Med spaden i antik jord

Kristian Göransson är forskaren som älskar att få jord under naglarna. Redan under gymnasietiden grundlades hans livslånga kärlek till Italien, där han i dag är direktör på Svenska institutet. Sedan hotet om nedläggning dragits tillbaka hoppas han kunna starta ett fältforskningsprojekt på Sicilien.
Kristian

En spenslig nioåring är på semester med föräldrar och lillebror på Öland. Det är sommarlov, stekande sol och svalkande hav. Men det lockar inte den här nioåringen. För på Öland finns runstenar från vikingatiden att undersöka, slottsruiner att utforska och gamla bosättningar att vandra runt i.

– Jag tvingade mina föräldrar att stanna vid alla fornlämningar, minns Kristian Göransson. Min bror, som var ett mer normalt barn, ville hellre åka och bada.

Att Kristian Göransson skulle bli arkeolog stod alltså klart i unga år. På gymnasiet valde han att läsa grekiska och latin.
– Grekiska var de i särklass bästa lektionerna. Vi var bara fem i gruppen som träffades sena eftermiddagar.

Han betonar också betydelsen av goda lärare.
– Jag hade en religionslärare på högstadiet som verkligen ville att vi skulle kunna och förstå de stora religionerna och den grekiska och romerska mytologin.

Älskade språk
Skånepågen som föddes och växte upp i Kristianstad läste humanistisk linje på gymnasiet. Språken var svåra och krävde hårt arbete, men Kristian stretade glatt på och älskade satsmelodin. Han föreställde sig hur grekerna sjöng de lyriska texterna inför publik.
– Men även om jag älskade språken i sig var det framför allt möjligheten att kunna läsa om den antika historien på originalspråken som fångade mig.

Latinklassen gjorde den obligatoriska resan till Rom. Plötsligt befann sig Kristian ansikte mot ansikte med kulturen han ägnat så många timmar åt. Den i dag 42-årige och annars talföre mannen får plötsligt svårt att ge ord åt känslan som uppfyllde honom när han som 18-åring gick runt bland Forum Romanums ruiner, imponerades av Colosseum och blickade upp mot det perfekt cirkelrunda hålet på det välbevarade Pantheon. Hit ville han återvända. Därför föll valet på klassisk arkeologi vid Lunds universitet framför nordisk arkeologi. Det är han glad för i dag.
– Tanken att stå ute på en leråker i Skåne i november känns inte lockande.

I Rom får solen temperaturen att stiga till 15 grader mitt på dagen och i institutets trädgård hänger mogna citrusfrukter, som Kristian och hans sambo har tänkt plocka och sylta in snart, fast det bara är i slutet av januari när vi ses. En vit kanin skuttar motvilligt iväg när Kristian visar runt och en grön papegoja skränar uppe i en obeliskliknande cypress.

Första gången han kom hit var 1999 som universitetsstudent. Han gick den arkeologiska kursen på tio veckor på systerinstitutet i Aten och tio veckor i Rom.

Helt unika kurser
Tioveckorskursen ges fortfarande på vårterminerna och nu är det Kristian och hans kollega Henrik Boman som delar på undervisningen.
– Jag kan börja en föreläsning kring någon aspekt av det antika Rom och sedan promenera med studenterna till Forum Romanum eller något av stadens fina museer och se föremålen i verkligheten. Det gör våra kurser helt unika i svenskt universitetsväsende.

Kurserna ordnas i samarbete med svenska lärosäten för studenter på avancerad nivå från master och uppåt. Klasserna är små, max sex personer. Institutet tar även emot stipendiater på ett års tid. Det är i regel doktorander.
– Det är en dynamisk och internationell miljö med de utländska forskningsinstituten och italienska universiteten på gångavstånd. Varje vecka finns det massor av föreläsningar och konferenser inom arkeologi, antikens historia, konsthistoria och närliggande ämnen att gå på, rena smörgåsbordet. Det vet forskare som kommer hit i alla skeden av sin karriär, säger Kristian, som själv gjort samma resa.

Sökte svensk arkeolog
Efter tioveckorskursen 1999 hände något avgörande. Kristian fick frågan av sin lärare på Svenska institutet i Rom om han ville delta i en utgrävning på Sicilien. De ville gärna samarbeta med en svensk arkeolog. Kristian invände att han inte kunde italienska men läraren försäkrade att den andra forskningsledaren kunde engelska.

