ALLT BÖRJADE med att Helena Dyrssen ringde hösten 2006, när alliansen skulle forma sin första regering. Dyrssen ingick i tillträdande ministern Lars Leijonborgs stab och i den så kallade äntringsstyrka som de fyra allianspartierna hade skapat, för att förbereda ett maktövertagande.
Peter Honeth hämtades från Lunds universitet där han då hade varit förvaltningschef sedan 1990, en position från vilken han haft kontinuerlig koll på sektorsfrågorna. I cv:t fanns dessutom redan ett antal år i utbildningsdepartementet, som departementssekreterare 1979–1983 och departementsråd mellan 1983 och 1990.
Han hade också en bakgrund i den folkpartistiska kommunalpolitiken, bland annat därifrån kände han Lars Leijonborg väl. De honethska nätverken, i sektorn och i politiken, kan då och nu utan överdrift anses imponerande, det tog inte heller lång tid innan han kom att kallas "den egentlige ministern". Ett epitet han är mycket medveten om, men som han invänder mot.
– En statssekreterare kan inte agera om inte han eller hon har ministerns förtroende.
TVÅ AV "HANS" ministrar (Leijonborg och Björklund) har varit partiledare, vilket, enligt Peter Honeth, haft både fördelar och nackdelar. Å ena sidan måste hänsyn tas till partiets frågor inom andra områden, å andra sidan hade partiledaren mer inflytande inom alliansen.
Och jodå, det har givetvis förekommit alliansintern maktkamp, Peter Honeth beskriver det som "ett antal besvärliga diskussioner inom regeringskansliet", då andra partiers departement "haft olika infallsvinklar" på politiken för högre utbildning och forskning.
Ett exempel där "många inom regeringskansliet såg komplikationer", var den genomgripande autonomireform som 2008 föreslogs i betänkandet "Självständiga lärosäten", den så kallade "Tarschysutredningen".
Där satte sig inte bara finansdepartementet till motvärn, utan också sektorn som ville behålla myndighetsformen, vilket också kom att gälla i den modifierade autonomireform som beslutades 2010.
NÄSTA FÖRSÖK ATT förändra styresformen för universitet och högskolor kom i departementspromemorian om högskolestiftelser, som fick ett, för att uttrycka sig milt, svalt mottagande i sektorn.
– Promemorian beskrev mer villkor, inte principiella överväganden, dessutom kom den mitt i privatiseringsdiskussionerna om vården, säger Peter Honeth som trots allt inte ser det som otänkbart att det i framtiden kan ske förändringar i den riktning som Tarschys beskrev.
– Man behöver göra mer radikala reformer för att uppnå autonomi. Rollen som statlig myndighet med lydnadsplikt mot regeringen är inte den bästa för akademiska lärosäten.
Om Peter Honeth ska sammanfatta den tidiga äntringsagendan blir det med begreppet "högsta möjliga kvalitet" och att forskningsresurser skulle fördelas i enlighet med detta.
– Forskningens stora betydelse var det mest övergripande. Det blev också den första insatsen, det blev mer pengar till forskningen redan i 2006 års budget.
Även högre utbildning ville man påverka, i riktning kvalitet och efterfrågestyrt.
– Istället för att det skulle vara en fråga om antal platser, som är det som nästan alltid diskuteras politiskt. Men den svåra diskussionen är den om kvalitet och vilken utbildning vi ska ha.
EN AV DE MEST uppmärksammade och konfliktladdade frågorna blev också kvalitetsutvärderingssystemet, det som nu kommer att förändras.
– Det finns acceptans för peer review i forskning, men motstånd mot detta i högre utbildning. Det reella problemet var ENQA, att vi uteslöts gav oss dåligt rykte.
Beslutet om nytt system 2009 ledde till offentlig konflikt med dåvarande universitetskansler Anders Flodström.
– Jag uppfattar det ju som om jag hade en god relation till Flodström. Och nej, han är inte förtjust i att "spekulationer om personer överskuggar sakfrågor".
Peter Honeth är som förutnämnt medveten om att han kallats "den egentlige ministern", däremot känner han inte igen sig i det åtminstone jag som journalist många gånger hört berättas, att han skulle ha "satt skräck i sektorn" eller åtminstone i enstaka individer.
– Jag är tydlig och är medveten om att jag har en kraftfull framtoning. Men jag tycker nog att jag under åren ofta haft bra kontakter med sektorn, liksom med SULF och med SUHF.
Han har vidare uppfattat sektorn som stundtals alltför reaktiv. Snarare än att man kommit med förslag och inspel innan besluten fattades, har kritiken kommit i efterhand.
– Särskilt inför den andra forskningspropositionen hade vi efterlyst synpunkter, för att få ett mer kvalificerat underlag, vi ville veta vad universitet och högskolor tycker!
Och i sammanhanget har alltså sektorn förvånat honom genom att söka bekräftelse, hos departementet, att man velat få godkännande, också när det inte behövts.
– En statlig myndighet är till för att genomföra regeringens politik, men lärosätena har också och ska ha, en frihet att göra det de själva anser bra, utan att först fråga departementet.
Och han instämmer gärna i det Thomas Östros sa under sin tid som utbildningsminister i en socialdemokratisk regering, att lärosätena har en frihet som de inte använder.
VAD ÄR PETER HONETH då mest stolt över och nöjd med, efter de åtta åren?
– De två forskningspropparna, med mycket nya resurser och stark betoning av kvalitet, lärarutbildningsreformen och så ALF-avtalet, ett principiellt genombrott att också den kliniska forskningen ska utvärderas efter kvalitet.
Och, naturligtvis ESS, att man fick ihop tillräckligt antal finansierande län- der. Han framhåller "betydelsen av Lars (Leijonborg) personliga engagemang", men Peter Honeth har själv i hög grad varit aktiv i förhandlingarna och nämner viktiga kontakter på statssekreterarnivå, som med Tyskland, svårumbärlig partner som till sist skrev på.
En statssekreterare går inte i opposition, men Peter Honeth har självklart fortsatt kontakt med den i opposition synnerligen aktive Jan Björklund, det framgår att Honeth fortsätter att följa frågorna, som till exempel Harriet Wallbergs, Lars Haikolas och Kåre Bremers utredningar (om högre utbildning respektive akademiskt ledarskap) för Björklunds räkning.
Men självfallet är det en omställning, att lämna vad som otvivelaktigt varit en maktposition, med fulltecknad kalender.
– Jag ser fram emot att ha tid som inte längre är inrutad. Det är mycket jag inte hunnit med under de gångna åtta åren.
MARIELOUISE SAMUELSSON
