VETENSKAPSRÅDET, VINNOVA OCH FORTE har infört ett nytt ansökningssystem, av någon döpt till Prisma. Om vi för stunden bortser från det i dessa övervakningstider synnerligen olyckliga namnvalet, vill jag här framföra några synpunkter på skapelsen. Syftet är inte att klaga på att systemet är "buggigt"; det finns det tydliga tecken på att råden är smärtsamt medvetna om, trots att det provkördes innan det öppnades på allvar i början av året. Syftet är att peka på hur tre statliga myndigheter infört ett system som inte är anpassat till vare sig användarna eller föremålet.
Handläggarna på forskningsråden har tydligen länge sett fram emot Prismas tillblivande och införande. Det är givetvis på sin plats att gratulera byråkraterna till deras nya administrativa system, som säkert kommer att underlätta deras mödor. Till en kostnad av 40 miljoner kronor får man hoppas att så kommer att bli fallet.
Men samtidigt som många byråkrattimmar verkar ha frigjorts så har många fler forskningstimmar gått åt för att först tränga in i systemet och sedan navigera runt och noga uppfylla alla tekniska krav som ställs för att också ta sig ut ur detsamma. Det skulle vara mig helt främmande och inte så lite förmätet att låta påskina att en forskartimme skulle vara mer värd än en byråkrattimme, men det är inte utan att man efter att ha bökat runt i Prisma får en känsla av bekräftelse på det man länge misstänkt, nämligen att forskarna finns till för förvaltarna.
Att vi i dag lever i en alltmer IT-baserad tillvaro där inget tycks vara för obetydligt för att inte kunna administreras via en hemsida kan ha sina fördelar. Att via nätet fylla i en försäkringsanmälan, boka tågbiljetter eller välja elleverantör, för att bara nämna tre vanliga sysslor för den moderna människan, kan ofta på ett fördelaktigt sätt göras på det maskinmässiga sätt som informationstekniken tyckt vara bäst.
Men att applicera samma metod på forskningsansökningar kan ha sitt pris. Att beskriva ett forskningsprojekt låter sig inte alltid göras på det standardiserade sätt som moderna IT-baserade administrativa system kräver. Att säga att en sådan inte får överstiga, säg, tio sidor kan vara rimligt, men att gå så långt som råden gör med Prisma, där omfattningen på textens olika delar anges ner på teckennivå visar på bristande förstå- else för forskningsprocessen: "Din metodbeskrivning omfattar 5 357 tecken; anpassa dig till Systemet och korta ner till max 5 000!" En beskrivning av ett framtida forskningsprojekt kan inte liknas vid en myndighetspromemoria.
ATT MYNDIGHETER INTE alltid besitter tillräcklig kompetens för det de är satta att förvalta är förvisso ingenting ovanligt. Men när detsamma drabbar forskningen finns det anledning till oro. Att kalla Prisma för den sista spiken i den svenska forskningens kista vore nog att ta i. Men att låta hårt angivna tekniska krav styra utformningen av en forskningsansökan är riskabelt. I en miljö som den svenska forskningen, som sedan många år befinner sig i ett halkigt utförslut, är detta knappast en risk värd att ta.
Även om tanken att ha ett för de tre stora forskningsråden gemensamt ansökningssystem är rimlig, så är Prisma ett steg i fel riktning som det nu är utformat och kommer inte att leda till bättre ansökningar. Tvärtom, det är ännu ett exempel på hur svansen tillåts vifta med hunden. Härvidlag kan man också se Prisma som en naturlig förlängning av en lång (politisk) process som verkar ha haft som huvudmål att sakta krympa utrymmet för långsiktig, högklassisk forskning. Men forskarsamhället borde här försöka återta befälet och inte låta sig styras av byråkrater vars främsta mål är att finna för dem själva smidiga administrativa lösningar, men som riskerar att suga den sista musten ur användarna.
ETT FÖRSTA STEG kunde vara att, precis som när man lyckats byta elbolag eller beställa sin biljett, kräva att när man loggar ut ur Prisma så kommer en liten ruta upp där man kan ange hur man upplevde sin Prismaerfarenhet i dag. Men med tanke på att Forte blivit tvunget att för varje utlysning då Prisma använts förlänga ansökningstiden då systemet fungerat så dåligt, kanske de ansvariga redan anar vad resultatet av en sådan undersökning skulle bli?
BJÖRN EKMAN
FORSKARE,
LUNDS UNIVERSITET
