Svagheten blev min styrka

Det är paradoxalt. Professorn i miljöhistoria vid KTH har en gedigen, såväl akademisk som litterär, produktion bakom sig. Men det är först när han i ett kvällsprogram i tv berättar om sin senaste bok ”Rädslan för svaghet” som något slags medial vall sprängs. – Jag har fått rätt många inbjudningar att komma och tala efter det. En typ av reaktion jag aldrig tidigare mött är de som anser sig sitta inne med kuren. De ringer och berättar och jag lyssnar med något slags roat överseende. Det ska utan förbehåll erkännas, att Universitetsläraren inte hade suttit i professorns spatiösa Östermalmsvåning denna vinterförmiddag om det inte hade varit för hans stortå. Just denna dag besvärar dock inte gikten, han brygger kaffe och vi slår oss ner i vardagsrummet. Sörlin är född 1956 i Åsele, Västerbotten. Pappan var lärare i fysik och matematik, mamman speciallärare för barn med läs- och skrivsvårigheter. – Jag kommer ihåg att jag lärde mig läsa tidigt. Enligt min självmytifiering var första ”riktiga” boken ”Emil i Lönneberga”. Vi barn brukade få en present på julaftonens morgon, för att hålla oss lugna. Jag var väl sex år eller så och det tog mig hela dagen att läsa ut boken, så medicinen fungerade. Tidigt idrottsintresserad, en hejare på skidor, vilket häromåret resulterade i boken ”Kroppens geni”. – Efter studenten gjorde jag lumpen på en så kallad idrottspluton vid K4 i Umeå. Samtidigt började jag läsa engelsk litteratur vid universitetet och efter muck blev det idé- och lärdomshistoria. Skidorna fanns där hela tiden. Årsbarn med Thomas Wassberg hade han kunnat följa denne i spåren. – Som bäst kunde jag slå några av de tio främsta i ett SM, när de hade en dålig dag och allt fungerade för mig. Men normalt låg jag ett par minuter efter. – Det blev till sist en sorts existentiellt val, där universitetet vann. Men de påföljande höstarna fick jag fantomkänslor, när kroppen inte gick in i sin vanliga hårdträning… Doktor vid Umeå universitet 1988 på avhandlingen ”Framtidslandet: Debatten om Norrland och naturresurserna under det industriella genombrottet”. – Då hade jag även hunnit ta en lärarexamen i historia och samhällskunskap samt läst etnologi, geografi, nationalekonomi och statsvetenskap. Sedan några år vid Kungliga Vetenskapsakademien i Stockholm och professor i miljöhistoria vid Umeå universitet 1993. – Det är sådan där ”prefix-historia”, inte svårare än att säga idéhistoria eller ekonomisk historia. Vad det handlar om är miljöfrågor i vid bemärkelse, miljöpolitik, resurskonflikter, klimat. Kanske var det nu som Sverker Sörlin för första gången offentligt gick mot strömmen. Det fanns en sorts självklar förväntan om att det skulle byggas upp en forskarutbildning kring detta nya ämne. – Det byggde på den gamla förståelsen av relationen mellan professorer och ämnen och akademiska institutioner. – Precis det året jag tillträdde övergick beslutsrätten från regeringen till lärosätena. Jag tövade inför att inrätta en ny separat forskarutbildning och är i dag oerhört glad att miljöhistoria i stället ingår i de redan etablerade historiska ämnena. Sedan 2007 är han professor vid avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och miljö vid KTH. – Jag blev adjungerad där redan 2002. Mellan 2000 och 2003 var jag tjänstledig från Umeå och ledde Swedish institute for studies and educational research, SISTER. – Mitt andra stora fält är ju forskning om forskning och utbildning och innovation och jag har bland annat suttit i regeringens forskningsberedning. Sörlin har full tjänst vid KTH och undervisar i ämnet miljöhistoria, samt gästföreläser vid andra kurser. – Mer och mer har mitt jobb kommit att handla om forskningsledning. Två tredjedelar av forskningspengarna har vi inte när året börjar, utan dem söker vi externt hos forskningsråd, stiftelser etcetera. Ge Universitetsläraren ett litet scoop, något spännande projekt som ännu inte är känt! – Okej. Vi akademiker och forskare reser mycket. Det är ju problematiskt ur miljösynpunkt och vi har på min institution ett forskningsprojekt under uppbyggnad kring detta. Hur lyder frågeställningen? – Finns det något samband mellan kvaliteten på verksamheten och mängden resande? Jag tror personligen, att ju bättre det går för exempelvis en forskare desto mer efterfrågad blir han eller hon. Skulle du kunna tänka dig ett NHL-lag som inte reser? Eller en framgångsrik musikartist? Själv flyger och far Sörlin likt ett jehu. Dagen före vår intervju var han i Århus i Danmark som opponent på en doktorsavhandling. Det finns webb-kameror… – Absolut! Och vi kan inte resa för allt vi gör. Jag var för en tid sedan fakultetsopponent i Tromsö, men pratade på en mycket bra videolänk från Princeton, USA. Det var premiär för mig och jag tror fortfarande att det är mycket ovanligt, för disputationer anses så viktiga att man bör vara närvarande på plats. Professor Sörlin trivs som fisken i vattnet i internationella miljöer. Berkeley, Cambridge, Oslo, Kapstaden och nu senast Princeton finns i cv:t, några av lärosätena har han vistats vid upprepade perioder. – Dessa långa utlandsvistelser är nog det enskilt viktigaste jag gjort i mitt professionella liv. Störst intryck gjorde kanske den första långa vistelsen, vid Berkeley, 1993. – Att kastas från denna utomordentliga, men kanske inte världsledande plats, som Umeå universitet är, till en som är både och. Så småningom började jag förstå mekanismerna bakom, hur ett universitet är nedbäddat i en organisation, en historia, en kultur, vissa principer och regler. – Det innebar att när jag kom hem till Sverige tänkte jag att ”Herregud, vi skulle kunna göra det här helt annorlunda och mycket bättre!”