REFORMFÖRSLAGET ÄR SPRUNGET ur övertygelsen att studenternas kunskapsnivåer ofta är för låga, bland annat beroende på att universiteten har ekonomiska incitament att sänka betygskraven i syfte att öka genomströmningen och därmed lärosätenas intäkter. För att detta ska kunna förändras måste, enligt förslaget, universitetslärarna få eller snarare ta makten över och ansvaret för utbildningen. ”Kungstanken” i reformförslaget är att ”professionen av universitetslärare har ansvaret för resultatet”. Utbildningsministerns uppgift skulle därför bli att ge professionen handlingsfrihet och manöverutrymme samt att inrätta kontrollmekanismer, för att se till att professionen tar ansvar. ”Som det nu är skyller alla på alla, på studenterna som inte vill anstränga sig, på New Public Management som har översvämmat lärosätena med onödig byråkrati, på universitetslärare som inte vill utbilda utan bara forska, på allmänföreträdare i lärosätenas styrelser som inte ens vet hur man stavar till professionell kollegialitet”, heter det i boken.
AV DE SEX FÖRFATTARNA är tre knutna till lärosäten, Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet, Jonas Nycander, professor vid meteorologiska institutionen vid Stockholms och Gösta Walin, professor emeritus i oceanografi vid Göteborgs universitet. Övriga är Anders Björnsson, historiker och publicist, Magnus Henrekson, professor och vd för Institutet för näringslivsforskning, samt Patrik Engellau, styrelseordförande för Den nya välfärden, ”en opinionsbildande tanke- och handlingssmedja”. Om man frågar Patrik Engellau, initiativtagare till boken, hur någon alls kommer på idén att formulera något så pass omfattande som en omläggning av högre utbildning förklarar han det med att han, genom Den nya välfärden, är van att se det som självklart att det faktiskt går att påverka politiken och åstadkomma förändring. Tankesmedjan tillhörde exempelvis de som var drivande bakom införandet av skolpengen, en reform som Patrik Engellau i dag bara är nöjd med till hälften: – Eftersom man inte har någon extern betygskontroll var friskolornas betygsinflation given.
MAN SKULLE KUNNA säga att Patrik Engellau har dragit lärdom av detta relaterat till universitetens HÅP-system (helårsprestation) och ersättning per student som också saknar extern betygskontroll. Betygsättningen skulle enligt förslaget alltså ske under extern kontroll, i stället för att bedömning görs av studentens egen lärare ska betyg sättas av eller tillsammans med lärare från andra lärosäten. I boken beskrivs också den nuvarande betygsättningen som ”ett bysantinskt sammelsurium” och man vill se ett nytt, enhetligt betygssystem, förslagsvis Bolognasystemets sexgradiga skala från A till F. Andra förslag är att tillåta ”begränsade studieavgifter”, exempelvis avgift för en andra omtenta och att införa ett ”propedeutiskt basår”.
EBBA WITT-BRATTSTRÖM, verksam som professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet, tillhör dem som visserligen inte vill se studieavgifter men som i övrigt uppskattar förslagen i universitetsreformen, som extern kontroll av betygen. Så fungerar det ju i andra länder. I Finland är det två granskare av magisteruppsatser, handledaren och en utomstående lärare. Utifrån sina erfarenheter från Finland och tidigare Humboldtuniversitetet i Berlin är hon starkt kritisk till svensk högre utbildning och talar om hur universitet och högskolor har påverkats till det sämre genom politiska beslutsfattares brist på respekt för kunskap och akademiska meriter.
– Det som värdesätts är i stället administrativ kompetens och ”branding”. Ebba Witt-Brattström ser följaktligen ett stort behov av att reformera högre utbildning, inte minst för studenternas skull: – Jag önskar att de kunde skickas till Finland eller Tyskland… – I Sverige blir studenterna grundlurade av ett system som inte är rättssäkert (gällande betygsättning) och som slänger åt dem en sex–åtta undervisningstimmar i veckan i humaniora och samhällsvetenskap.
UNIVERSITETSREFORMENS huvudpunkter har presenterats på DN Debatt (26 februari) och i tidningar och sociala medier fick förslaget omedelbart och förutsägbart både medhåll och mothugg. Till kritikerna hör Sveriges förenade studentkårer, SFS, vars vice ordförande Johan Alvfors menar att studentperspektivet saknas, SFS vill i stället att ”lärosätena satsar på pedagogik och utvecklar undervisningen efter studenternas behov”. Reaktionerna på reformförslaget, både positiva och negativa, bekräftar hur som helst ett aldrig sinande engagemang för att diskutera den ofta (konflikt)laddade frågan om kvalitet i högre utbildning.
