När moocar står högt på agendan på många lärosäten ställs frågan om rätten till undervisningsmaterialet på sin spets.
– Läraren har alltid upphovsrätten oavsett form, analog eller digital. Formen är egentligen ointressant, slår Helén Persson fast.
Hon är en av de ansvariga för upphovsrätt i SULF:s förbundsstyrelse och doktorand i historia vid Lunds universitet. Lärarundantaget utmanas i digitala medier, bland annat eftersom spridningen kan bli mycket större än för undervisningsmaterial på papper.
– Vid moocar aktualiseras också problemet av att det kommer in en tredje part, de utländska utbildningsplattformarna. Där är risken att lärosäten utan att ha rätt till det tecknar avtal som har inverkan på lärarens upphovsrätt. Men man kan inte avtala bort tredje parts rättigheter, säger Helén Persson.
Sedvana sedan många år
Hon påpekar att lärarundantaget är en sedvanerätt som är etablerad sedan många år.
– Som SULF ser det är rättsläget fullständigt klart. Upphovsrätten och dispositionsrätten tillhör läraren ensam. Det är reglerat i upphovsrättslagen och i lärarundantaget. Det behöver inte ytterligare regleras genom till exempel ett avtal mellan fackföreningar och arbetsgivare.
SULF bevakar aktivt utvecklingen. I förbundsstyrelsen finns en särskild arbetsgrupp för upphovsrättsfrågor och 2011 gav förbundet ut skriften Universitetslärarens upphovsrätt, som finns tillgänglig för medlemmar på SULF:s hemsida.
– Vi jobbar mycket med att informera våra medlemmar och andra universitetslärare om att upphovsrätten är deras. Det handlar om information, information, information – så att inte lärarna av okunskap exempelvis skriver på avtal som tar ifrån dem upphovsrätten.
Universitet som Chalmers och KTH har genom ensidiga myndighetsbeslut deklarerat att de äger det undervisningsmaterial som läraren producerar. I det fallet kan SULF driva frågan vidare först när en enskild medlem drabbats av beslutet.
I Universitetsläraren nr 2/2015 framfördes farhågor om att lärarundantaget riskerar att försvinna genom att en ny sedvanerätt etableras av de här myndighetsbesluten.
– Det ligger något i farhågorna. Policyskrivningarna kan bidra till att undergräva den sedvana vi hävdar. Samtidigt kan inte en part ensidigt åsidosätta rättsliga regler, då måste det prövas rättsligt, säger Helén Persson.
