UKÄ:s metod för kvalitetsgranskning drevs igenom med buller och bång av före detta statssekreterare Peter Honeth. Problemen med metoden har uppmärksammats och kritiserats av ENQA, det europeiska samarbetsorganet för kvalitetssäkring av högre utbildning. Även enskilda experter, både i Sverige och i utlandet, har granskat och helt förkastat denna metod. Min tolkning av situationen är att det finns en vetenskaplig konsensus om att UKÄ:s metod inte bedömer kvalitet i utbildning. Således: mycket väsen för ingenting. Resultatet är i huvudsak ett löjets skimmer över svensk utbildningspolitik, inklusive UKÄ och dess bedömargrupper, ämnesgranskare, etcetera. Detta är kontentan av min krönika, som naturligtvis även kan tolkas som raljerande. I så fall är dess syfte uppnått. I sin kommentar till min krönika tycks Arne Engström emellertid vara ovetande om metodproblemen. Han har granskat examensarbeten och tror sig därvid ha granskat kvalitet i en utbildning. Till denna föreställningsvärld hör kanske även det att Engström tillskriver mig dunkla motiv och insinuerar att jag möjligen skulle kunna ha bristande insikter i UKÄ:s arbetssätt. Såvitt jag kan se är dessa grundlösa spekulationer hans huvudargument mot min krönika.