Bevakar högskolan
Bevakar högskolan

Internationell publicering måste bli mer jämställd

Gör en översyn av publiceringsmönster utifrån ett könsperspektiv. Den uppmaningen ger Li Bennich-Björkman och Lena Wängnerud, professorer i statsvetenskap, till regeringens nya expertgrupp för ökad jämställdhet i högskolan.

27 maj, 2015
Li Bennich-Björkman och Lena Wängnerud

Det här är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens/skribenternas egna.

Regeringen har tillsatt en expertgrupp för ökad jämställdhet i högskolan. Det är bra. Vi delar uppfattningen att ökningen av andelen kvinnliga professorer går alldeles för långsamt. Men när ansvarig minister, Helene Hellmark Knutsson, pekar ut färdriktningen (SVT Opinion, 13 maj 2015) för arbetet missar hon helt pudelns kärna: vad som är meriter i dagens forskarvärld. Det som räknas är internationella publikationer och då hjälper knappast vaga mål om jämställdhetsintegrering eller siffror på hur många fler de kvinnliga professorerna ska bli från dagens nivå på 25 procent.

Vi två har lång erfarenhet från universitetsvärlden och vi har bedömt mängder av ansökningar på olika nivåer, från rekrytering av doktorander och nyblivna doktorer, till befordran av professorer. Vi har också i olika sammanhang bedömt forskningsansökningar. Utan tvekan är det publikationer i internationella tidskrifter som tillämpar peer-review – anonym granskning av andra forskare – som väger tyngst i olika former av konkurrens.

Vi har inte något systematiskt underlag men vårt intryck är att manliga unga forskare i mycket större utsträckning än kvinnliga unga forskare publicerar sig ihop med mer seniora kollegor, vilka i dagens Sverige tenderar att vara män.

Översyn av publiceringsmönster
Vårt första förslag är att den tillsatta expertgruppen får i uppdrag att göra en översyn av publiceringsmönster utifrån ett könsperspektiv. Snedvridna publiceringsmönster kan vara en viktig orsak till bristande jämställdhet i dagens högskola.

Om det är så som vi tror att yngre kvinnor får mindre draghjälp av äldre kollegor, som fortfarande ofta då är män, får det allvarliga konsekvenser. Dels kan det betyda färre publikationer rent kvantitativt. Kanske ännu viktigare är bristen på en kvalitativ läroprocess. Det akademiska livet är ofta tufft och man får räkna med rätt många nej och griniga kommentarer på de manus man skickat iväg till en tidskrift. Att ha en mer erfaren kollega att diskutera avslag med betyder mycket för viljan att försöka en gång till.

Inrätta resestipendier
Vårt andra förslag gäller att expertgruppen, om vårt intryck håller, hittar uppmuntrande åtgärder som kan bidra till att ändra förhållandet att seniora män samarbetar mer med juniora män än med juniora kvinnor. Man kan aldrig tvinga fram forskningssamarbeten. Tvång tar död på kreativiteten. Vi vet dock att deltagande i konferenser ofta är ett viktigt steg mot att få sina manus publicerade. En åtgärd vore att inrätta särskilda resestipendier för forskargrupper som består av minst en kvinna och minst en man och som åker till en internationell konferens för att tillsammans presentera sina resultat.

Vi tror inte att resestipendier löser alla problem med jämställdhet inom universitet och högskola men vad som är viktigt i arbetet för att förändra den akademiska världen är att förstå dess egna principer. Vad är det som skapar framgång? Helene Hellmark Knutsson har sagt att det behövs en översyn av fördelning av forskningsanslag. Det är ett viktigt inslag i expertgruppens arbete. Men ännu viktigare är på vilket sätt forskningsanslag omvandlas till utfall, det vill säga publikationer. Att kvinnor och män ingår i samma forskargrupper innebär inte med nödvändighet att de sedan publicerar resultat tillsammans.

Genom åren har vi sett många olika förslag passera revy från politiskt håll – allt från Tham-professurer, riktade till kvinnor, till försök att uppvärdera undervisning och administrativa uppdrag som har en tendens att få en övervikt bland kvinnor. Det är inget fel på att uppvärdera ofta rätt osynliggjorda delar av det akademiska livet men frågan måste ställas varför kvinnor inte på motsvarande sätt som män väljer en mer renodlad forskarbana. Vi menar att samarbetet kring publikationer innebär mer än att ”bara” skriva ihop. Det innebär att bli synliggjord, att få en hemvist. Forskning från Finland visar att kvinnor i större utsträckning än män identifierar sig som outsiders i den akademiska världen (Johanna Kantola ”Why do all the women disappear? Gendering processes in a political science department” publicerad i Gender, Work, and Organization 2008, Vol 15(2) sid 202-225).

Upptäck nya samarbetsmöjligheter
Det kan vara en styrka att driva sina egna projekt och nytänkande forskare är ett syretillskott för varje institution. Men vi kan inte se att det skulle finnas någon motsättning här. Det handlar nog mest om att få seniora forskare att upptäcka samarbetsmöjligheter man tidigare gått miste om och få etablerade professorer att se hur även kvinnliga juniora forskares projekt kan bidra och stimulera till korsbefruktning med deras eget pågående arbete.

Vi har suttit på alltför många möten där unga män beskriver sin framgång med orden att de arbetat tillsammans med andra, manliga, stjärnforskare. På motsvarande sätt har vi allt för ofta hört sägas att ”hon har inte så många publikationer på sin cv men de som finns där är bra”.  Målet är förstås många bra publikationer av både kvinnor och män. Att blunda för att kvantitet, mängd publikationer, räknas är bara naivt även om man kan vara kritisk till den utvecklingen i vissa avseenden. Lika naivt är det att försöka hitta på några slags parallella spår för att få andelen kvinnliga professorer att öka.

Det behövs flera olika åtgärder för att komma till rätta med dagens ojämlika mönster i universitet och högskola. Men inga förändringar är hållbara om de inte inriktar sig på det som värderas högst i dagens universitetsvärld. Det finns inte något skäl att tro att meriten att publicera sig internationellt är en övergående trend. Tvärtom. Vi tillhör också dem som tycker att denna trend på många sätt är bra. Vi vill inte ha bort denna utveckling, bara göra den mer jämställd.

Li Bennich-Björkman, professor, statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet

Lena Wängnerud, professor, statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet

Håller du med? Skicka din replik till redaktionen.

Li Bennich-Björkman och Lena Wängnerud

Vad tycker du? Skicka in din replik eller debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

MarieLouise Samuelsson

MarieLouise Samuelsson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 5, 2023
Nummer 4, 2023