Alla skulle vinna på dansk disputationsmodell

Förra månaden var jag opponent på en avhandling i Århus i Danmark. Den danske doktoranden hade valt – nog helt i linje med svenskarnas uppfattning av den danska nationalkaraktären – att hyra en pølsevogn. Följaktligen bjöds gästerna på disputationsfesten på hamburgare, varmkorv och öl från fat. Alla stortrivdes! Det är dock inte de olika informella sätten att fira doktoranden jag hakar upp mig på, men däremot det formella upplägget av själva disputationsakten. I Danmark har två externa och en intern bedömare varsin halvtimme till diskussion med doktoranden för att på detta sätt få fram styrkor och svagheter i det framlagda arbetet. Det innebär tre olika synpunkter, tre olika sätt att attackera och lovprisa ett akademiskt arbete. Dock inleds hela akten med att doktoranden själv har 30 minuter till att presentera sitt projekt. I Sverige har doktoranden också ordet först, dock bara för att berätta om möjliga fel som hen har upptäckt, men sedan är det bara en enda fakultetsopponent som i nästan två timmar har till uppgift att redogöra för, kritisera och berömma arbetet. Övriga närvarande i bedömningsgruppen, som ofta har rest långt, kan oftast bara få lov att bidra med en liten kommentar eller en eller två kortare frågor under den sista delen, som följer efter huvudopponentens diskussion med doktoranden. Opponenterna lägger i stället fram sina synpunkter bakom stängda dörrar efter oppositionen, vilket sedan leder fram till att doktoran­dens arbete (och muntliga försvar av arbetet) godkänns, varpå doktoranden blir doktor. I Danmark träffas opponenterna en månad innan disputationen för att göra en skriftlig bedömning som sedan fungerar som ett utmärkt akademiskt visitkort när doktoranden går vidare i systemet. I Sverige finns inget sådant officiellt utvärderingsdokument, utan doktoranden måste arbeta sig vidare i systemet i hopp om att det i nästa led i utvärderingsprocessen ska finnas någorlunda förutsättningar för, och intresse av, att läsa igenom det digra arbetet, eftersom han eller hon inte har en utvärdering (”udtalelse”) att hänvisa till, enligt den danska modellen. Det svenska systemet har två brister: själva disputationsakten riskerar, för det första, tyvärr ofta att bli något långtråkig och monoton jämfört med den danska modellen där tre olika synpunkter kommer fram i diskussion med doktoranden. För det andra tycker jag att vi i Sverige sätter våra doktorander i en sämre position i jämförelse med både norska och danska doktorander, som efter en väl genomförd disputation mottar en skriftlig bedömning som de kan fundera över och som de, framför allt, kan använda i sitt framtida sökande efter externa medel ­eller stabila tjänster. Den danska modellen är såldes stimulerande för alla parter. Gäster (till exempel doktorandens familj och vänner) vid oppo­sitioner kan få ett märkbart livligare och positivare intryck av hur vi arbetar inom akademin; opponenterna får det också betydligt roligare när de får möjlighet att på djupet diskutera avhandlingen med skribenten, samtidigt som de har fått lov att delta i skrivningen av det viktiga utvärderingsdokumentet. Doktoranden får en mer stimulerande disputation och ett värdefullt papper att ta med sig i sin vidare karriär. När jag nämner detta för mina svenska kollegor ser de kanske lite besvärade, men inte särskilt oroliga, ut; ”det låter i och för sig trevligt och bra”, men ”så här har det alltid varit – vi kommer aldrig att kunna ändra detta – och ska det ske över hela Sverige?” Varför inte? Jag ser ärligt talat inte en enda fördel med den svenska modellen. Den danska modellen är nog lite dyrare än den svenska, men det kan inte röra sig om några stora summor, och vi pratar trots allt om det kanske finaste ögon­blicket i en ung akademikers utbildning: men det kan bli ännu finare! Om den glada doktoranden sedan serverar filet mignon eller varmkorv tänker jag däremot inte blanda mig i.