I en debattartikel i Universitetsläraren nr 2/2015 diskuterar Nikos Macheridis den viktiga frågan om forskningsanknytningens betydelse för kvaliteten i grundutbildningen. Han tar upp tre sätt att forskningsanknyta: att utbildningen genomförs av forskningsaktiva lärare; att forskningsartiklar används som kurslitteratur; samt att låta undervisningen fokusera forskningsresultat och -processer.
Samtliga dessa är relevanta, framför allt längre fram i studierna när ämnesinnehållet blir mer specialiserat och där det är mer naturligt att koppla till den forskningsmässiga kunskapsfronten. På lägre nivåer, till exempel i början av ett utbildningsprogram på kandidatnivå, känns inte sådan forskningsanknytning lika viktig. Visst kan det vara inspirerande för studenterna att möta en professor som brinner för sitt ämne, men att läraren är aktiv inom forskningsfronten innebär inte med självklarhet att han eller hon är bra på att lära ut grunderna i ämnet. Man kan hitta exempel där forskningsartiklar kan användas som kurslitteratur i tidiga kurser, men i de flesta fall är det lämpligare med mer lättillgänglig litteratur. Ett vetenskapligt förhållningssätt är bra att få med sig tidigt i studierna, varför forskningsprocessen kan vara lämplig att ta upp, men fokus på forskningsresultat och -process accentueras rimligen under studiernas gång.
Samtliga tre aspekter ovan handlar om att det studenterna lär sig ska ha en forskningsanknytning. Det finns dock ytterligare en aspekt av forskningsanknytning, som är lika viktig oavsett skede i studierna. Vad jag syftar på är att undervisningen som sådan bör vara grundad i forskningen, det vill säga att de metoder vi lärare väljer för att förmedla kunskap, stimulera lärande, examinera, med mera, ska vara förankrade i den utbildningsvetenskapliga kunskapsfronten. Som lärare måste vi vara väl förtrogna inom detta område för att kunna välja lämpliga former för undervisning och lärande i de olika undervisningssituationer vi ställs inför. I annat fall finns det en risk att studenterna inte lär sig tillräckligt väl för att nå de uppsatta lärandemålen, oavsett hur forskningsanknutet det ämnesmässiga innehållet i kursen är.
Denna aspekt av forskningsanknytning bör rimligen genomsyra utbildningen, och ligga till grund för undervisningen vid i princip alla kurser oavsett nivå och utbildningsprogram. Macheridis betonar också att pedagogisk skicklighet hos lärarna är viktigt, men han tar inte upp den pedagogiska forskningsanknytningen som sådan.
Inom vissa utbildningar finns en pedagogisk tanke som genomsyrar verksamheten. Ett exempel är lärarutbildningar, där lärarnas höga pedagogiska kompetens rimligen avspeglas i hur undervisningen bedrivs. Ett annat är läkar- och andra vårdutbildningar, som på flera lärosäten baseras på problembaserat lärande. På flertalet utbildningar finns inte en sådan sammanhållande pedagogisk grundtanke. De flesta lärare har dock en grund i högskolepedagogik genom de introducerande kurser som ges på våra lärosäten. Detta är förstås en viktig start, men knappast tillräckligt för att man som lärare ska vara rustad att göra välgrundade ämnesdidaktiska val, det vill säga kopplade till undervisningen i det specifika ämnet.
Inom vissa ämnesområden (framför allt de ämnen som ges i grundskolan) finns mycket ämnesdidaktisk forskning, medan det inom många andra områden är betydligt svårare för lärare att hitta ett riktat stöd i litteraturen. Mitt eget ämnesområde, logistik, är ett exempel på detta. Trots att såväl kurser som utbildningsprogram inom logistik är relativt vanliga på universitet runt om i världen så finns det förvånansvärt lite forskning i gränslandet mellan logistik och pedagogik/lärande. Även för intresserade och pedagogiskt ”villiga” lärare kan det därför vara såväl svårt som tidskrävande att tillägna sig de kunskaper som behövs för att få undervisningen som sådan att vila tryggt på en vetenskaplig grund.
De aspekter av forskningsanknytning som Macheridis tar upp är onekligen viktiga för universitetslärares ämnesmässiga legitimitet. Men när det gäller deras legitimitet i lärarrollen är det snarare den utbildningsvetenskapliga forskningsanknytningen som är viktig, och den formen av vetenskaplighet hos lärarna diskuteras alltför sällan. Macheridis lyfter fram att forskningsmeriter väger tyngre än pedagogiska meriter i det akademiska karriärsystemet. Det är naturligt att akademiker anpassar sig till det rådande systemet, men risken är då att våra utbildningar inte kommer att bedrivas på ett utbildningsvetenskapligt lämpligt sätt. Vill våra universitet och högskolor ha det så, eller är de beredda att söka lösningar på denna problematik?
Björn Oskarsson, studierektor på institutionen för ekonomisk och industriell utveckling vid Linköpings universitet
