Lektorer tillsätts via kontakter

Vid anställningen av nya universitetslektorer har det skett en återgång till rekryteringsprocessen till tiden innan 1876. Då prioriterades lärarförmågan och man valde ut nya kollegor som man kände före andra sökande. Det visar Ingegerd Gunvik-Grönbladh i en ny avhandling.

INGEGERD GUNVIK-GRÖNBLADH, forskare vid Uppsala universitet, vill med sin avhandling lämna ett bidrag till en fördjupad förståelse för granskningsprocessen. Hon har sökt efter drivkrafter i tillsättningen av universitetslektorat och har därför analyserat ett urval av tillsättningar vid Uppsala universitetet.
– Jag ville undersöka anställningar där det fanns både vetenskapligt och pedagogiskt sakkunniga som bedömde de sökandes meriter. För att kunna göra analysen har jag har gjort en indikatorförteckning för vetenskaplig och pedagogisk skicklighet utifrån Bourdieus teori och begrepp.
Hon har kommit fram till att de sakkunniga genomförde sin granskning med utgångspunkt i alla formella regler och instruktioner. Men de har styrts av vad Ingegerd Gunvik-Grönbladh kallar ”det praktiska sinnet”. Något varken sökande är medvetna om då de formulerar sin ansökan eller de sakkunniga då de granskar meriterna och väljer ut lämplig kandidat.
– De sakkunniga återfinner de meriter som de känner igen, och som de erkänner och tillerkänner värde i ett kollegialt sammanhang. Givetvis argumenterar de utifrån de regler som finns, men resultatet blir att de väljer i kraft av att veta och känna igen. Deras ”praktiska sinne” vägleder dem vid granskning av meriterna. Motsvarande sker när sökande formulerar sin ansökan, säger Ingegerd Gunvik-Grönbladh.
Dessa drivkrafter är möjligen toppen på ett isberg. I en annan undersökning som Ingegerd Gunvik-Grönbladh refererar till, har man funnit att under åren 2006–2008 var det bara 10–15 procent av alla forskare och lärare vid Uppsala universitet som tillsattes i konkurrens och med sakkunniggranskning. De övriga 85–90 procenten gled in bakvägen via vikariat och inlasningar.

– DET VAR FÖRVÅNANDE när jag upptäckte att det var så få som fick anställning via ett granskningsförfarande. Jag levde i tron att man verkligen sakkunniggranskade de lärare som skulle finnas i akademin. Det finns en betydelsefull grad av meritokrati i granskningen när den sker av sakkunniga, men i alla andra fall är det ju ingen granskning över huvud taget. Det är lite oroande. Personer som undervisar inom akademin ska ha gedigna meriter.
Ingegerd Gunvik-Grönbladh har också studerat de senaste 150 årens debatt och utredningar om tillsättningen av tjänster vid akademin och funnit att det har varit en dragkamp mellan åsikter om vad som anses värdefullt. Diskussionen har böljat fram och tillbaka, i argument för vetenskaplig skicklighet respektive pedagogisk skicklighet, för att meriterna ska styra – meritokrati – respektive att akademin själv ska välja sina medlemmar – självselektion.

ANALYSEN I AVHANDLINGEN har frilagt ett antal motsättningar mellan företrädare för idén om ett examensuniversitet respektive ett forskningsuniversitet. Universitetens dubbla uppgift visar sig i att de två polerna över tiden har samexisterat på olika sätt vilket förklarar att granskningsprocessen av nya lektorer är synnerligen komplicerad.
– Det här är ju en kraftmätning som har pågått från mitten av 1800-talet. De som förespråkar en forskningsakademi kan i dag betecknas som utmanarna i massuniversitetet och examensakademin.
Ingegerd Gunvik-Grönbladh anser att en meritokratisk granskning är nödvändig.

– DET BEHÖVS SAKKUNNIGA och det borde vara fler sakkunniggranskningar. Annars blir akademin alltför lik en vanlig arbetsplats, där man väljer någon som passar in, och då får vi inte det som akademin ska stå upp för.
Hon menar att konsekvenserna är olyckliga och följden kan bli att kopplingen mellan forskning och undervisning försvagas.
– Det ger givetvis effekter på innehållet i undervisningen och i den absoluta fortsättningen finns det en risk att undervisningen blir mer instrumentell, man håller sig till de kursmål som finns och så levererar man det som ska levereras och studenterna får inte lära sig att tänka, säger Ingegerd Gunvik-Grönbladh.

Ingegerd Gunvik-Grönbladhs avhandling, ”Att bli bemött och att bemöta: En studie om meritering i tillsättning av lektorat vid Uppsala universitet”


Kategorier: Arkiv