. Kunde du applicera detta på svensk verklighet? – Ja, typiskt inte minst för Berkeley är hur man lyckas förena specialisering med breda integrerade miljöer. Ta språken, där breda institutioner är mer resilienta. En tillfällig nedgång för japanskan betyder då inte att anslag på några hundra tusen försvinner och professorn sitter skakigt. – Jag fick senare ansvaret att leda en internationell utvärdering av Göteborgs universitets humanistiska fakultet. Där var på 1990-talet inget språk för litet för att ha en egen avdelning.Vårt förslag var att alla språken skulle finnas kvar, men struktureras om till större enheter, och så blev det till slut också. Likt en fjäder studsar professorn upp ur stolen och försvinner in i köket för att brygga mera kaffe. Det är svårt att föreställa sig denne ytterst vältränade man som invalid… Men så är det. Ibland. Boken ”Rädslan för svaghet” inleds med ett brev till en läkare, där han berättar att han haft gikt sedan åtminstone 1997. Och vi får så följa honom, vintern 2014, hur han som gästforskare vid Princeton i USA av och till inte ens förmår gå. Det är en märklig bok, i så måtto att Sörlin på ett synnerligen oortodoxt manér blandar sin egen tåsmärta med en vetenskapligt gedigen genomgång av giktens historia och kryddar anrättningen med exempelvis citat ur Virgina Woolfs essä ”On being ill” (”Att vara sjuk”). Denna inleds med en 23 rader lång mening, en lågmäld lovsång till sjukdomens svagt belysta undantagstillstånd; ”How astonishing, when the lights of health go down” (”Vår förvåning när hälsans sol går ned”), skriver Woolf för att senare med stenar i fickorna dränka sig och sin smärta i den lilla floden Ouse i Yorkshire. Sörlin skriver: ”Jag har dyrkat svagheten på avstånd. Men jag har inte uppfattat mig själv som svag. Jag är den som kan hjälpa. Jag kan vägleda.” De sista raderna låter ju som ett slags befattningsbeskrivning för en universitetslärare… – Visst. Du överlever inte i den akademiska världen om du inte är högpresterande. Det gör det till ett oerhört pressande jobb. Du har ju själv genom hela livet varit högpresterande, hur har sjukdomen påverkat dig? – Den här boken är för mig en sorts försoningsprojekt. Jag kan inte bli av med sjukdomen. Så är det för många, vi kan inte bli fria smärtorna. Boken fungerar rätt mycket som en katalys. Jag har lärt mig inse att livet inte enbart handlar om att ge ut, utan också att ta emot och att försonas. Och vad är kontentan? – En större insikt om att svaghet faktiskt kan vara en styrka. Paradoxalt nog handlade Sörlins förra bok ”Kroppens geni” just om styrka. Han ställer sig frågan hur fort en skidåkare egentligen kan skida och söker, likt en undersökande reporter, upp och följer med de norska stjärnorna Petter Northug och Marit Björgen på deras träning. Det vilar något ”P O Enquistskt” över bitar av boken; ”Björgen arbetar med tiden, som en roman som först kan te sig trevande men som sida för sida tränger in i läsaren och så småningom uppfyller en fullständigt, eller som en symfoni av Mahler”. Om Northugs skidstil: ”Det är vedhuggning med två yxor samtidigt utan att någonsin böja sig ner, för att ta upp vedträna …. hugg, hugg, hugg, Nort-hugg!”. Udda text för att vara skriven av en professor… – Ja, och det är en dimension som nästan inte kommit fram alls i mediebevakningen kring boken. I själva verket är den en del i ett pågående, långsiktigt projekt som handlar om att kunna skriva på nya sätt om kunskap och vetenskap. – Det är ett intresse som jag egentligen odlat länge. Men på allvar började jag utveckla det med min Darwinbiografi från 2009, där jag skriver om honom som privatperson och om sidor av hans vetenskapliga verksamhet som inte tillhör standardhistorien, och jag fortsätter med det i skidboken från 2011. Vad är vitsen med att fritt blanda genrer, vara såväl vetenskapsman som journalist som privatperson? – Det handlar om att på något sätt brottas med den gamla bilden av ”populärvetenskap”, professorn eller docenten som talar ned till folket. Om att kunskap inte ska förkunnas nedåt utan sättas i omlopp horisontellt, bland människor som alla tänker själva och har sitt eget sätt att använda kunskap. Och att kropp och kunskap är oskiljaktiga. I skidboken skriver Sverker Sörlin om ”hilaritas”, det begrepp Spinoza använde för vad vi idag kanske kunde kalla ”flow”, men som också är släkt med det mer religiöst klingande ”salighet”. – Vid första påseende är min sjukdom bara ett hinder, säger han och skyndar sig snabbt att tillägga: – Men försonar man sig med sin situation kan man hitta nya vägar. Vi står alla inför utmaningar som vi på något sätt måste hantera. Och då infinner sig åter exempelvis ”forskningslyckan”, kanske ett ord jag just nu hittar på. När barriären mellan hjärnan och kroppen är bruten. Ett idealtillstånd? – Ja, vi borde sträva mer efter detta, hilaritas! SÖREN VIKTORSSON