Jag tror att det kan vara viktigt att, som undervisande forskare, principiellt opponera sig mot formen som standardiserade utvärderingar har fått. Just nu är Universitetskanslersämbetets (UKÄ) 2015-utvärdering av forskarutbildningen aktuell. UKÄ utvärderar ett utbildningsprogram (forskarutbildningen) som jag menar i sin tur är ett intrikat system av utvärderingar/självvärderingar med självframställningar, explicita/implicita bedömningar, examinationer och så vidare.
Det kan naturligtvis vara bra att försöka ta reda på en forskarutbildnings kvalitet. Det är också är den explicita utgångspunkten för utvärderingen. Mot bakgrund av min forskning vill jag lyfta fram vissa systematiska reservationer.
Min pedagogiska utvärderingsforskning har pågått under senaste 20–25 åren och har haft fokus på den egentligt pedagogiska funktionen (det vill säga den sociala och symboliska funktionen) av utvärderingar. I raden av teoretiska utgångspunkter för min forskning utgör bland annat Émile Durkheim, Gaston Bachelard, Pierre Bourdieu och Staf Callewaerts tidiga arbeten de mest väsentliga men även flera av de franska historiska epistemologerna och andra klassiska teorier är relevanta. Jag hänvisar till databasen DiVA där alla mina artiklar registrerats.
Den viktigaste publikationen i detta sammanhang är artikeln ”Social alkymi, konsekration, reproduktion” där jag resumerar, analyserar och kritiserar publikationen Evaluering af forskningsrådssystemet i Danmark som kom 2009. Artikeln är publicerad 2011 i tidskriften Praktiske Grunde. Nordisk tidskrift for kultur- og samfundsvidenskab.
En väsentlig slutsats i artikeln är att en pedagogisk funktion av forskningsrådssystemet i Danmark (motsvarigheten till VR-systemet i Sverige) är att hindra produktionen av nytt vetande, särskilt på grund av ett ensidigt fokus på hur en ansökan om medel systematiskt ska uppbyggas upp och inte på kriterier för forskningens kvalitet. Som om det är en självklarhet att om metoden används systematiskt, tillsäkras resultatens kvalitet, enligt en instrumentell positivistisk filosofi.
Dels främjas existerande forskning på bekostnad av det nya, dels suggereras och naturaliseras en idémässig föreställning om att en eventuell metodisk användning av stipulerade metoden sker på grund av en beskrivning av metoden och inte på grund av sociala preferenser (det vill säga per habitus). Med det sista döljs dessutom att även sorteringen av vem som får respektive inte får medel sker enligt sociala skillnader. Socialt dominanta, redan privilegierade forskare privilegieras medan icke-dominanta, redan icke-privilegierade forskare förlorar sina små privilegier. Rekommendationerna i utvärderingen av den danska motsvarigheten till VR-systemet i Sverige stärker dessa effekter av det utvärderade Forskningsrådssystemet i Danmark.
Poängen är att dels har forskarutbildningen som utvärderingssystem samma pedagogiska funktion som VR-systemets danska motsvarighet, dels har UKÄ:s utvärdering av den svenska forskarutbildningen samma funktion som utvärderingen av VR-systemets danska motsvarighet.
Systematiserade utvärderingar, såsom UKÄ:s utvärderingar (som tillhör det jag kallar normala utvärderingar) utgör med andra ord ett systematiskt hinder för att förstå och förklara det som utvärderas. Och samma sak gäller utvärderingssystemet forskarutbildning. Ett stipulerat systematiskt tillvägagångssätt döljer att om samma metod används under olika omständigheter uppnås icke-jämförbara resultat. Och det döljs att om metoden används metodiskt beror det inte på regelföljd, utan på att metodens regler väljs och används per habitus, som socialt betingat preferens.
Dessutom utgör utvärderingarna ett systematiskt hinder för just denna insikt framför allt i och med en naturalisering av tillvägagångssättet.
En ridå bakom en dimridå alltså.
Läser man andra normala utvärderingar ser man tydligt en systematisk tendens till vilka former av rekommendationer som ges. Redan innan UKÄ:s utvärdering av forskarutbildningen är klar är det därför möjligt att signalera vilka rekommendationer det kommer att bli: fler metodkurser som återberättar en story om hur det borde fungera enligt en idéburen förställning, starkare social kontroll och styrning av forskningen genom medlemskap av forskargrupper, större internationellt samarbete som stärker denna sociala kontroll, och så vidare. Det betyder mindre tid för en forskarstuderande att i praktiken lära sig forska, det vill säga agera socialt i ett forskarsamhälle, färre möjligheter för en forskarstuderande att envist följa sina egna forskningsintressen och mindre tid för en forskarstuderande att lära sig teoretiskt förstå detta och betingelserna för det. En forskarstudent lär sig prata om forskning på rätt sätt, och varken att forska eller att förstå möjlighetsbetingelserna för forskning och forskarutbildning.
Utvecklas forskarutbildningen enligt dessa rekommendationer kommer även forskarutbildningen alltså att fungera som ett systematiskt hinder för en forskarstuderande att lära sig forska och producera nytt vetande. Detta hinder utgör den egentligt pedagogiska funktionen av utvärderingssystemet forskarutbildning. UKÄ:s utvärdering av forskarutbildningen i Sverige får som pedagogisk funktion att stärka dessa effekter.
