Mer pengar ger fler citeringar

Ulf Heyman, seniorrådgivare vid Uppsala universitet, visar i en rapport att om lärosätena får relativt sett mera pengar till forskning och ökar sin forskningsorganisation blir också mera forskning utförd. – Det är egentligen självklart men något alla verkar glömma bort. Det har varit mycket diskussion om hur illa det gått för svensk forskning under 00-talet, men det var inte konstigt eftersom vi under den tiden minskade vår forskningsorganisation relativt andra länder, säger han. I förhållande till andra länder låg de vetenskapliga publiceringarna på 1990-talet konstant, under 00-talet var det en kraftig nedgång och sedan började en tydlig upphämtning som de senaste åren tagit fart rejält. Ulf Heyman påpekar att eftersom man mäter vetenskapliga publiceringar och citeringar i relation till andra länder måste man också mäta finansieringen relativt andra länder. – Det har inte fått genomslag i diskussionen. Jag kan tala om varför: det är svårt att jämföra mellan länder. Det finns en hel flora av artiklar som försöker jämföra vad en artikel kostar i olika länder men det är väldigt svårt att göra. Till exempel finansieras doktorander på helt olika sätt i olika länder. Men Ulf Heyman använder en metod där han bara registrerar förändringar. – I den modellen som jag använt index- erar man allting, man tar bort skillnaderna i ländernas finansieringssystem och jämför bara utvecklingen. Och tittar man på publicering och citering relativt andra länder och jämför med forskningspengarna relativt andra länder märker man att de två stämmer väl överens. Det är egentligen självklart, men det är bara det att folk inte gjort den jämförelsen. I sin rapport visar Ulf Heyman att publiceringarna når botten 2008, och att svensk forskning därefter börjar komma ikapp igen. – Det är två saker som inträffar, forskningspropositionen gav rätt mycket pengar, och man ser att Sverige ökar forskningsfinansieringen snabbare än de andra länderna. Sedan slår finanskrisen inte lika hårt i Sverige som i andra länder, det visar sig med en liten fördröjning 2011. Det har varit en diskussion om vad som händer om man inför modeller med bibliometriskt index som grund för fördelning av forskningsmedel mellan lärosätena. Även om bara en mycket liten del av anslagen (cirka en procent) omfördelas i den svenska indikatorbaserade fördelningen så menar Ulf Heyman att signalvärdet kan vara avsevärt. – En kritik har varit att forskarna kommer att publicera små artiklar för att få många publiceringar. Men när finansieringen förbättras ökar citeringsgraden snabbare än vad antalet publiceringar gör. Det indikerar att kvaliteten svarar snabbast; modellen verkar driva mer kvalitet än kvantitet, men data är inte jättetydliga. Enligt rapporten har forskningen vid mindre lärosäten blivit smalare. – Högskolorna och de nya universiteten har varit i en expansionsfas ganska länge och blivit vildvuxna med många små grupperingar. Men nu ger lärosätena mer pengar till de bra forskningsgrupperna och mindre till de sämre. Jag tror att det i huvudsak beror på att man vill publicera mer och bättre. Ulf Heyman påpekar att så fort man lägger till ekonomiska incitament reagerar systemet. – Den aktivitetsbaserade modell som vi har räknar bara de forskningsartiklar där det står en universitetsadress som avsändare. Följden har snabbt blivit att det är mycket färre artiklar med adresser till ett universitetssjukhus. PER-OLOF ELIASSON