Vad väntar vi på?

En frågestund med Jan Björklund i riksdagens interpellationsdebatt 29 april förra året avslutades med att han på Thomas Strands (S) direkta fråga sa att alla meriteringsanställda borde ha rätt till prövning för tillsvidareanställning. I debatten hänvisades rikligt till SULF:s publicering av SCB:s hårresande statistik: var tredje som undervisar eller forskar på ett lärosäte är tidsbegränsat anställd, doktorander oräknat. Enigheten över blockgränsen gjorde att SULF förväntade sig en snabb förordningsändring oavsett valutgången. Så blev inte fallet. Helene Hellmark Knutson medger att karriärvägar behövs men vill utreda innan beslut fattas. Så vi kommer att få vänta. Frågan ”varför är så många tidsbegränsade?” har egentligen bara ett svar: för att det är möjligt. Staten har, som arbetsgivare, genom högskoleförordningen (HF) givit sig själv möjlighet att tidsbegränsat anställa undervisande och forskande personal på ett sätt som andra arbetsgivare inte kan. Det gäller dels meriteringsanställningarna, dels anställning av konstnärliga lärare. Tillsammans med Lagen om anställningsskydd (LAS) och postdoktorsavtalet ger HF möjlighet att tidsbegränsa mer än dubbelt så lång tid som är möjligt på andra håll på arbetsmarknaden. Som om det inte räckte försöker en del institutioner trixa ytterligare. Det här trixandet är sällan officiellt sanktionerat av lärosätesledningarna, men det fortgår. Idén att resursernas kortsiktighet kräver tidsbegränsning är ur arbetsmarknadssynpunkt märkligt. Få, om ens några, företag har kontrakt med sådan löptid att de vet att de kommer att ha behov av hela sin personal om något eller några år. Ändå tillsvidareanställer företagen. Lika märklig är idén att det är svårt att säga upp i staten. Uppsägningsprocesser ska följa LAS oavsett om det är i privat sektor eller i staten. Ovana och bristande arbetsrättsliga kunskaper hos chefer gör att uppsägningar uppfattas som krångligare än de faktiskt är. På några enstaka lärosäten har man försökt komma till rätta med det problemet genom att partsgemensamt ta fram överenskommelser om hur förhandlingsprocesser kring uppsägning ska se ut, men det är alltför få. Stressen som uppstår när man inte själv kan påverka sin framtid är förödande. Men de tidsbegränsade anställningarna påverkar också hela verksamheten negativt. Hur ska kvalitetsutveckling av undervisningen bedrivas när planeringen baseras på korttidsanställningar? Hur ska forskningen utvecklas om de yngre forskarna måste hålla sig väl med professorn för att få fortsatt anställning, eller om de inte vågar byta inriktning och lärosäte på grund av risken att halka efter i jämförelse med de som stannar kvar? Om alla meriteringsanställningar ledde till prövning för tillsvidareanställning mot i förväg kända, högt ställda krav skulle det vara till gagn för både undervisningen och forskningen. Det skulle dessutom leda till att de som inte ska stanna i akademin tidigare – till exempel direkt efter postdoktorsperioden – kan ta beslutet att gå till en annan karriär. Den gedigna utredningen ”Karriär för kvalitet” (SOU 2007:98) föreslog ett hållbart karriärsystem för högskolan som till större delen skulle fungera även i dag. Frågan behöver inte utredas mer. Vad väntar vi på? GIT CLAESSON PIPPING FÖRBUNDSDIREKTÖR FÖR SULF