1. Är studenters låga kunskapsnivåer ett problem eller en myt?
Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi.
– Det är klart att det är ett problem. Ju sämre utgångsläge en person har som börjar på en utbildning, oavsett vilken nivå det handlar om, desto svårare blir det att tillgodogöra sig den påbörjade utbildningen. Att den genomsnittliga ingångsnivån fallit bekräftas av systematiska test som PISA, av diagnostiska prov som görs på till exempel tekniska högskolor och av de många vittnesmålen från universitetslärare med lång erfarenhet som kan göra jämförelser över tid.
Rebecka Stenkvist, ordförande för Sveriges förenade studentkårer, SFS.
– Att leta efter problemen hos studenterna i högre utbildning tar oss knappast framåt, frågan om skolans brister och utmaningar diskuteras redan flitigt i en mängd forum. Högskolan måste diskutera hur vi skapar en utbildning som möter studenterna där de är i dag. Det är möjligt att det finns områden inom vilka studenter som börjar sin utbildning har en lägre kunskap än tidigare. Samtidigt har dagens studenter med sig väldigt mycket kunskap som tidigare studenter inte haft. Fokus ska ligga på hur vi kan utveckla högre utbildning för att ta studentens kunskaper så långt vi kan under studietiden.
2. Hur kan högskolan kompensera för brister i gymnasieskolan?
Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi.
– Högskolan kan och bör sända tydliga signaler till de som är ansvariga för gymnasie- och grundskolan att nivån fallit och att det äventyrar kvaliteten i den högre utbildningen. En tydlig signal skulle vara inträdesprov för att höja lägstanivån. Med högre lägstanivå ökar studenternas möjlighet att klara studierna och undervisningen kan läggas på en mer avancerad nivå redan från början. Men oavsett förkunskaperna är det högskolans uppgift att se till att studenternas kunskaper växer så mycket som möjligt. Undersökningar visar att många som på papperet studerar heltid i själva verket inte lägger mer än 10–20 timmar per vecka på studierna.
Rebecka Stenkvist, ordförande för Sveriges förenade studentkårer, SFS.
– Högskolans uppdrag är inte att kompensera för brister i gymnasieutbildningen men däremot att ge studenter förutsättningar för att nå lärandemålen i den utbildning de går. Studenter på högskolan har uppnått de behörighetskrav som ställts och högskolan får ta vid där. För att möjliggöra för en blandad studentgrupp att uppnå ett gott lärande krävs en pedagogik som förhåller sig till att alla studenter är individer med olika lärstilar, olika styrkor och svagheter och olika mål. Vi behöver arbeta mycket mer med en undervisning som utgår ifrån hur studenten tar sig hela vägen fram dit den vill.
3. Borde debatten handla med om – alternativt i stället handla om – pedagogik och resurser?
Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi.
– Mer resurser till högskolan vore givetvis önskvärt, men det kommer inte att realiseras. Då finns inget alternativ till att laga efter läge, det vill säga göra det bästa man kan med de resurser som står till buds.
Viktiga reformer är här obligatoriska föreläsningar och övningsmoment, löpande inlämningsuppgifter med strikta deadlines och obligatoriska deltentamina; allt för att hålla en jämn och krävan de arbetstakt under året.
Rebecka Stenkvist, ordförande för Sveriges förenade studentkårer, SFS.
– Vi behöver definitivt prata mer om hur vi skapar bättre förutsättningar för pedagogisk utveckling och kompetens. Hur får vi bättre lärare? Hur får de möjligheter att utvecklas? Vad skulle vara bra att förändra i själva upplägget av utbildningar? Det finns stora brister i den pedagogiska kunskapsnivån bland lärare i dag, många har inte gått någon utbildning i högskolepedagogik och de som fyllt på sin kunskap under karriären är ännu färre. Det beror mycket på avsaknad av strukturer och förutsättningar. Vi behöver lyfta diskussionen så att den genomsyrar alla delar av arbetet med utbildning, allt ifrån hur resurser tilldelas, hur kurser läggs upp och hur lärares pedagogiska karriär meriteras. Jag är övertygad om att vi kan göra högre utbildning mycket bättre än i dag.
