VR:s konkurrensurval ett kostsamt lotteri

Debattsvar till Sven Stafström av Fredrik Karlsson

Det är bra att fördelningsprocedurenför forskningsmedel bygger på en granskning av andra forskare eftersom en sådan peer review är grundläggande för vetenskaplig verksamhet. Vetenskapsrådets stora utlysning är årets stora händelse vad gäller fördelningen. Myndighetens generaldirektör Sven Stafström redde i Universitetsläraren nr 13/2014 ut hur många miljarder som delas ut och varför. Där framkommer att utöver kollegial granskning så spelar konkurrens en nyckelroll eftersom Vetenskapsrådet enbart vill finansiera de bästa forskarna som har chans till den bästa karriären. Stafström verkar vara medveten om problematiken runt den extremt låga beviljandegraden inom ämnesområdet ”Humaniora och samhällsvetenskap”, nämligen 8,4 procent. I snitt var beviljandegraden 14,4 procent. För tio år sedan förfärades Agneta Stark i denna tidning (nr 16/2004) över motsvarande beviljandegrad på 23 procent. Med Stafströms förtroende för konkurrens som urvalsprincip torde dessa låga beviljandegrader betyda att svensk forskning bara blivit bättre de senaste tio åren och att humanistisk forskning är bäst. Men konkurrens kostar. Kostnadsberäkningen är osäker eftersom den bygger på hur lång tid varje forskare ägnar åt en ansökan. I Starks artikel uppskattade hon att totalt 417 arbetsår hade lagts ned på 2003 års ansökningar till Vetenskapsrådet (inklusive förberedelser, granskningar och beslut). Från de lågt räknade uppskattningar Susanne Wigorts Yngvesson gör i Vetenskapsrådets tidning Curie kan man förstå att 2012 ägnades runt 235 arbetsår av bara ansökanden till Vetenskapsrådets stora utlysning. Då räknar hon med att varje ansökan hastas ihop på tio arbetsdagar, vilket nog för många låter en smula fiktivt. Med samma låga uppskattningar som Yngvesson använder spenderade forskare inom det för konkurrens mest utsatta området ”Humaniora och samhällsvetenskap” 45 arbetsår på ansökningar som inte beviljas. Med andra ord spolades totalt en humanioraforskares hela arbetsliv ner i konkurrensvirveln på bara ett år, om man räknar lågt och bara ser till ansökandens insatser. Därtill missar den kollegiala granskning som ändå utförs i fördelningsproceduren målet. Ansökanden till Vetenskapsrådets utlysningar tävlar ju faktiskt inte i grenen forskning, utan i hur väl man skriver en projektplan. De ansökande konkurrerar om vem som bäst lyckas marknadsföra ett tänkt projekt enligt vaga kriterier som genomförbarhet och hypotesens styrka. Sammanfattningsvis får vi då en myndighet som fördelar så gott som hela statens forskningskassa genom att stjäla enorma forskningsresurser för att välja ut en handfull tursamma forskare som är bra på marknadsföring. Antagligen behöver man olika fördelningssystem för olika vetenskapsgrenar eftersom verksamheterna skiljer sig något. Just humanioraforskning utmärker sig genom att studieobjektet kan titta tillbaka, eller att den är meningsskapande och bildande, eller att den fungerar som samhälls- och nutidskritik, eller att den fostrar till humanistiska värden som frihet och föreställningsförmåga. Publikationerna är oftare monografier och projekten i högre grad knutna till en person än andra områden. Vetenskapsrådet ska inte regelmässigt stjäla arbetsliv från detta arbete bara för att konkurrens fungerar bra på den fria marknaden mellan oprövade produkter – en verksamhet väsensskild från humaniora. När väl en person pressat sig igenom flaskhalsen som forskarutbildningen innebär, och dessutom lyckats slingra sig genom nästa nålsöga och fått en någorlunda säker anställning inom högskoleväsendet är det inte mycket som ytterligare konkurrensurval kan göra för att vaska fram den ”extra särskilt excellenta” forskaren. Det hela liknar då snarare ett mycket kostsamt lotteri. Humanioraforskare anställda på akademiska tjänster inom högskolan ska få en respektabel pott forskningstid i sin tjänst. För att motivera till forskning ska denna pott successivt öka eller minska med hur mycket forskarna publicerar vetenskapligt granskade verk. På så sätt låter man den av förlagsredaktörer redan idag välorganiserade och nödvändiga vetenskapliga granskningen bestämma fördelningen. Samtidigt kan man avskaffa en för samtliga parter kostsam urvalsprocess och ovidkommande typ av konkurrens som Vetenskapsrådets system har kommit att betyda. Vad gäller andra vetenskapsgrenar kan andra fördelningsprocesser vara mer lämpliga. Fredrik Karlsson Adjunkt i religionsvetenskap, Högskolan Dalarna


Kategorier: Arkiv