Tydliggör vem som är författare och medarbetare

Svenska lärosäten borde följa internationella regler för vem som är författare till en vetenskaplig studie. Det skriver Inge Axelsson, professor emeritus i medicinsk vetenskap.

Eivind Torp, docent i juridik vid Mittuniversitetet, argumenterar på ett övertygande sätt för ett tillägg till högskoleförordningen för att doktorand och handledare i förväg ska komma överens om vem som ska vara författare till vad. Jag vill nu diskutera vad som bör styra sådana överenskommelser.

International Committee of Medical Journal Editors (ICMJE; även kallad Vancouver-gruppen) har ställt upp regler för vem som är författare till en vetenskaplig studie. Reglerna från ICMJE används över hela världen även av icke-medicinska universitet och fakulteter, bland annat flera avdelningar vid humanvetenskapliga fakulteten (HUV) vid Mittuniversitetet. Eivind Torp och jag är knutna till HUV.

Rekommendationerna från ICMJE säger att författarskap ska baseras på att en författare ska:

  • Ge substantiella bidrag till idé eller planering av arbetet; eller insamling, analys eller tolkning av data;
  • och skriva utkast till manuskriptet eller revidera det kritiskt för viktigt intellektuellt innehåll;
  • och godkänna slutversionen som ska publiceras;
  • och ansvara för hela arbetet så att frågor om noggrannhet eller integritet hos alla delar av arbetet undersöks och löses.

Om en person anges som författare utan att hen uppfyller alla fyra kriterier är hen en gästförfattare (guest author, gift author, nonwriting author). Om en person uppfyller alla fyra kriterierna men inte står uppsatt som författare är hen en spökskrivare (ghost author, nonauthorwriter). Båda fenomenen räknas som forskningsfusk (scientific misconduct) som kan leda att tidskriften drar tillbaka studien och skämmer ut de inblandade. Den som uppfyller ett till tre kriterier kallas medarbetare (contributor) och bör listas i slutet av rapporten om hen accepterar det.

I minst en forskargrupp på HUV är det praxis att också ledaren för forskargruppen är medförfattare även om hen inte alls hjälpt till med forskningen, alltså en gästförfattare. Vid en annan avdelning på HUV är det vanligt att doktoranden är ensamförfattare till alla delarbeten utom ett. När sådana avhandlingar publiceras bör man fråga sig: har doktoranden bara fått handledning i början av avhandlingsarbetet och sedan fått klara sig själv, eller har handledaren varit spökskrivare? Båda alternativen är allvarliga fel. Spökskrivning innebär att doktorandens meriter blåses upp och hen får en fördel framför doktorander i samma ämne på andra högskolor medan handledaren berövas meriter. Samtidigt riskerar man upptäckt, återkallande av rapporten och skam. Varför reagerar inte fakultetsnämnden när alla delarbeten utom ett bara har doktoranden som författare?

Jag föreslår att även svenska universitet och högskolor använder reglerna från ICMJE för att få en konsekvent, anständig och internationellt accepterad användning av begreppen författare och medarbetare. De enskilda författarnas och medarbetarnas insatser bör listas i slutet av alla publicerade rapporter.  Doktorsopponenter, peer reviewers och redaktörer bör slå ned på allt misstänkt forskningsfusk. Som redaktör har jag ibland uppmanat korresponderande författare att stryka medförfattare som inte uppfyllt ICMJE-kriterierna och jag har blivit prompt åtlydd.

Inge Axelsson
Seniorläkare, Barnkliniken, Östersunds sjukhus, 
professor emeritus i medicinsk vetenskap, Mittuniversitetet


Kategorier: Debatt, Forskning
Lärosäten: Mittuniversitetet