Det stämde faktiskt, det var bara det att hon inte inspekterade utgrävningarna mer än ett par gånger i månaden, minns Kristian. Så från september 1999 till februari 2000 ledde han utgrävningarna vid en liten by med en restaurang och två barer. Byborna var vänligt intresserade och frågade ofta vad de hittat under dagen. Lite keramik, blev ofta svaret. No no, ni måste hitta guld, ansåg de.

Hur det nu var så förälskade sig Kristian i Sicilien, som har en oerhört rik historia, och han lärde sig italienska på köpet.

Vill gräva på Sicilien
Faktum är att ett av Kristians mål som direktör är att starta ett utgrävningsprojekt nära Naxos på Sicilien där den äldsta grekiska kolonin låg. Inte minst vill han kunna erbjuda svenska studenter att lära sig det arkeologiska hantverket vid sidan av sina mer teoretiska studier.
– Arkeologi är till sin natur destruktiv. Du måste gräva dig ner genom jordlagren vilket innebär att du tar bort dem. Det går inte att göra om. Därför är det oerhört viktigt att lära sig hur man gräver, menar han.

Sicilien var dock inte Kristians första fälterfarenhet, den fick han 1996 och 1998 i Jordanien där han deltog i svenska utgrävningar, som fortfarande pågår.
– Det var där jag insåg att jag ville hålla på med den arkeologiska sidan av antiken. Annars kunde jag ha ägnat mig åt en massa andra aspekter av antiken som konst, litteratur eller filosofi.

2002 kom han in på doktorandutbildningen i Lund och 2007 disputerade han på maritim handel 400–250 f Kr med fokus på de lerkrus, så kallade amforor, som användes för att transportera vin och olivolja.

Under doktorandtiden mötte han sin sambo Maria Mellgren på en kurs just på Svenska institutet i Rom. Kärleken växte fram i takt med studierna. Kristian lyckades också få ett ettårigt stipendium och skrev stora delar av sin avhandling i institutets anrika bibliotek. Redan då såddes ett tankefrö om att en dag få jobba som direktör på detta ställe som han kommit att älska. Det skulle dock ta några år. Mellan 2007 och 2013 var han intendent på Medelhavsmuseet med särskilt ansvar för de stora Cypernsamlingarna.

Institutet riskerade läggas ner
Sedan 2013 är han alltså direktör på institutet som sett honom utvecklas genom studieåren med möjlighet till förlängning. Men det var nära att Kristian tvingats sluta i förtid. I höstas stormade det rejält när regeringen ville spara genom att lägga ner Medelhavsinstituten. 14 000 personer skrev på en protestlista, forskare, kulturpersonligheter och andra ryckte i media ut till institutens försvar, rektorerna för Sveriges sju största lärosäten, liksom Kungliga Vitterhetsakademien, reagerade kraftfullt med skrivelser till regeringen. Från Rom kom protester från International Association for Classical Archaeology och forskningsinstitutens samarbetsorgan Unione Internazionale. Samtliga krävde att regeringen skulle ompröva sitt beslut och i november kom beskedet från utbildningsdepartementet att regeringen dragit tillbaka sitt förslag.
– Det var en stor lättnad för oss. Nu kan vi fokusera på verksamheten och planera för framtiden.

Tiden har rusat iväg och redan har halva Kristians första period gått till att lära känna människor och bygga nätverk. Kristian är förvisso arkeolog ut i fingerspetsarna men som direktör leder han institutets verksamhet i sin helhet.
– Jag vill hävda bredden med klassisk filologi, kulturvård, konsthistoria, arkitektur, arkeologi och litteraturhistoria.

”Underbart när det klickar”
I framtiden kan han mycket väl tänka sig att återvända till universitetsvärlden för att forska och undervisa. Han tycker om att locka fram det studenterna inte visste att de hade inom sig.
– Att vara lärare är verkligen att föra en dialog och att vara lyssnande och tydlig i alla avseenden. Det är underbart att se när det klickar för studenterna.

Han avslutar med en romersk devis på latin. Docendo discimus, genom att lära ut lär vi oss själva. Det har slagit mig hur många gånger som helst.


Kategorier: Karriär, Porträtt, Utland