anställning eller lektorat och professurer, sa han.
Mats Benner berättade att hans första möte med en svensk universitetslärare var med en person som stolt berättade att han inte hade undervisat på 20 år.
– Och han ämnade inte göra det heller.
