Många doktorander anser förmodligen att frågan är överflödig – rätten till de resultat som har uppnåtts genom deras forskningsarbete är så klart deras, resonerar man. En handledare kan emellertid se annorlunda på detta – rätten till doktorandernas forskningsresultat kan lika gärna anses tillhöra projektägaren.
Att tala om äganderätt till forskningsresultat kan ur flera perspektiv tyckas vanskligt, inte minst i sammanhang där många forskare har bidragit till ett gemensamt forskningsresultat. Man kommer ändå inte ifrån att det knyts viktiga upphovsrättsliga aspekter till hanteringen av forskningsresultat som framtagits av en enskild individ, oavsett om det är en doktorand eller professor som har fått fram resultaten. Likafullt får en del doktorander göra den otrevliga erfarenheten att se sina forskningsresultat publicerade av någon annan, exempelvis sin handledare. Hur kan det komma sig?
En doktorsavhandling tar tid
Under de senaste tre decennierna har staten vid flera tillfällen utrett doktorandernas situation inom den svenska högskolan. Det är framför allt två förhållanden som återkommande har ansetts vara bekymmersamma: för det första tar det lång tid att bli klar med en doktorsavhandling, för det andra har doktorandernas situation ansetts präglad av rättsosäkerhet. Frågan om vem som äger rätten till doktoranders forskningsresultat aktualiseras genom båda dessa förhållanden som statsmakterna har uttryckt oro för.
För det första uppstår frågan, typiskt sett, när en doktorand inte lyckats disputera inom utsatt tid och osäkerhet uppstår om, och i så fall hur, forskningsresultaten kommer att publiceras. I ett sådant läge kan en handledare anse att det åvilar vederbörande ett ansvar att få forskningsresultaten publicerade och handledaren kan dessutom anse sig ha rätt till viss del av resultaten ur ett upphovsrättsligt perspektiv. För det andra utgör frågan en central punkt beträffande doktoranders
rättssäkerhet: det är nämligen ett ofrånkomligt faktum att doktorander och handledare oftast har olika perspektiv på frågan om rätten att publicera en doktorands forskningsresultat. En doktorand som upplever att en handledare (eller någon annan) publicerar doktorandens forskningsresultat i sitt namn, uttrycker oftast stor bestörtning och besvikelse över detta, men är å andra sidan sällan intresserad av att föra fram någon formell protest eftersom vederbörande an ser sig stå i en beroendeställning i förhållande till sin handledare.
Hur kan då problemet lösas?
Det finns ingen bestämmelse i högskoleförordningen eller annan offentligrättslig lagstiftning som reglerar frågan om rätten till doktoranders forskningsresultat. Det är emellertid mest naturligt att frågan regleras inom ramen för HF:s bestämmelser. Av 6 kap 29 § framgår att det ska upprättas en individuell studieplan för varje doktorand. Planen ska innehålla högskolans och doktorandens åtaganden samt en tidplan för doktorandens utbildning. Planen ska beslutas efter samråd med doktoranden och dennes handledare och därefter regelbundet följas upp. De rättsliga kraven vad gäller innehållet i en individuell studieplan är alltså rätt så allmänna och utan större precision. Förutom kravet på en tidplan är det upp till högskolan och doktoranden att fastställa vilka åtaganden som ska fastställas i planen. Planen utgör således det dokument som å ena sidan ska styra doktorandens verksamhet för det kommande året och, som å andra sidan, doktorandens prestationer kan mätas mot i efterhand. De individuella studieplanerna har således både en styrande och en kontrollerande funktion. Samtidigt har bestämmelsen i viss mån en karaktär av kontrakt.
Reglering av rätten till forskningsresultat
En reglering av frågan om rätten till forskningsresultat bör därför inarbetas i 6 kap. 29 §. Detta kan enkelt ske genom att man gör ett tillägg om detta i andra meningen i första stycket av bestämmelsen. Bestämmelsen kunde då ha följande ordalydelse:
För varje doktorand ska det upprättas en individuell studieplan. Planen ska innehålla högskolans och doktorandens åtagande, en tidplan för utbildningen och ett klargörande beträffande rätten till forskningsresultat som framkommer under doktorandens utbildning.
En sådan ordalydelse skulle innebära att frågan om rätten till forskningsresultat skulle vara avklarad INNAN resultaten förelåg och förmodligen leda till att sådana problem som har berörts här inte skulle uppstå. Vidare skulle det leda till att bestämmelsen om den individuella studieplanen fick en större betydelse i och med att den ges ett mer konkret innehåll. Slutligen skulle det skapa mer ordnade förhållanden vad gäller rättigheter och skyldigheter för såväl doktorand som handledare.
Slutligen vill jag påminna om att det kan finnas olika skäl till att en handledare publicerar forskningsresultat som har framkommit genom en doktorands forskningsarbete. Vi får emellertid aldrig tappa för ögat att detta gynnar en part, handledaren, och i princip alltid missgynnar en annan part, doktoranden.
Eivind Torp, docent i juridik, Mittuniversitetet
