MEN TROTS ALLT spirar initiativkraften på universitetet Babes-Bolyai i staden Cluj, huvudorten i Transsylvanien, det största och mest kompletta universitetet i Rumänien med 42 000 studenter, 1 680 lärare och 21 fakulteter.
33-åriga Diana Elena Alexandru doktorerade i geografi på Rumäniens inträde i EU 2007, och presenterade sin avhandling 2009 i en tid som var tämligen ostrukturerad, men dock präglad av en viss förväntan på framtiden.
Hur gick det sen?
– Det ser du väl, säger hon och gör en stolt svepande gest över ett kombinerat sammanträdes- och kontorsrum, en halvtrappa under marknivån i ett hus som för bara några år sedan var försett med en rivningsstämpel.
Hon har tillsammans med tre andra kulturgeografer på egen hand iordningställt universitetets "Centre for research on settlements and urbanism" – tanken föddes ungefär som en kastvind ur all turbulens som just då präglade universitetet extra mycket.
– Att ta tag i saker och ting ger energi. Det kan jag lova, säger Diana Elena Alexandru.
Nästa utmaning kom när lokalen stod inflyttningsklar: en webbsida. Hur gör man en sådan?
– Vi visste absolut ingenting. Men det var då det, tillägger hon leende.
De lyckades förvandla en soptipp – det är så hon beskriver det – till en institution med plats för fyra–fem kulturgeografers skrivbord och svängrum för både ben och armar, med bokhyllor, kartor och diagram på väggarna, med kaffebryggare och vattenkokare bakom besökssoffan.
Och – som bonus under molnfria dagar – solstrålarna som tittar in genom fönsterraden uppe vid taket.
Inom kort är den sista biten klar, det vill säga referenslitteraturen på plats.
– Vi har burit hit mängder av böcker från hyllorna i våra officiella kontor, säger Diana Elena Alexandru, som är en entusiasmerande representant för det nya universitetsväsendet i Rumänien och som forskare engagerad i de rumsliga och regionala effekterna av EU-inträdet.
VÄGEN MELLAN HENNES båda arbetsrum, cirka hundra meter slingrande upptrampad stig som omges av gröna vildvuxna träd och en liten köksträdgård, kan utan överdrift fungera som en god illustration till hennes forskarambition.
Hon är ambitiös långt utöver vad en människa lär mår bra av i det långa loppet, totalt utan egen tid för något privatliv i sin lilla lägenhet i en av förorterna.
Hon är skeptisk till utländska journalisters förmåga att ge en rättvisande beskrivning av Rumänien.
Och hon ställer opåkallat och smått ilsket frågan:
– Du ser inte många romska tiggare här, eller hur?
Nej, det gör jag inte under min veckolånga vistelse i Cluj som har cirka 200 000 invånare, är modern till strukturen, och knappast alls uppvisar tiggeriet som ett vardagsnära inslag.
Diana Elena Alexandru vill ogärna prata om sin uppväxt på den rumänska landsbygden.
– Vi var i alla fall mycket fattiga, säger hon, och nämner hellre hur hon till en början lyckades finansiera sina studier genom tillfälliga påhugg som att dela ut flygblad, jobba inom sjukvård och liknande. Allt bakom ryggen på diverse myndigheter eftersom studenter inte tillläts arbeta på den tiden.
ÅRET DÅ HON TOG sin doktorsgrad blev hon fast anställd.
– Det var den enda lediga tjänsten på hela universitetet som dessutom aviserat anställningsstopp på grund av att pengarna var slut.
Tjänsten, adjunkt i geografi, passade visserligen inte riktigt in i hennes profil eller för forskarambitionen.
– Men jag var i alla fall behörig, så jag sökte och fick den. Hennes forskning ingår i tjänsten och utgör ingen fristående del, vilket innebär
omänskligt långa arbetsdagar.
Den ordinarie månadslönen är 375 euro eller knappt 4 000 kronor.
Hon anser sig inte kunna överleva ekonomiskt utan extra undervisningstimmar som i nuläget är att jämföra med en halvtidstjänst.
Det råder något av huggsexa på extratimmar bland lärarna.
– Vi är hundra lärare vid min fakultet. Ibland är det ju så illa i livet att den egna överlevnaden måste få komma i främsta rummet. Men jag tycker ändå att vi här gör vad vi kan för att inte göra varandra alltför illa.
Men våra låga löner är roten till mycket ont. Vad facket tycker har hon ingen aning om.
– Det finns ingen synbar facklig aktivitet hos oss, säger hon.
DET ÄR ROLIGT ATT undervisa, även om studenterna knorrar över de krav hon ställer.
– Ibland klagar de till och med skriftligen till ledningen, den studenträttigheten skrevs nämligen in i universitetets regelverk för tre år sedan. Men jo, jag vet att jag ställer krav, även om jag så klart inte tycker att de är för höga, utan snarare tvärtom.
95 procent av lärarna vid Diana Elena Alexandrus fakultet är män. Officiellt finns inga löneskillnader mellan könen.
– Det är klart att min forskning blir lidande av att jag undervisar så mycket, konstaterar hon med en bekymrad rynka i pannan.
Livsekvationen går inte riktigt ihop med den dagliga arbetstiden mellan 9 och 22, då larmet slås på och hon måste vara ute ur lokalen. Det tar till exempel tjugotvå år innan hon kan lösa lånet, 26 000 euro, för det nyligen genomförda köpet av sin tvårummare. Månadshyran är 160 euro.
– Nej det går inte ihop, säger hon i ena stunden för att i nästa slå näven i bordet med orden:
– Men det går ändå!
I SKARVEN 2009/2010 beslöt centrets forskarteam att starta tidskriften "Journal of Settlements and Spatial Planning" utan några som helst kunskaper i utgivning. Eftersom det inte fanns pengar till att hyra in expertis, hämtade de kunskaperna där de fann dem hos vänner och hjälpsamma kollegor.
– Nu klarar vi allt, layout, teknik och annat som hör till. Det finns fortfarande folk här som arbetar, säger hon med skratt i rösten.
Redan 2010 kom första numret. Utgivningsplanen var då som nu blygsam med två till tre nummer per år.
Tidskriften har knutit till sig ett vetenskapligt råd på 19 personer, flertalet professorer: åtta rumäner, en bulgar, en israel, en japan, två tyskar, en österrikare, en slovak, en belgare, två fransmän och en ryss.
En årlig forskarkonferens i Cluj bidrar till finansiering och spridning.
–Vi siktar mot att komma in i den anglosaxiskt influerade forskarvärlden som ju dominerar globalt sett. Nej, jag anser inte att vi har spänt bågen för högt, säger Diana Elena Alexandru, trots till en början språkliga barriärer med ryska som det internationella språket i Rumänien och det egna språket hemmahörande i den latinska språkfamiljen.
Själv har hon vistats på ett stipendium under en längre tid i USA och har därmed inga problem med engelskan.
– Jag tror inte att man i din del av världen kan förstå vilken stor betydelse vårt kulturgeografiska forskningscenter, som nu helt lever på sin egen forskning, och tidskriften har för oss.
Må vara att hennes slutsats är riktig, det är i varje fall nästintill omöjligt att ens försöka förstå kraften i den bakomliggande processen…
LENA WIKSTRÖM
