Hennes start som minister för högre utbildning och forskning måste ha varit en mardröm. Helene Hellmark Knutsson snubblade in i ämbetet, till synes oförberedd. Vem minns inte de olyckliga förslagen att lägga ned de svenska Medelhavsinstituten, slopa Svenska institutets informationsinsatser och bidrag till svenskundervisning i utlandet, lägga ned Svenska studenthemmet i Paris och dra in nästan hela statsbidraget till Terminologicentrum? Hon hånades för att hon inte hade en akademisk examen och tvingades dessutom stå ut med att regera med oppositionens budget.
Men nu verkar Helene Hellmark Knutsson ha fått upp ångan och sprutar ut pressmeddelanden och debattartiklar. Och om någon skulle förfalla till politikerförakt och tycka att det inte spelar någon roll vem man röstar på, och att alla politiker är av samma skrot och korn, så är det tydligt att retoriken genomgått en klar förändring sedan Jan Björklund var utbildningsminister.
Exempelvis är en fråga som under alliansåren varit helt borta från agendan, snedrekryteringen till högre utbildning, åter tillbaka och betonas starkt av Utbildningsdepartementet. Men konkret har ännu inte så mycket mer hänt i frågan än att Universitets- och högskolerådet, UHR, fått i uppgift att kartlägga lärosätenas arbete med breddad rekrytering.
Under sin tid som utbildningsminister betonade Jan Björklund excellens, satsningar på toppforskare, han menade att högskolan inte borde byggas ut mer och gynnade de stora universiteten i anslagsfördelningen.
Helene Hellmark Knutsson trycker däremot på behovet av fler utbildningsplatser, att fler borde få möjlighet att studera vidare, att det är viktigt med högskoleutbildning i hela landet, att högskolan ska välkomna alla oavsett bakgrund, och att högskolan ska bli en kraft för social förändring.
Det finns gränser för välviljan
Och som Universitetsläraren rapporterat har den nya högskolepolitiken gett utslag i årets vårbudget. Högskolor på mindre orter utanför storstäderna gynnas på de stora universitetens bekostnad. Men det finns gränser för regeringens välvilja mot högskolorna. Statsminister Stefan Löfven ska enligt Sydsvenskan nyligen sagt blankt nej till att göra Malmö högskola till universitet. Man kan fundera över vilken roll det spelar att högskolan ligger i Sveriges tredje största stad med ett av Sveriges största universitet i grannstaden.
Efter att vårbudgeten presenterats har kritiken för ryckighet i Utbildningsdepartementets planering inte låtit vänta på sig. Men ryckigheten är inte något nytt, och inte enbart något som följer i spåren av regeringsskiften.
Universitetsläraren har genom åren många gånger skrivit om alliansregeringens olika utdelningar och indragningar av utbildningsplatser, både generellt och vid specifika lärosäten.
Ideologi spelar roll
Uppenbarligen är det en både enkel och frestande åtgärd att öka på, dra in eller omfördela utbildningsplatser, skära bort några här och lägga till några där.
Det signalerar handlingskraft och kan motiveras med allt från sviktande konjunktur och risk för arbetslöshet, stöd till krisande orter efter företagsnedläggningar, över regionalpolitik i största allmänhet till en önskan att satsa på kvalitet i stället för kvantitet.
Men Helene Hellmark Knutssons omläggning av högskolepolitiken är uppenbart inte bara ett utslag av politisk klåfingrighet utan också av ideologi.
Och det är ju inget konstigt att ideologi spelar roll och att den ger genomslag i praktisk politik.
Men man kan undra: har det aldrig föresvävat ansvariga utbildningspolitiker att arbetsro, fasta spelregler och möjlighet till långsiktig planering skulle vara värdefullt för lärosätena?
Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum kommer att återkomma med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
