Ingen avundas fackpampens vardag

Dåligt samvete ligger ofta och lurar. Att jag försummar undervisning och forskning, det som ingår i min tjänst. Känslan av att inte hinna med och inte räcka till förmörkar. Jag slits mellan det jag måste och det jag borde göra.

Det finns de som föraktfullt fnyser åt ”facket” och ”fackpampar”. På min arbetsplats har vi en hel del oorganiserade som inte hyser någon större kärlek för de fackliga strävandena, utan föredrar att agera på egen kaluv. Ibland får jag indikationer på att det ger utdelning i lönekuvertet, men det är svårt att leda i bevis. Det kan ju alltid hävdas från arbetsgivarens sida, att det är annat som spelat in. Och det är inte obligatoriskt att vara medlem i facket. Säkert bidrar också dåliga erfaren­heter till att man står utanför.

Där jag växte upp, i det då röda Sandviken bland fackligt mycket medvetna metallarbetare, fräste vi ”gulingar” om de icke organiserade. Det var en hederssak att vara med i facket, fattades bara annat. ”The union makes us strong”, som det heter i den stolta kampsången. ”Solidarity forever.”

Men ingen utbredd ståndpunkt bland akademiker. Där karriär­befrämjande ensamvargeri och vad jag elakt ibland kallar ”facklig medvetslöshet” är rådande. Ändå borde ett fackligt engagemang befrämjas av att alltmer otrygga anställningsvillkor råder och blir allt vanligare. Och New Public Management. Det leks privatföretag med över- och underordning.

Jag är ordförande i vår lokala Saco-S-förening på högskolan. Det ska tillstås att det inte var med någon jublande glädje jag lät mig väljas. Jag anade vad som väntade. Knappast en pamps privilegierade tillvaro. Förutom kollektiva förhandlingar om löner (jag är motståndare till lönesättande samtal för övrigt) och övertalighetsfrågor, ägnas mer och mer tid åt enskilda ärenden. Medlemmar hör av sig. Framför allt just i samband med hotande uppsägningar och övertalighet. När ryktet har börjat gå. Och informationen från chefer saknas eller är alldeles för bristfällig. En vanlig situation.

Vi fackliga företrädare måste ta oss an saker som egentligen är chefernas bord. De verkar många gånger ha gått under jorden, konflikträdda eller ”bara” dåliga ledare. Vi informerar, tröstar och lugnar. Finns till hands. Svarar på mejl och telefonsamtal. Oavsett tid på dygnet.
Jag har inget emot det, egentligen. Jag innehar ett förtroendeuppdrag, att vara stolt över. Att få företräda andra. Känna att där finns ett förtroende och till det kopplat förväntningar.

Men det är inget, om vi talar om de mer kurativa insatserna, som jag ersätts för. Vilket i praktiken innebär att jag gratis sysslar med fackliga uppgifter.
Dåligt samvete ligger ofta och lurar. Att jag försummar undervisning och forskning, det som ingår i min tjänst. Känslan av att inte hinna med och inte räcka till förmörkar. Jag slits mellan det jag måste och det jag borde göra.

Ofta är jag trött och stressad, fråga min hustru. Ofta ligger jag sömnlös och funderar. Ältar och är självkritisk. Tycker inte att vi når tillräckliga resultat, medverkar till att medlemmar sparkas. Känner att jag kan för lite om omställningsavtal och annat som reglerar verksamheten. Framför allt vid direkta frågor från bekymrade medlemmar. Jag fruktar från och till att jag har missat något. I huvudet ekar misstankarna: Borde jag ha skrivit en protokollsanteckning? Begärt central förhandling?

Så den lokala pampens fackliga vardag tror jag ingen avundas mig.
Styrelsen med offervilliga ledamöter är förvisso en tillgång, en gåva. Utan den och utan min förste vice ordförande Kjell Ekström, som är föreningens klippa och avlastar mig, vore uppdraget omöjligt.
Det slår mig att vi borde bli bättre på att konkret berätta vad vi gör och under vilka omständigheter. Kanske antalet gulingar då minskar.

Lasse Ekstrand, 
ordförande i Saco-S-föreningen och
universitetslektor i sociologi med inriktning mot organisationsteori vid Högskolan i Gävle


Kategorier: Krönikor, Lasse Ekstrand, SULF, Villkor