Kritik mot svensk forskning om idrott

Idrottsforskningen i Sverige rörande barn och ungdomar brister i sin vetenskaplighet. Det menar Jonny Hjelm, professor i historia vid Umeå universitet, som har granskat idrottsforskningen 1970–2010 i den nya ­boken Idrott, tävling och allvar.

– Inom det forskningsområdet har man ännu inte hittat formen för hur man säkrar kvaliteten fullt ut och inom­vetenskapligt diskuterar begrepp och teorier mer kritiskt. Men det har skett en uppstramning sedan 1990-talet, säger Jonny Hjelm.

Han menar att idrottsforskningen idealiserat lek, spontanidrott och äventyrsidrott som något inkluderande och prestationsfritt, och ställt det i kontrast till vad som kallas tävlingsidrott. Men man behöver inte gå längre än till lekforskningen för att där få belägg för att även lek är präglat av allvar, hierarkier och prestation.

– Forskare är ideologiska producenter och påverkar hur människor, inklusive politiker, uppfattar idrott. Om forskarna onyanserat kritiserar tävlings­idrott och systematiskt jämför den med idealiserade fysiska aktiviteter som lek så är det ett uttryck för dålig forskning och i viss utsträckning även för en klasståndpunkt, säger Jonny Hjelm som har kallats för överdriven och orättvis i sin kritik men också fått Svenska idrottshistoriska föreningens pris 2015.


Kategorier: Forskning
Lärosäten: Umeå universitet