När staten agerar som finansiär för forskarutbildningen, sker det förvisso per ställföreträdare, nämligen per utvärderande specialist. Men det förefaller som att staten inte har ett intresse i att det produceras nya insikter. Den enda anledningen till att över huvud taget ha moderna universitetet är dock att det också ska finnas en plats för att vedertagna sanningar systematiskt kan utmanas. Annars är risken stor att staten härskar despotiskt. Jämför Immanuel Kant som menade att i moderna samhällen måste de vedertagna sanningarna som direkt är i statens intresse utmanas av en precis lika legitim position för att testa sanningshalten. Denna strid måste försiggå inom universitetet och den är inget hot mot en demokratisk stat. Tvärtom tillsäkrar striden mellan fakulteterna att staten inte härskar despotiskt.
Men i stället för att gynna moderna universitetet med många olika forskningstraditioner ser det ut som att en byråkratiserande elit, å vägnar av en tillbakadragen stark stat, har lyckats kuppa till sig makten över universitetet och monopolisera kunskapsförsörjning med utvärderingar som medel. Denna elit är både självsupplerande och självkonsekrerande (koopterande, jämför dessutom intervjun med Ingegerd Gunvik-Grönbladh i Universitetsläraren 2/2015) vilket stärker funktionen.
Förvisso bestämmer alla relativt autonoma grupper sina regler själva. Men när sorteringen som i detta fall sker per administrativ, byråkratiserande logik (fokus på ordning och reda, metoden och så vidare.) och inte per vetenskaplig logik (bästa insikten vinner), stärks den anti-demokratiska funktionen. Därav dessutom beteckningen byråkratiserande elit framför byråkratisk elit eftersom det senare kunde signalera att en administrativ allokering spelade viktigaste rollen. Jämför också diskussionen hos Catherine Bell av skillnaden mellan ritual och ritualiserad praktik: det är inte de praktiska handlingarna som i sig har en rituell innebörd; det är en viss föränderlig praktik som socialt tilläggs ett visst rituellt värde eller symbolisk betydelse. Jämför dessutom Max Webers diskussion av byråkratin som parasiterar när byråkraten börjar tänka själv.
Min forskning har också visat att till exempel den metautvärderande, normativa, forskningen bakom utvärderingar, så kallad utvärderingsforskning (som är av legitimerande nödvändighet för utvärderingarna), i sig utgör ett starkt hot mot en vetenskaplig forskning. Inte därför att normativ forskning konkurrerar med vetenskapligt vetande; det är helt olika saker. Problemet är att det underförstås att även resultat från administrativt initierad och administrativt styrd normativ forskning, till exempel utvärderingar/utvärderingsforskning, anses ha samma status som vetenskapliga fynd, trots det faktum att utvärderingar/utvärderingsforskning inte lyder vetenskapens regler. Till exempel behandlas svaren som ges i de intervjuerna och enkäterna som används i utvärderingarna, inte ens enligt metodboken. I stället behandlas de som om resultatet omedelbart framgår som en självklarhet.
På danska kallas sådan forskning typiskt ”anvendt forskning” oavsett om forskningen varken är använd (jämför Ludwig Wittgensteins diskussion av att följa en regel, vilket kräver en regel för regelföljd, vilket i sin tur kräver en regel för att följa regeln om regelföljd och så vidare i en oändlig regress) eller forskning i vetenskaplig mening (jämför Durkheims eller Bourdieus distinktioner). Om det dessutom är så enkelt som det suggereras i till exempel utvärderingar, som normalt har karaktär av opinionsmätningar och som därför mycket billigare kunde produceras på ett kontor i departementet, blir frågan: vad ska vi då med ett universitet till?
Vi ska framför allt inte diskutera utifrån en sådan utgångspunkt. I stället ser jag det som nödvändigt att systematiskt och aktivt opponera sig mot användningen av utvärderingar av alla slag, inklusive normativ, utvärderande forskning, som enbart fungerar legitimerande för redan socialt nödvändiga politiskt-administrativa dispositioner – dispositioner som i sin tur ser ut att inkludera en destruktion av ett modernt universitet (jämför Kant, se ovan).
Moderna universitetet kännetecknas av forskningsbaserad undervisning i den meningen att det är samma person som undervisar och forskar. Med forskning i tjänsten finns denna möjlighet, utan forskning i tjänsten finns möjligheten inte eftersom forskningsfinansieringen kontrolleras av den tillbakadragna starka staten. Med UKÄ:s utvärderingar som medel utvecklas moderna universitetet mot ett universitet efter det moderna där forskning och undervisning genomförs av olika personer/grupper med olika sociala karakteristika och så kan en tillbakadragen stark stat styrkas på bekostnad av produktionen av ny insikt.
Monopoliseringen av kunskapsförsörjningen med utvärderingarna som medel innebär att bara en viss form av forskning produceras och används i undervisningen – med den konsekvensen att den tillbakadragna starka staten kan härska despotiskt, som om det sker mot bakgrund av forskning utvald som den kvalitativt bästa och inte som den socialt sett mest adekvata.
Dessutom måste vi alla sluta att blanda ihop allting och inse de allvarliga konsekvenserna av att det sker. Den som vill föra politik måste krävas på att föra politik per ställningstagande och inte per kvasi-undersökningar initierade av en byråkratiserande dominant elit. Och den som vill utöva forskning måste krävas på att återerövra definitionsrätten och forska per vetenskaplig rekonstruktion och inte per administrativ logik. Om inte detta sker är det förödande inte bara för moderna universitetet, som redan nu är nästan helt borta, men dessutom för moderna samhällen och för demokratin som behöver bägge positionerna, den normala och utmanarens.
Morten Nørholm,
universitetslektor i pedagogik,
docent i pedagogik,
ph.d.,
vetenskaplig ledare av forskargruppen Praxeologi vid Uppsala universitet
